En hyllning till tonerna

Musik har alltid varit en stor del av mitt liv. Beroende på det känslomässiga tillstånd jag befunnit mig i har jag alltid lyckats hitta favoritlåtar och favoritfraser allt eftersom jag lyssnat. Hur som helst har toner, noter, ord och fraser hjälpt mig att arbeta mig igenom livets lättare och tyngre händelser. Musiken har funnits där för mig och varit en av de stora delarna i bearbetningen av dessa händelser.

Det som klingat ut ur högtalarna och nått mina trumhinnor har allt som oftast varit genomtänkta och därför på ett bra sätt speglat det humör jag varit på. Vissa gånger har musiken lyft upp mig från havets mörka djup. Andra gånger har den fått mig att sjunka djupare ner för att kunna bearbeta allt på ett djupare plan. I de sorgligaste och mest smärtsamma stunder har tonerna funnits där som en pelare att stötta mig mot då jag sjungit ut det som funnits inom mig tillsammans med artisten eller gruppen.


Många gånger har musiken funnits där som en förstärkare av lycka och välmående. Leendet som redan fanns på mina läppar blev ännu större samtidigt som jag glatt nynnat med. Andra gånger har tonerna gjort att jag genomlidit en sysslolös tid på ett bra sätt. Det finns något speciellt med att ligga på sängen eller i soffan och lyssna på en skiva i mörkret utan att störas av något annat. Den stämning som skapas både inom och runt omkring mig är magisk och det enda jag vill är att stanna i detta lugn för resten av mitt liv. Jag är skyddad och ingen kan skada mig samtidigt som jag är fri och harmonisk.

När jag tänker tillbaka på mitt liv kan jag se hur musiken hela tiden förändrats och följt med i min personliga utveckling. Från att ha varit liten och inte lyssnat så noga på orden och innebörden i de toner som frambringats, har jag på senare år utvecklat en nyfikenhet för det underförstådda i musiken. Jag letar efter det som texterna egentligen står för och funderar över den känslomässiga förbindelse som finns mellan låtarna och artisterna. Genom att analysera musiken djupare försöker jag få klarhet i och förståelse för mig själv och varför jag gör som jag gör och varför jag är som jag är.


Även om detta kanske låter som om jag tar farväl av musiken är det inte min plan. Musiken är en av anledningarna till att jag är den jag är och att jag tagit mig till den punkt där jag nu är. För mig är min relation till musiken som ett band som inte kan klippas sönder, som bläck som inte kan suddas ut och som en vacker tavla som inte kan köpas eller säljas. Musiken kommer alltid att ha en speciell plats inom mig och vara en stor del av mitt liv. Det kan inget ändra på.

Dikt nummer sjutton

Ett glödande skådespel
Mörkret börjar falla runt omkring dig, men du sitter stilla kvar.
Du är påpälsad med en massa kläder för att hålla kylan borta.
Den snåla blåsten gör sitt yttersta för att ta sig innanför dina kläder.
Din blick är fastlåst i lågorna och glöden framför dig.
Det som utspelas är som ett skådespel där skådespelarna fångar dig genom sin magiska dans.
Värmen som strömmar ut når ditt nedkylda ansikte och skapar en rysning av hetta längs din ryggrad.

Ditt huvud är tomt på tankar och du sitter och blickar in i skådespelet framför dig samtidigt som dansen fångar in dig.
Du känner dig trygg och som om ingen eller inget kan nå dig.
Du känner dig lugn och harmonisk och som om tiden står stilla.
Du känner dig varm och som om kylan är långt ifrån dig.
Du känner dig glad och som om alla tråkigheter försvunnit.
Det känns som om fantasivärlden och verkligheten har gått samman och blivit ett med varandra.

Memory Lane

Historia och dåtid har alltid varit ett spännande och intressant ämne för de flesta, även för mig. Men det beror till viss del på vad det är för historia det handlar om, om det är allmängiltig världshistoria eller historia som handlar om mig själv. Det första är lättare och inte lika tyngande som det andra och det är därför lättare att ta till sig sanningen i detta. Det andra däremot är oftast mycket jobbigare att handskas med, i alla fall för mig. Många saker som ses som historia i mitt liv nu vill jag gärna ändra på och det finns många saker därifrån som jag inte riktigt vill röras vid. Men för att kunna gå vidare och leva ett liv jag vill leva måste jag ta tag i och försöka handskas med det förflutna. Gör jag inte detta tror jag att jag kommer att dölja de egenskaper jag egentligen har inom mig och jag kommer inte fullt ut vara den jag verkligen är.

Som ett slags första steg i denna process har jag börjat ta både långa och korta promenader längs med The Memory Lane. De har gett mig tid till att verkligen tänka tillbaka på vissa händelser i mitt liv som jag nu anser vara en viktig del i min personliga utveckling. Tillbaka till en tid då jag inte riktigt såg och tog till mig det som hände runt omkring mig. Vissa gånger ville jag inte heller gå för djupt in i det som hände utan tog några steg tillbaka i stället.

Något som följt mig under en längre tid är en sorts rädsla för att kasta mig ut fullständigt i något för att där tappa kontrollen över det som händer. Jag har alltid valt den enkla vägen och stannat innan jag kommit till den punkt där jag inte längre styr vad som händer. Det har känts som det tryggaste och som om jag inte lika lätt kunnat bli sårad. Om detta beror på en specifik händelse eller inte vet jag inte men jag kan ana att det gör det.

Denna specifika tid var i början behaglig och givande och ju längre det gick desto starkare blev den relation som växte fram. Dock var det en relation jag tog som något den inte var i verkligheten. Alla svar som behövdes låg framför mig men jag var naiv och tog inte till mig alla signaler och tecken som skickades ut mot mig. Nu i efterhand har jag många gånger läst minnen från denna tid. Och med all fakta på bordet framför mig ser jag med klara ögon vad som hände, vad relationen egentligen var och varför det blev som det blev. Kanske skulle jag kämpat mer när allt kom upp till ytan? Kanske gjorde jag helt rätt när jag vände ryggen till?

Det blev helt enkelt för mycket till slut och min ork tog slut samtidigt som viljan började tyna bort allt mer inom mig. Det som i början skapade sådan glädje och upprymdhet förvandlades till något mörkt och tyngande. I stället för att härda ut och tåla skiten valde jag att backa undan och se på allt från ett tryggt avstånd. Kanske var det dumt? Kanske var det ren feghet?

Gjort är gjort och det tog lång tid att återhämta sig. Många svängningar i humöret, många och långa samtal med vänner och många tankar som virvlade runt i huvudet. Efter många om och men började jag så sakta återvända till det vanliga livet igen. Även om de inte försvann helt så kunde jag lära mig att dölja minnena jag hade för att ändå kunna fortsätta leva vidare. Men vid vissa yttre förutsättningar eller dystra stunder kom de tillbaka till mig och försatte mig i ett djupt tänkande.

Ett bra tag senare framträdde en liknande situation framför mig. Och precis som innan var jag lika passiv och ointresserad som förut. Kanske fanns tankarna om vad som hände kvar i bakhuvudet? Kanske var det inte rätt för mig helt enkelt? Jag kan minnas att jag gjorde något tafatt försök att förändra situationen men det blev bara fel. Även denna situation har fastnat i mitt huvud och gör att jag då och då vandrar längs med den väldigt bekanta Memory Lane.

Precis som förut växte en relation fram. Och precis som förut tog jag den inte för vad den verkligen var. Alla tecken låg framför mig återigen och förutsättningarna var klara redan från första stund. Jag märkte inte vändningen utan körde på som om allt var som vanligt. Det som hände sedan minns jag än idag. En utflykt med vänner, ett långt samtal med en vän om de ord som yttrats tidigare och sedan en chockad, förvirrar och nästan skakig färd hemåt.

Jag minns än idag platsen, orden och förvåningen som skapades inom mig och efter detta startade tankarna än mer än vad de tidigare gjort och de finns kvar än idag. Frågorna som väcktes visas fortfarande framför mina näthinnor. Och även om jag antagligen innerst inne vet svaren tror jag inte att jag är redo för att inse sanningen, men jag jobbar på det. Kanske behöver jag gå fler och längre promenader på den berömda minnesvägen?

Fredagsmusik

I don´t want to miss a thing – Aerosmith
Let it be – The Beatles
With or without you – U2
Tears in heaven – Eric Clapton
Imagine – John Lennon
I will always love you – Dolly Parton
Sacrifice – Elton John
Only time – Enya
Yeha Noha – Sacred Spirit
Another day in paradise – Phil Collins

Music of the day

Mmm mmm mmm mmm – Crasch Test Dummies
I still haven’t found what I´m looking for – U2 & Bruce Springsteen
These days (acoustic version) – Jackson Browne
I don´t believe you – P!ink
Nothing else matters – Metallica
Blood brothers – Bruce Springsteen
Answer (live version) – Sarah McLachlan
My immortal – Evanescence
Brothers in arms – Dire Straits
I am sailing – Rod Stewart

Historia är skriven

Söndagen den 30:e november 2008 var en stor dag. Då skrev vi "underdogs" in oss i historieböckerna. Aldrig någonsin har ett damlag från Råå IF vunnit Helsingborgs Mästerskapen i inomhusfotboll. I alla fall inte fram tills den 30:e november så det var med stor ära vi tog emot våra guldmedaljer och sedan lyfte bucklorna mot taket i Idrottens Hus.

Glädjen var stor denna sena eftermiddag.

(För fler bilder gå in på bildburken.se)

Stjärnor i kylan

Kylan låg tungt runt omkring oss medan vi försökte få igång våra stela och frusna kroppar. Mössor, vantar, underställ och tjocka kläder gjorde sitt för att få det varma blodet att rusa snabbare inom oss. Ångan från våra munnar och kroppar bevittnade om hur kallt det verkligen var och låg som en dimma runt varje person som tagit sig dig. Ett nytt samarbete tog fart, historia skrevs och vi var ungefär 20 personer som fanns på plats för att vara en del i detta. Humöret var på topp samtidigt som glädjen över att få sparka på en boll i det fria och glädjen till att träffa varandra igen lyste upp vår omgivning. Vi brann minst lika starkt som stjärnorna på himlen ovanför oss. De bevakade och höll koll på oss så att vi inte gjorde denna kväll till något annat än bra.

Trots den positiva känslan som skapades igår fattades några nyckelpersoner som varit med några år nu. Två tränare som gjort ett helt fantastiskt jobb med oss och som jag vet alltid sätter laget längst fram. De vill inget annat än att det ska gå bra för oss och jag önskar er all lycka framöver. En spelare som jag med ett tungt hjärta känner en otrolig sympati för. Jag saknar dig redan och önskar att du hade kunnat komma tillbaka. Även dig önskar jag all lycka och hoppas att allting löser sig till det bättre.

Det var en bra kväll igår och den bevittnade om att det samarbete som tog sina första stapplande steg igår bådar gott inför framtiden. En förändring innehållande nytänkande och nyskapande i kombination med stommen från i år kan nog bli en bra sammansättning.

En ny relation skapas

Ikväll är det dags, en ny relation kommer att skapas inom mitt älskade lag samtidigt som vi bildar oss en uppfattning om varandra. Vi är inte helt nya för varandra utan vi har setts vid ett antal tillfällen och korta samtal har förts. Men det är ikväll vår kompetens, vilja och arbetsinsats ska föras samman och bilda något nytt och spännande. Det är ikväll vi skapar den grund vi har att stå på inför nästa år.

Tankarna är många och förväntningarna är säkert minst lika många. Kommer det att fungera? Kommer det bli bättre eller sämre än idag? Kommer vi att bli mer samspelta eller kommer vi bli mer individualiserade? Kommer glädjen finnas kvar eller kommer den att kvävas av den nya omgivningen? Kommer vi att sträva mot ett enhetligt mål eller kommer vi vara som ett antal ekrar i ett hjul där alla vill åt varsitt håll?

Jag är både spänd och förväntansfull inför nästa år men också oroligheten ligger och tär i mitt bakhuvud. De fyra år jag nu varit i mitt älskade lag har varit helt fantaskiska, med en topp under 2007. Jag hoppas och vill gärna tro att allting kommer att bli till det bättre men är samtidigt orolig för att den dystra trend som tog fart under den sena vintern och hela våren detta år kommer att komma tillbaka med än större kraft än vad den hade då.

Så mitt hopp står till att en grupp tillsammans ska kunna ta sig i kragen för att samarbeta och sträva mot samma mål i vacker harmoni, precis som den harmoni vi fick ta del av under den fantastiska året 2007.

Ett upplyst Helsingborg

Snön faller utanför fönster och dörrar i Helsingborg idag. Det som annars ser så dystert och tråkigt ut lyses upp av dessa små, lätta flingor och skapar en underbar stämmning. Snön är fin och inbjudande men jag är en sådan person som vill ha den runt jul och nyår, inte en månad innan. Detta eftersom jag alltid har förknippat snön med julens allt stök. Det är ju mycket vackrare med en vit jul än en vit november. Det blir så mycket mer stämning med alla ljus som lyser i fönster och dörrar vid jul än vad det är nu. Eller? Så även om snön är fin passar den, i mina ögon, tyvärr inte in riktigt vid denna tidpunkt på året.

Dagens måste:
Skaffa vinterdäck till bilen!!!

En natt fylld med drömmar

Klockan är strax efter två på morgonen. Du ligger med hög puls och ett dunkande hjärta i din säng och försöker få grepp om vart du befinner dig och vad som precis har hänt. Sakta men säkert börjar verkligheten rycka i dig för att få dig att vakna ordentligt. Du minns lite vagt vad som hänt men kan ännu inte sätta fingret på det. Det är något om att vara jagad och att ständigt vara på sin vakt som har väckt dig ur din annars så lugna och sköna nattliga sömn. Du kommer ihåg att både din mamma och pappa var med och att du lyckades ta dig hem från en idrottsplats. Du drar händerna över ansiktet i ett tafatt försök att få dig själv att vakna helt men ögonen är ändå tunga. Hjärtat börjar få tillbaka sin lugna rytm samtidigt som du minns mer och mer från det som skakat liv i dig.

Du är tillbaka i den lägenhet du bodde i fram tills du var 15 och det finns en mördare som smyger omkring i den lilla ort som du spenderade de 15 första åren av ditt liv. Du befinner dig först på en idrottsplats men hur du sedan tog dig hem vet du inte. Det nästa som händer är att du ber två vänner om att stanna utanför din lägenhet för att se till så att du kommer in i lugn och ro samt utan några missöden. Minnet sviker igen och i nästa stund sitter du i köket och berättar för dina föräldrar om vad som nyss har hänt. Din pappa pratar med någon i telefon samtidigt som du pratar med din mamma. Ni tittar hela tiden oroligt ut genom fönstret när du fortsätter att systematiskt gå igenom vad du varit med om.

Du vet inte vad som händer sedan utan plötsligt ligger du andfådd i din säng och försöker återfå medvetandet. När du ligger där i mörkret kan du sakta men säkert slappna av, men inte helt. Kanske hjälper det att röra på sig så du går upp och dricker. När du återigen ligger i sängen har du lugnat ner dig och du kan utan några hemska tankar fall in i djup sömn för att någon timme vakna upp ur en annan dröm. Skönt nog var det inte någon mardröm denna gång.

HM

Imorgon drar innecuperna för min del igång. Tillbaka till de smått klaustrofobiska platserna som luktar ingrodd svett blandat med fotbollens ljuva atmosfär. Till skillnad från utomhussäsongen är det nu vinna eller försvinna som gäller. Även om så var fallet även utomhus är det en mer direkt version av det inomhus. Ett tappert och förhoppningsvis laddat gäng är i skrivande stund på väg mot Svalöv för att försvara de ljusblå färgerna. Och jag hoppas att de gör det med bravur och lyckas knipa någon av de ädlare placeringarna. Mina två stackars tummar är helt vita så hårt jag håller dem.

Klockan 9.00 imorgon ska alla ljusblå spelare vara på plats i den lite nyare och fräscha GA-hallen för en femmatchers lång batalj mot övriga Helsingborgslag. Vi rivstartar direkt mot de nyss blivna allsvenska spelarna från Stattena för att därefter jobba vidare mot HDFF, Eskilsminne, Harlyckan och Hittarp.

I år är det ännu roligare än förut eftersom samtliga lag nu spelar i en och samma grupp och inte två som det varit innan. Mer spänning, större chanser att reparera misstag och mer valuta för pengarna helt enkelt. Dock kan bara två gå vidare till det kommande finalspelet och vilka två det blir får vi vänta tills imorgon för att få reda på. Men det som inspirerar mig, och säkert alla andra som ska spela imorgon, just nu och ända fram tills avsparken i första matchen kl 10.00 imorgon är att samtliga sex lag kan gå vidare och samtliga sex lag kan teoretiskt sett bli Helsingborgsmästare 2008 i inomhusfotboll.

I have a dream

För några dagar sedan låg jag i min säng och kvällsdrömde om min framtid och hur denna kan komma att se ut. Jag målade upp en bild av hur min kommande verksamhet skulle vara och allting runt omkring denna fantasiverksamhet. Jag fick en dröm som jag gärna vill fullborda och se till så att den inte endast blir en fantasi. Men det krävs mycket resurser, personer, vilja och ork för att detta ska kunna träda i kraft.

Tänk er ett stort, vitt, gammalt trähus med en stor trädgård på hela baksidan av huset. Stora fönster med träskydd (vet inte vad de heter) som kan fällas för dem, en stor veranda med tak som följer hela baksidan på huset. På verandan finns det bord och stolar utplacerade för diverse aktiviteter så som stilla läsning för sig själv, en måltid med vänner eller bara ett livfullt samtal med sina nära och kära. Några trappsteg nedanför verandan finns en grusgång som ringlar sig rakt bort från huset med gräsmatta på båda sidor. Strategiskt utplacerade på gräsmattan finns runda men avlånga rabatter med vackra och färgsprakande blommor som drar uppmärksamheten till sig. Slutpunkten för grusgången är en lagom stor och grå fontän där vattnet lugnt guppar runt. Står du med huset i ryggen och fontänen precis framför dig kan du se en stor trädgård med bland annat rosor och rhododendron till vänster om dig. Till höger återfinns stora och tomma ängar med högt gräs.

Tillbaka på verandan kan du se en rektangulär pool till vänster några meter nedanför trappan. Till höger finns en stor yta tillgänglig för antingen en uteservering eller stillsamma sporter så som boule eller liknande. Grusgången som tar vid alldeles nedanför verandatrappan går runt huset på båda sidor och möts tillslut framför huvudingången på framsidan. Även på framsidan finns en fontän i grått och den är placerad i höjd med ingången. Runt fontänen löper grusgången och fortsätter sedan ned mot den svarta grinden som är entrén till området. På framsidan finns mycket stora träd och rabatter med olika färgrika blommor och växter längs med husväggen på båda sidor om ingången.

Dörren in till huset är stor och i en färg jag inte kommit fram till än. Innanför dörren möts man av en stor hall som löper genom hela huset och ut på verandan på baksidan. Till vänster finns en stor och bred trappa upp till den andra våningen där en lång korridor tar vid med en mängd rum inredda för besökande gäster på båda sidor. På samma sida, precis efter trappan på markplan, finns en svängdörr in till det stora köket där en mängd människor är i rörelse. Allt ifrån kockar till servitörer. Mitt emot köket, alltså på motsatt sida i huset, finns den stora matsalen som nyttjas av besökarna. Små och stora bord är placerade i en strategisk ordning med tillhörande stolar. På varje bord finns färskplockade blommor och levande ljus samt vita dukar.

Precis innanför ingången på båda sidor finns korridorer med rum för olika sorters behandlingar. Alla former av massage, kostrådgivning, styrketräning, konditionsträning, avslappning och andra former av träning. Trappan upp är ansluten till en trappa som även går ned till källaren där bland annat tvättstuga och rum för olika sorters bad finns.

Ovan beskrivna dröm är ganska omfattande och kräver som jag sade innan mycket arbete för att förverkliga. Men man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte och det är ju inte förbjudet att drömma lite.

Få men underbara minuter

Mörkret har lagt sig tungt över denna del av jorden och du ser knappt någonting utanför ditt fönster. Stjärnorna är inbäddade i det stora och gråa moln som tagit himlen i besittning och de syns inte. Vägen blänker framför dig av den väta som det fina regnet skapar denna kväll. Men med hjälp av bilens olika styrkor på ljus tar du dig från en välbekant plats till den trygga plats där känslan av att vara hemma är stor. Att inte se längre fram än de från bilen upplysta metrarna skapar en konstig känsla av obehag eller rädsla inom dig. Vägen du kör på har du kört på massvis med gånger. Men ingen gång är densamma som den förra och du vet aldrig vad som kommer att finnas där i mörkret framför dig. De tomma fälten svischar förbi olika snabbt på båda sidor och bryts ibland av med några träd eller ett och annat upplyst hus.

Den atmosfär som bildats inom bilens trygga hölje är helt magiskt och underbar. Bilens motor har hjälp till att höja värmen till en skön nivå och du sitter lugnt nedsjunken i förarsätet. Musiken slingrar ut ur högtalarna och omringar dig i sin varma famn. En ny skiva spelas upp för dig och du lever dig in i melodierna och texterna som visas för dig. En ny skiva innebär mycket nytt, bland annat nya kombinationer av toner och ackord, nya favoritlåtar och nya sätt att tänka på.

Du funderar över vad artisten menar med en viss textrad eller innehållet i en låt och kommer fram till några tänkbara lösningar. Men du vet inte säkert om det är de som ligger bakom. Du fastnar för låt nummer tre på skivan, lyssnar på den än en gång med ännu högre volym och sjunger med i det du uppfattade första gången. Känslan i artistens röst, hennes smärta, hennes lugn, hennes inlevelse, hennes värme och hennes budskap till någon du inte vet vem det är fångar in dig i ett litet paket med en vacker rosett på ovansidan. Världen runt omkring försvinner och nu finns endast du, bilen och låt nummer tre på den nya skivan. Du glömmer inte bort att köra men du reflekterar inte över det utan allting går av sig själv.

Det är en härlig känsla, att leva sig in i de vackra och lockande toner som når dina öron. Du behöver inte tänka utan bara lyssna, ta in budskapet och flyta in i den sinnesstämning som skapas under de fyra och en halv minuter som det varar.

Ett magiskt avslut

Säsongen 2008 är nu officiellt avslutad. När jag nu ligger i min säng och väntar på att sömnen ska inta min trötta kropp susar många olika tankar och känslor runt inom mig. Jag försöker få bukt på dem men vet inte riktigt vart jag ska börja. Inledningen till en ström av sammanhängande och osammanhängande funderingar är känslan av lugn och ro samtidigt som upprymdheten och glädjen virvlar innanför min tunna hud.

Kvällen var fantastisk och verkligen över förväntan, trots min mindre bra uppladdning i veckan. Redan innan jag kom till vårt lilla paradis nere på Råå visste jag att jag skulle få ett pris, men att sedan gå därifrån med tre var inget jag förväntade mig. Att dessutom få bära med sig hem det finaste av priser som delades ut under kvällen är oerhört smickrande och gör mig någon centimeter längre, bara så stolt jag är.

Säsongen som gått har jag vid många tillfällen inte varit nöjd med mig själv och mina prestationer. Efter många matcher har jag gått hem och funderat över min egen insats och varför jag inte lyckades med det jag förväntade mig. Den harmoniska och lugnande känslan jag kommit att bli van vid har inte infunnit sig hos mig detta året men jag kan inte säga varför det blivit så. Hade jag kunnat det hade jag naturligtvis förbättrat det som inte stod rätt till. Laddningen, tändningen och glädjen över att få spela match har varit utanför mig och jag har inte kunnat stoppa det innanför skinnet. Det har varit precis som om de komponenter jag tidigare besuttit funnits en bit ifrån och stått där och hånat och skrattat åt mig. Men som den person man är har man grävt ner huvudet i tankarna ett tag, tagit sig i kragen och sen gått ut och gjort det man blivit tillsagd att göra.

Under säsongen som gått har jag inte heller kunnat vara med hela tiden eftersom skador och sjukdomar har förstört en del. Detta har gjort mig väldigt frustrerad och nedstämd eftersom jag vet hur mycket man missar av att inte kunna träna ordentligt på en vecka. Kanske blev vi alla bortskämda förra året, med alla fina resultat och personliga framgångar? Visst kan inte varje säsong innebära guld och gröna skogar men de ska inte heller innebära motgångar, missnöje och tråkigheter. Att då få detta pris gör mig glad, eftersom det visar att mina tankar inte alltid är de rätta. Jag har antagligen gjort något eller några rätt denna säsong även om jag kanske inte själv visste om det och även om jag kanske inte heller trodde att jag hade det. Men det är kul, inspirerande och gör att jag vill bli bättre. I det läget där jag är nu vill jag visa att jag kan så mycket bättre än vad jag visade denna säsong och att detta var långt ifrån min bästa nivå.

Jag minns även en pratstund ute på verandan med en person av högsta rang. Han fick mig att återigen tänka på högre utmaningar, men denna gång tänker jag på det på ett annat sätt. Denna gång var det precis som om det vi pratade om kunde bli verklighet och att min personliga utveckling och strävan mot högre mål ligger i mina händer. Men jag vet inte om jag är redo, eller om jag har det som krävs. Jag har många gånger tänkt på hur kul det hade varit att få mäta mina kunskaper mot de som är och kämpar mot sina högre utmaningar. Men jag har inte tagit steget fullt ut och provat. Kanske borde jag det, men jag trivs fantastiskt bra där jag är idag. Redan när jag kom hit så blev jag överväldigad över hur snabbt jag etablerade mig i de högre utmaningarna. Två steg uppåt bara sådär var väldigt stor för mig med tanke på den bakgrund jag har. Men ytterligare steg uppåt vet jag som sagt inte om jag är redo för. Det tål att tänkas på, men det känns skönt att ha någon bakom sig som (verkar) tror på mig.

Nu är sömnen nära och fingrarnas hastighet över mitt tangentbord blir allt långsammare samtidigt som felskrivningarna och behovet av att radera bokstäver ökar. Så god natt folket där ute och tack för säsongen som blev ganska bra till slut, om man tänker efter.

Love will find its way

"I guess we are looking for answers. Or someone to give us the answer. But all we need is love. But true love is hard to find. Maybe we should stop looking. Love will find its way to us."

Dikt nummer sexton

De sista strålarna
Skymningen börjar falla runt omkring mig,
Ljuset försvinner i horisonten och lämnar en magisk vy efter sig.
Färgerna på himlen bryter av varandra med skarpa linjer.
Gult blir till ljusblått och det blåa blir till rött.
Ju längre jag tittar desto mörkare blir det och de ljuva färgerna blir till ett dunkelt mörker.
Lugnet har infunnit sig och ger en stillhet som är svår att hitta någon annan stans.

Husen lyser svagt runt omkring mig.
Jag färdas mot horisonten men den försvinner längre och längre bort.
Jag försöker fånga den men jag når inte fram.
Mörkret tätnar och tiden går fortare.
Jag tar tillvara på de sista solstrålarna och insuper dess trygga närvaro.
Snart är mörkret och rädslan för det okända här.
Jag tittar en sista gång bort mot horisonten och ser stilla på när ljuset försvinner.

En skadad fighter

Jag har tre stora kärlekar i mitt liv. Två av dessa lever nära inpå mig dag ut och dag in och de är de som ligger närmst mitt hjärta. Det är de som finns där för mig i glädje och i sorg, när jag uppnått framgång och när jag upplevt motgång. Det sägs att de är människans bästa vän och jag håller helt och hållet med. Den smärta som känns inom en när något inte står rätt till med dem är hemsk och sliter näst intill ut hjärtat ur ens kropp.

Idag har varit en dag med mycket orolig väntan utan att riktigt veta vad som händer. Strax innan lunch ringde telefonen till min mamma och jag förstod direkt vad som hade hänt när jag hörde hur samtalet utvecklades. Direkt målades de hemskaste av hemska bilder upp på näthinnorna framför mig och jag hade svårt att hitta tillbaka till mig själv. En av mina stora kärlekar var skadad och jag visste inte hur allvarligt. Att sedan höra att min kärlek blivit attackerad av ett djur gjorde bara bilderna på näthinnorna än värre.

Som den orädde fighter min kärlek är kan jag om jag tänker efter inte säga att jag är förvånad över att det hände. Trots detta är det så otroligt hjärtskärande när det väl sker och man står där utan att kunna göra något. Det har nu gått ungefär ett dygn sedan jag såg min kärlek sist och jag saknar den något så ofattbart. I stället för att vara hemma i tryggheten ligger min kärlek i en helt okänd omgivning med helt okända människor runt omkring sig. Det glädjande är dock att det är hemfärd imorgon.

Som det visade sig kunde skadan varit mycket värre men det tar ändå hårt när någon så nära en blir utsatt för något den normalt sett inte ska behöva bli utsatt för. Det finns inget annat jag vill än att du ska må bra och bli frisk snart igen. Du är en av mina stora kärlekar här i livet.

Budskap från det undermedvetna?

Är det verkligen så att drömmar är budskap från det undermedvetna? Jag börjar undra och nästan tro på det efter det senaste dygnets händelser.

Jag gick och lade mig i lagom tid igår kväll utan att tänka så mycket på framtiden. Förutom att jag skulle spela kvalmatch idag. Jag somnade och vaknade någon timme senare med ett fundersamt uttryck i mitt ansikte. Drömmen jag haft var nog det som försatte mig i vaket tillstånd igen eftersom det var en ganska hemsk dröm. Jag drömde att jag skulle trilla "fel" på matchen idag och att jag skulle bryta ena handleden så att benpipor skulle sticka ut ur huden o allt.

Matchen spelades och vi ledde med 3-0 när det var tre minuter kvar. Jag gick in hundra procent i en närkamp för att få bort bollen ur vårt straffområde men problemet var att det var någon ur motståndarlaget som tänkte tvärtom, in med den i mål alltså. Hur som helst small det till och jag ligger med smärta i min högerfot.

Var min dröm ett tecken på att jag skulle bli skadad idag eller var det bara en slump? Jag tror på det första faktiskt, hur räligt och märkligt det än låter.

Höstens mörker griper tag i oss

Hösten är här på riktigt nu, med allt det medför. Kalla vindar som gör att din stackars kropp stelnar till av kylan, regndropparna som faller tungt mot ditt huvud och dina axlar när du med nedsänkt huvud går längs med gatorna. Mörkret som ständigt hänger över dig och alltid gör sig påmint. De stora, mörka och hotfulla moln som breder ut sig på en annars så vacker himmel. Du vill inte vara ute, du vill inte se den regnblöta marken utanför, du vill inte frysa till is varje gång du stiger utanför dörren.

De kalla höstmånaderna är alltid en dyster tid, i alla fall för mig. Motivationen till att ta sig i kragen försvinner och du stänger dig inne i dina egna dystra tankar. Det är vid denna tid alla problem tycks närma sig sakta men säkert ju mörkare världen utanför blir. Tillslut ligger alla problem tätt runt din hals. Du försöker andas lugnt men kan inte eftersom lufttillgången har minskat i och med problemen som håller ett stadigt grepp runt din hals. Du vill kunna ta tag i dig själv och ruska om, men det går inte. Allt annat än det som är viktigt är mycket viktigare än det borde vara. Alla tankar som du lyckats tränga bort under sommarmånaderna är tillbaka starkare än vanligt. Vem är jag, vad gör jag här, vad ska jag göra i framtiden? Frågorna är många. Till sommaren är jag förhoppningsvis klar med min utbildning, men vad händer då? De planer inför framtiden jag hade för några månader sedan har jag nu börjat tvivla på.

Jag börjar sakta men ändå taktfast sjunka längre ner i mitt eget tanketräsk och min sinnesstämning blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Ork, vilja, motivation och glädje börjar tyna bort samtidigt som dysterhet, ovilja och ledsamhet tar mer och mer plats inom mig. Den glada och temporika musik som för några månader sedan ringlade ut ur mina högtalare har blivit allt tyngre och djupare, som för att spegla det mörker som finns i mitt hjärta och i min hjärna. Jag känner mig precis som personen i en av Lars Winnerbäcks låtar. ”Jag faller, faller, faller.”

Groupies

Tänk vad fel man kan höra. Jag har varit med om ännu en situation där man tror artisterna sjunger en sak men sedan kommer man på att det inte är det som de egentligen sjunger. Jag kan tänka mig att jag inte är ensam om att höra fel sak på denna sång...

When I grow up
I wanna be famous, I wanna be a star, I wanna be in movies,
When I grow up
I wanna see the world, drive nice cars, I wanna have groupies,
When I grow up
Be on TV, people know me, be on magazines...
When I grow up
Fresh and clean, number one chick when I step out on the scene...

De sjunger groupies, inte boobies alltså.. Där ser man. Hm, det lät länge som om de sjöng boobies och det passade in väldigt bra också. Men nu får man lära sig att använda rätt ord i stället...

Magiskapande älvor

Älvorna dansade för oss ikväll och som de dansade. Magi skapades när de virvlade runt på det kortklippta gräset. Vita dimmor bildades runt deras små och sköra kroppar samtidigt som deras långa, vita och lockiga hår sken som en vacker gloria runt deras ansikten. Till en början fanns de mest i skym undan, utan att någon lade märke till dem. Men ju längre tiden gick desto närmre kom de. Till slut nuddade de vid våra bara ben och rosiga kinder. Men innan deras färd gick vidare i världen lämnade de några synbara spår efter sig. Lugnet som infann sig runt omkring oss var ett lugn som jag sällan skådat. Samtidigt kändes en strimma av förunderlig kyla som låg längs marken där deras bara fötter hade trampat.

Det var en helt vanlig torsdag och träning på Heden när dessa mäktiga fantasipersoner dök upp i våra synfält och skapade en magisk stämning bland oss. Man träffas av deras kraft och stannar upp för att titta på det som finns framför en samtidigt som man förundras över det som skapas. Kanske är vi tagna av stundens allvar? Kanske vill vi hellre stå och blicka ut över det som mjukt flyter runt bland oss? Kanske vill vi hellre leva oss in i det skådespel vi just nu bevittnar? Hur som helst är det svårt att koncentrera sig fullt ut när omgivningen är så annorlunda som nu och älvorna ständigt tar nya danssteg framför våra ögon. De trasslar in sig med våra armar och ben, som för att gång på gång påminna oss om deras närhet.

Om några dagar vet vi hur vårt öde ser ut och vi vet om säsongen är över. Vi vet våra placeringar och vi vet om det finns tre matcher till som väntar på oss i form av ett kval mot högre utmaningar. Men i det tillstånd vi befinner oss i nu så är dessa tankar långt borta, det som i stället tar upp vår tankeverksamhet är de magiskapande älvorna som susar omkring på en tung, småfuktig och grön gräsplan. Snart är oktober här och därefter börjar vintern snabbt att närma sig. Men fram till dess kommer vi fortsätta att hålla vår familjesammanhållning vid liv. Vi kommer att fortsätta träffas och känna såväl glädje som sorg tillsammans.

Kanske är det två matcher kvar, sedan är det över för detta år? Kanske är det fem matcher kvar och sedan tid för välbehövlig vila och återhämtning? Än är det inte över och än vet vi inte vad som gäller för framtiden. Tillfällen som det vi upplevde tillsammans idag är något jag värnar om och behåller som inspiration och glädjeframkallare inom mig. Min tanke är att man blir starkare av att få vara med om dessa situationer och att man kan framkalla denna extra styrka genom att tänka tillbaka på det man var med om. För mig skapade dessa dansande och magiskapande älvor en förunderlig känsla inom mig, en känsla som jag nog aldrig upplevt tidigare och jag blev antagligen tagen av den stämning som skapades runt omkring mig. Jag vet inte om det var spänning, trygghet, rädsla, ett mäktigt lugn eller en känsla av att det fanns något övernaturligt som vakade över mig och de andra denna torsdag. Jag bryr mig inte heller om att analysera det för jag är bara glad över att jag fanns på plats för att bevittna detta magiskt underbara ögonblick och kommer behålla det inom mig lång tid framöver.

That I would be good

That I would be good even if I did nothing
That I would be good even if I got the thumbs down
That I would be good if I got and stayed sick
That I would be good even if I gained ten pounds

That I would be fine even even if I went bankrupt
That I would be good if I lost my hair and my youth
That I would be great if I was no longer queen
That I would be grand if I was not all knowing

That I would be loved even when I numb myself
That I would be good even when I am overwhelmed
That I would be loved even when I was fuming
That I would be good even if I was clingy

That I would be good even if I lost sanity
That I would be good
Whether with or without you

"That I would be good" - Alanis Morissette

Detta är en av mina absoluta favoritsånger för tillfället. Varje gång jag hör denna lugna och lite smärtsamma låt klinga ut ur högtalarna infinner sig en magisk och trollbindande stämmning inom mig. Jag sjunker snabbt och enkelt in i de ljuva tonerna och hennes smärtfyllda röst. Jag lever mig in i de ord och meningar som bildas för att bara sitta och stirra ut i tomma intet när det vackra ljudet från flöjten sakta drar mig tillbaka till verkligheten igen.

Inte mycket ära i behåll

Vi gick vinnande ur striden, även om vi (i mina ögon) kanske inte var värda det. 3 mål framåt och inga mål bakåt innebär 3 välbehövliga poäng för ett lag som är i stora behov av hjälp från högre makter. Så trots poängen ska vi vara glada för att vi kom därifrån med i alla fall lite ära i behåll, men inte mycket.

Dikt nummer femton

Det som har hänt, går inte att radera
Du vaknar sakta upp från gårdagens batalj.
Vad var det som hände?
Vad var det som gick fel?
Dina ögon känns tunga och du sluter dem igen.
Du försöker minnas de häftiga stunderna.
De hårda kamperna och blickarna du såg.
Dina lungor fylls med luft och ger din ny energi.
Minnena börjar återvända till ditt huvud igen.
Din mörbultade kropp hjälper dem på sin väg tillbaka.
Du stirrar ut i tomma intet och försöker glömma.
Det enda du vill är att ändra på gårdagens avslutning.
Ändra på ett fåtal, ganska små saker.
Du vill så gärna men kan inte ändra det förflutna.
Vad som är gjort, går inte att göra ogjort.
Blickarna som gavs, går inte att ta tillbaka.
Det som är sagt, går inte att göra osagt.
Det som har hänt, går inte att radera.
Allt vi gick igenom i går finns för alltid kvar i våra inre.
Oavsett om vi vill eller inte.

Dikt nummer fjorton

Minnen är allt som finns kvar
Jag sitter med huvudet nedsjunkit i mina händer,
För att dölja den smärta och ilska som växer inom mig.
Det enda jag vill är att kasta tallriken i golvet,
Ta min väska och gå därifrån med stormande steg.

Jag vill få folk att inse vad som händer,
Men det verkar som att ingen riktigt bryr sig.
Det är dessa tillfällen vi har sluppit en längre tid,
Och det har varit så otroligt skönt.

Jag faller längre och längre ner på min lyckoskala,
Samtidigt som jag så gärna vill att det ska vara annorlunda.
Det är jobbigt att se allt det vi byggt upp raseras så enkelt,
Som om det vore ett skört korthus som står framför oss.

Jag vill skrika ut alla de tankar som finns inom mig,
För att få folk att vakna upp ur sin djupa dvala.
Det som vi hade förut är som bortblåst,
Och kvar finns bara fina minnen av en vacker tid.

Åsikterna är många

Människor har väldigt olika syn på saker här i livet. Det kan vara allt ifrån plats att bo på och vilken säng man ska sova i till vem som bestämmer vad och hur saker och ting ska göras. I dag har det varit en del diskussioner som jag antingen varit delaktig i själv eller suttit bredvid och bara lyssnat på. I vilket fall som helst blev jag en aning upprörd över flertalet av diskussionerna. Vissa personer kan inte genomföra en diskussion med andra människor. Det enda som gäller är denna persons synpunkter och ingen annans, även fast denna person sitter och upprepar i princip allt det de andra personerna runt omkring nyss satt och sade. Men det vet inte denna person om att den gör eftersom den aldrig lyssnar på vad människorna runt omkring säger. Den lyssnar bara på sig själv och det enda som är viktigt är personens egna åsikter.

Det finns många sådana personer här i världen så jag är inte ensam, det vet jag. Men jag blir lika trött varje gång det är dags för meningsskiljaktigheter. Man vet redan efter tre meningar att det inte är lönt att fortsätta eftersom det kommer sluta på exakt samma sätt som alla de föregående gångerna. Den personen sitter och älter samma sak om och om igen precis som att ingen lyssnar. Till slut har det gått så långt att man sitter och stirrar ut i tomma intet ett tag för att sedan ta sin tallrik och gå ifrån bordet. Man tar ungefär femton trappsteg upp, svänger till höger och är snart inne på rummet där man antingen sjunker ner i soffan eller sängen och drar en djup suck.

För att ta upp ett exempel på ett märkligt resonemang vill jag ta upp ett citat. Det är kanske inte ordagrant korrekt men innehållet är det rätta. ”Det är inte barnet som bestämmer vilket lag det ska spela i och inte föräldrarna heller utan det är jag som är tränare som gör det.” Det hela kommer från en diskussion som pågick på jobb idag där en förälder till ett av barnen hade en diskussion med en ur personalen, angående dottern som spelar fotboll där denna anställde är tränare. Föräldern hade gått med på att dottern skulle spela med tjejer som är 2-3 år äldre än vad hon är, men enligt tränaren/den anställde var det helt fel. Att bara säga så gjorde att det kröp i kroppen på mig. Det är klart som tusan att det är barnet tillsammans med sina föräldrar som bestämmer i vilket lag barnet ska spela. Det är absolut inte tränarens sak att bestämma. Om nu tränaren tycker det gått så långt kan den berörde sluta precis som den själv sade.

En annan diskussion. Betala eller inte betala när man bor hemma, det är frågan. Jag säger att det är upp till föräldrarna, helt klart. Men det beror också på omständigheterna runt omkring. Visst ska man bidra med hjälp i hemmet, helt klart. Men att som en (annan) ur personalen på jobb sa i dag; ”alla ska betala hemma”, det håller jag inte med om. Jag hamnar i försvarsposition eftersom jag kan lätt säga att långt ifrån alla har fått hjälpa till hemma lika mycket som jag har. Ni vill inte veta vad jag gjort då jag ”hjälpt till hemma”. Förutom student, ungdom och fotbollsspelare är jag även bonde, snickare/byggarbetare och före detta djurskötare till två sorters djur (tre beroende på hur man definierar djur). För bara ett halvår sedan var jag student och fotbollsspelare på heltid samtidigt som jag var bonde, snickare/byggarbetare och djurskötare (varav det sistnämna var inne i sin mest krävande period). Ni vill inte gå igenom allt skitgörat jag gått igenom under hela mitt liv, jag lovar. Så att säga att alla ska betala hemma det håller jag inte med om.

Men detta är ju bara mina åsikter. Och i vissa fall är de inte värda någonting!

Dagens ljuspunkt; ”Du har nog ett gott inflytande på henne.” Det värmde att få höra det! Bakgrunden till det är ett kort samtal på jobb i dag. Jag hoppade in som personlig assistent både i går och i dag, till en liten och väldigt livlig tjej som går i ettan. Efter att skoldagen var slut för barnen var jag och min arbetskamrat (för två dagar) på väg ut från klassrummet samtidigt som vi pratade om hur det hade gått dessa två dagar. Hon sa att den lilla livliga tjejen varit förvånansvärt lugn och relativt lydig under de fåtal timmar vi spenderat tillsammans. Min arbetskamrat avslutade sedan samtalet med den kommentar jag skrev några rader upp i texten. Som sagt, det var kul och inspirerande att höra lite positiv feedback på vad man åstadkommit.

Med detta inlägg söker jag inte tröst, inte på något sätt. Jag vet att det finns människor som har det mycket jobbigare än vad jag har. Men för att få ur detta ur mitt system behöver jag skriva, så det är det jag gör!

Haunted by the past

Det finns så mycket man vill ha eller uppleva i livet. Det finns så mycket man vill ändra på, framför allt till det bättre. Det finns de saker som man kanske aldrig får ta del av, de saker man vet kommer hända och de saker man mer än något annat vill ska inträffa. Oftast är det de saker man vet att man aldrig kommer få som man längtar efter mest medan det man vet kommer hända inte alls är lika viktigt.

Trots att det finns så mycket man själv kan och vill göra så gör man i regel inte det och i efterhand ångrar man sig. Varför gjorde man inte det roliga, känslosamma, impulsiva eller vad de nu är som man hade chansen till? Möjligheten låg ju rakt framför en men man vågade inte ta steget fullt ut och göra det hjärtat egentligen ville. Man säger att det kommer fler tillfällen och det gör det säkert i många fall. Men inte alltid dock. Man intalar sig själv att man gjorde det rätta. Men gjorde man verkligen det? Man kan fråga sig själv hur mycket som helst utan att få något svar så det är lika bra att sluta fråga.

I framtiden intalar man sig själv att ta tillfället i akt när det väl inträffar. Men det kommer med största sannolikhet sluta med att du missade tillfället och i stället ligger med huvudet nedtryckt i kudden och täcket uppdraget så att endast ansiktet syns medan de sorgsliga tonerna klingar ut från högtalarna. De tar sig in genom dina öron, in i ditt huvud, ner i resten av din kropp och gör att hela du faller in i en ännu sorgsligare sinnesstämning. Du lyssnar intensivt på de smärtande, men ändå så sanna, orden samtidigt som tårarna sakta rullar nedför dina kinder och gör kudden under ditt huvud fuktig.

Sammanhållning är nyckeln till framgång

För ett antal år sedan satte jag min fot för första gången på vad jag då kallade lite för fiendeland. Jag var en aning skeptisk till vad som skulle visa sig under detta tillfälle men i stället för att avskräckas så lockades jag dit och än idag fortsätter jag att ta mig dit ett antal gånger i veckan. Närmare bestämt ca 3-6 gånger i veckan.

Vad jag under mitt första år märkte var den lite märkliga sammanhållning och stämning som rådde. Jag kunde inte då sätta fingret på exakt vad det var som gjorde det, men nu i efterhand och efter ett antal analyser av vad jag upplevde har jag kommit fram till vissa saker. En av dessa är smågrupperingar inom den stora gruppen. Ytterligare en annan är småtjafset och motsättningarna mellan vissa människor inom gruppen. Detta visades kanske inte alltid utåt, men vibbarna av att det låg något i luften mellan dem kändes när man kom nära inpå. Jag fick också känslan av att det fanns ett fåtal personer som kunde göra näst intill vad som helst utan att någon gjorde något åt det. Att alla reagerade på det märktes på småtisslandet och blickarna bakom ryggen, men som sagt det var ingen som tog tag i det utan det fortsatte. Även de mindre bra resultaten fortsatte att förfölja oss under hela året, vilket naturligtvis inte bidrog till att förbättra sammanhållningen. Det finns säkert mycket mer att ta upp men i stora drag var det detta som fastnade i mitt huvud efter mina små analystillfällen.

Året gick till ända och det var dags att ta del av ett nytt och x antal dagar låg nu framför oss. Det var nu som förändringar började göras, till mångas lycka. Nya personer kom in i ledningen, nya sätt att tänka och agera presenterades och en mer eller mindre förändrad grupp visades för allmänheten. Visst vet jag att en förändring inte sker över en natt alltid och så var naturligtvis inte fallet här heller. Gruppen tog små steg på vägen mot att förbättra stämning, sammanhållning och därigenom resultat. I slutet av året var sammanhållningen bättre än på länge och arbetet med att utveckla den ännu mer fortsatte under det nästkommande året, vilket skulle komma att bli ett av de bästa åren jag någonsin upplevt inom detta område i livet. Alla var på samma nivå och ingen stack ut från mängden, glädjen var hög och vi stöttade varandra på ett utomordentligt sätt, resultaten gick vår väg och då året var till ända hade vi chansen att avancera ytterligare på våra karriärstegar. Men som många redan vet, föll vi på mållinjen och skrapade upp både armar, ben och ansikte.

Så är vi nu inne på ännu ett år, ett år som resultatmässigt började över förväntan. Det vi deltog i gjorde vi näst intill alltid med framgång och vi kanske höjde oss själv till skyarna. När sedan allvaret tog fart var allt det vi presterat innan som bortblåst. Vad detta beror på kan man analysera i evigheter och ändå inte komma fram till något vettigt. Jag har funderat, vridit och vänt på det jag kommit fram till för att på något sätt få grepp om varför maskineriet inte fungerar felfritt. För ungefär en vecka sedan dök en bestämd tanke upp inom mig och denna har klistrat sig fast som plåster på mig. Jag har gått och funderat och funderat för att på något sätt få fram en annan anledning men det har inte dykt upp någon. Den bestämda tanken jag har i mitt huvud är att vi lite grand är tillbaka till det första året jag ingick i denna grupp. Det vill säga vi är tillbaka till smågrupperingarna inom den stora gruppen samt tjafset och missnöjdheten över vissa beslut. I mina ögon är detta det största och viktigaste anledningen till att våra resultat inte är tillfredsställande och att vi inte ger oss själva det vi strävar efter. Görs inget åt detta snart kommer det att bli än värre, men det svåra är att veta vad som ska göras. Tyvärr har jag ingen lösning själv.

Redan innan året började hade många av oss målen klara, ett avancemang uppåt på karriärstegen. Men detta funkar inte om inte alla bidrar med lika mycket, visar att de är där för gruppens bästa och framförallt drar åt samma håll. För att vi ska kunna få de resultat vi så gärna vill ha krävs det att stämningen inom gruppen blir bättre och att alla tar sig en tankeställare och kommer fram till varför de egentligen är där. Finns det något som inte står rätt till ta det med ledningen och inte med gruppen. Stötta varandra i med- och motgång, visa glädje inför det som händer, ge allt alltid och framför allt låt alla vara delaktiga i det som främjar sammanhållningen. Min förhoppning är att stämningen och sammanhållningen ska förbättras inom en snar framtid för att vi sedan tillsammans ska kunna jobba med att prestera de resultat vi mycket väl vet att vi kan...

Som avslutande ord vill jag bara säga att;
Sammanhållning är nyckeln till framgång!

"Allt under 12-0 är ett fiasko"

Dessa ord läste jag precis i lagets gästbok på hemsidan. Det var en person som kallar sig "supporter" som ställer detta mer eller mindre roliga krav på oss inför hemmamatchen på Råå IP imorgon. Visst kan jag till viss del hålla med om detta, men inte fullständigt. Teoretiskt sett ska vi vinna matchen mot Häljarp imorgon ganska enkelt men att därtill påstå att vi ska göra minst 12 mål och inte släppa in nåt är lite till att ta i anser jag.

Förra helgen kom en smällkaramell som hette duga vill jag säga. Häljarp åkte rejält på torsk mot Eskilsminne uppe på Harlyckan. Jag tog mig dit för att kolla på matchen men lämnade i halvlek eftersom ställningen då redan var 7-0 till Eskil. Det var mer eller mindre lekstuga där uppe och allt som oftast spel mot ett mål (inte Eskils då alltså). Det är alltid kul att se många mål men det blev snäppet för bra för mig. Slutresultatet blev tillslut hela makalösa 16-1 till Eskil.

Så...vårt motstånd imorgon är långt ifrån det bästa i serien och vinst är det enda som accepteras. Vinner vi inte är det verkligen ett stort fiasko vi lyckats med och då får vi börja fundera. Men...i mina ögon är det inget fiasko om vi inte vinner med 12-0 eller mer (beroende på hur matchen ser ut).

Into the wild

Behovet av musik är stort i världen. Många hade inte kunnat leva utan den och jag är en av dom. Det finns något speciellt med att lyssna på alla vackra toner klinga ut från högtalarna och in i ditt hjärta. Jag har hittat en artist som jag förut inte hört talas om, vilket en del kanske tycker är konstigt i och med att det är en så känd person som det är. Artisten jag talar om är Eddie Vedder, sångare i Pearl Jam.

Det hela började med att jag såg ett program på TV för en ny verklighetsbaserad film som heter Into the wild, vilken handlar om Christopher McCandless liv. Filmen i sig verkar vara oerhört bra och gripande om en ung man som efter graduation ger sig ut i vildmarken för att lifta till Alaska. Programmet kom till en viss punkt där de började prata om filmmusiken och vem som gjort den. Och som ni antagligen kan lista ut är det Eddie Vedder som gjort den, en skiva med 11 låtar. Efter att ha hört hans namn på TV´n memorerade jag detta och vandrade sedan upp till datorn för att söka efter honom på YouTube. Naturligtvis hittade jag honom och lyssnade igenom nästan alla låtar på soundtracket, de flesta av dom fantastiskt bra. Men de låtar som fastnat mest, i både mitt huvud och i mitt hjärta, är "Society" och "Guaranteed". De är helt underbara helt enkelt.

Jag längtar redan tills dess att filmen och soundtracket står i min hylla så att jag kan titta och lyssna på dem när som helst.

Sömnproblem + dikt nummer tretton

Visst har jag alltid svårt för att somna, men igår var det värre än vanligt. Det som vanligtvis tar en halvtimme tog igår runt tre timmar och det känns idag kan jag säga. Tröttheten slår emot mig, humöret är allt annat än på topp och jag är allmänt likgiltig inför det mesta.

Oftast är det på natten jag har som mest saker i huvudet, men konstigt nog var det inte så igår. En vanlig kväll kan jag ligga i vad som känns som evigheter och fundera över fotboll, kärlek, skola, livet i allmänhet. Allt mellan himmel och jord! Men igår fanns det ingenting, jag låg bara och stirrade ut i mörkret en lång stund. På ett sätt var det befriande och skönt att slippa de invecklade tankarna, men rastlösheten gjorde sig ännu mer påmind än vad den brukar. Under de tre timmar jag spenderade i sängen utan att kunna somna hann jag läsa klart en bok (Gåtornas Palats av Dan Brown), lyssna igenom tre skivor från första till sista låt och skriva huvuddragen till en ny dikt.

Det jag funderar mest över nu i efterhand är varför jag inte kunde somna och varför de vanliga tankegångarna inte fanns i huvudet på det sätt jag är van vid. Hur mycket jag än tänker på det kommer jag inte fram till något så det är väl lika bra att släppa det för att i stället hoppas på att jag somnar direkt ikväll.

Här kommer dikten jag knåpade ihop igår natt.

Mörkrets och skuggornas land
Jag ligger tyst och lyssnar till mina egna andetag.
Fönstren är helt dolda av de mörka gardinerna.
De släpper varken in eller ut något ljus.
Jag stirrar tomt upp i taket,
Men möts av ett dunkelt djup.
Jag försöker se vad som händer i rummet,
Men allt är oroande stilla.
Det lyser ett svagt sken från stereons skärm.
I tak och på väggar bildas stora och skrämmande skuggor.
Jag blundar och lyssnar uppmärksamt,
Men mina öron noterar bara den taktfasta ljudlösheten.
Tystnaden och den hotfulla atmosfären sluter sig omkring mig.
Den bildar ett sorts skyddande men samtidigt kusligt hölje runt mig.
Jag funderar tyst för mig själv.
Jag kommer fram till att världen är konstigt lockande,
Men samtidigt skrämmande mitt i natten.

Dikt nummer tolv

Tycker det är dags för en ny dikt, det var ju ett tag sedan sist. Denna skrev jag när vi i laget satt inpackade i de små minibussarna och var på väg hemåt från vårt träningsläger i Tyskland. När pennan vidrörde pappret var vi i full gång med att ta oss genom vårt kära grannland Danmark och utanför bilrutorna var solen på väg att försvinna ned i horisonten.

En dunkel värld
Världen susar förbi utanför fönstret.
De mötande bilarna bländar mig med sina lampor.
Jag måste titta bort och möts av ett magiskt dunkel.
Träd, hus och öppna fält flyger förbi i hög fart.
Min blick fångas upp av den asfalterade vägen.
Men ojämnheterna i marken drar mig tillbaka till verkligheten.
Borta i horisonten lyser de sista strålarna upp världen.
Molnen på himlen bildar ett mystiskt mönster.
Ett mönster som jag inte riktigt kan tyda.

Att springa men inte komma någonstans

Det finns något väldigt frustrerande i att kopplingen mellan hjärnan och kroppen inte riktigt fungerar. Det är nästan som om det råder en sorts kortslutning och att det kvittar hur gärna huvudet än vill göra något. Man är fortfarande kvar på samma plats eftersom ledningarna mellan kroppens övre del inte längre är sammankopplade med resten.

Igår när jag och några spelar i laget var på väg ut till planen gick vi och diskuterade ett liknande fenomen. Nämligen att springa men inte komma någonstans. Den känslan hade jag, och i alla fall en till av de jag gick tillsammans med, då vi spelade match i helgen. Hjärnan ville hur gärna som helst, men det verkade som att fötterna hade växt fast i gräset och inte kunde röra sig en centimeter därifrån. Det kvittade hur mycket man tog i, hur stor viljan var och hur hög koncentration man hade för att springa på ett effektivt och kraftsparande sätt. Men inte kom man snabbare fram för det.

Våra artister

Ville bara ta tillfället i akt att gratulera våra två artister i laget, Martin och Linda. De har nämligen fått den stora och ärorika chansen att, tillsammans med sina övriga bandmedlemmar i "Urband Mind", vara förband åt Kelly Clarkson imorgonkväll. Då ska det rockas loss som tusan uppe på Anexet i den stora staden Stockholm. Inget litet The Tivoli där inte...

Så grattis, lycka till och hoppas att allt går bra för er.

Mina innersta tankar

Jag sitter med en tom sida framför mig och vet inte riktigt hur jag ska börja denna text. Som vi alla vet är det svåra att komma igång, att hitta orden som inleder på ett bra sätt. Men sedan, när de första raderna eller det första stycket väl är nedskrivet brukar fingrarna börja röra sig ganska fritt över tangentbordet. Det var ett bra tag sedan jag skrev så jag borde ha mycket att skriva. Redan innan jag börjar vet jag hur texten kommer att låta, vilken form den kommer att ta. Om det är en glad eller arg text, lycklig eller sorgsen. Och jag vill redan nu klargöra för er läsare att; om ni inte vill läsa ett patetiskt och självömkande inlägg i denna blogg kan ni stänga sidan redan nu och låta det vara som det är. Jag vill också nämna att det kan låta lite osammanhängande på sina ställen och att jag säkert har upprepat mig en hel del.

Jag tror jag har försökt förneka det uppenbara under en längre tid, men jag har tillslut kommit till en punkt där det inte funkar längre. Jag måste inse att det inte blir bättre genom att skjuta det åt sidan och ignorera det faktum att mitt humör har dalat ju längre försäsongen har pågått. Till en början var det på ett omärkbart sätt men sedan blev det allt tydligare för varje match, träning och dag som passerade. Jag är less på allting och finner inte någon glädje i någonting längre. Nu tänker ni säkert att det är så för alla, att vi alla har så kallade ”down-perioder” där vi inte alls mår bra. Jag vet att det är så, men det sätt jag använder mig av för att bearbeta detta är pennan och papprets makt. Det är där jag kan få ut mina innersta känslor, misstankar och faror. Min gode vän och tränare påminde mig om detta idag och jag tänkte att det kanske var dags att plocka upp den penna som legat slängd på golvet under en längre tid. Jag har inte haft lust att skriva men kände efter samtalet idag att jag skulle ge det en chans.

Tyvärr är jag som jag är och håller allt inom mig och sedan när det väl kommer ut är det i mindre smickrande former. Jag vet hur fel det är men har inte kraften eller motivationen att ändra på det, speciellt inte nu när det känns som om jag struntar i allt. Om jag endast koncentrerar mig på ekvationen JAG + FOTBOLL, märker jag ganska snabbt att jag inte längre känner samma glädje och inspiration varje gång jag snörar på mig mina fotbollsskor för att ta mig ut till planen. Det känns krystat och som att jag egentligen borde vara någon annanstans. Kroppen är ständigt tung och sliten, jag är trött både kroppsligt och mentalt, humöret ligger på bristningsgränsen i stort sett alltid och jag saknar att kunna le ett ärligt och äkta leende till någon.

Jag kan ärligt säga att jag inte varit riktigt nöjd efter en enda träningsmatch hittills i år. Det känns som att jag går omkring på planen i stället för att springa och att jag inte gör det som jag vet att jag är kapabel till. Jag går inte in ordentligt i närkamperna utan väljer i stället att vika undan när det kommer en motståndare i närheten. Den säkerhet jag kände förra året finns inte kvar längre utan jag känner mig som en utböling varje gång jag går ut på planen. När jag får beröm utifrån, av tränare eller spelare, ler jag bara lite och säger kanske ett tyst tack. Men det är allt, för inombords har jag inte alls varit nöjd med mina insatser. Det är smickrande att höra att andra tycker man gjort en bra match, men det känns inte bra att inte kunna ta det åt sig eftersom man tänker som man tänker. Jag vill mer än gärna höra slutsignalen och för en gångs skull vara glad för de 90 minuter som nyss passerat. Men det går inte, jag har försökt men får inte fram det.

I dagsläget hade jag nog ganska lätt kunnat kasta in handduken för att försöka ta tag i mig själv och mitt liv. Men det kan jag inte och det vill jag innerst inne inte heller. I och med att jag tillhör laget har jag en skyldighet att vara där och stötta och ställa upp för de andra. Jag vill vara lika glad och uppåt som alla andra när de träder in i vårt omklädningsrum. Jag vill inte vara den som ständigt sitter med en sammanbiten min då alla andra har ett leende på läpparna. Jag vill kunna ta åt mig den kritik jag får under träningar och matcher utan att ta det på fel sätt och istället bli irriterad. Som det är nu visar jag det inte, men blir aggressiv varje gång någon säger något som kommer ut på fel sätt. Ibland skriker jag ut min ilska och det känns bättre. Men bara under tiden jag skriker för efter det att det sista ljudet lämnat min mun kommer allting tillbaka till mig igen.

När jag funderar över vad orsaken kan vara kommer jag inte fram till någonting. Absolut ingenting! Skolan kan det inte vara, jag är aldrig där och vi gör inget än så länge på vår kandidatuppsats. Har jag varit hemma för mycket med ingenting att göra? Har jag varit för nära inpå min familj så att det har blivit för mycket med vissa personer? Vad är det som är fel? Är jag bara på ett mindre bra humör under en tid som sedan försvinner när serien startar? Har det blivit för mycket fotboll på sistone?

Folk börjar märka att allting inte står rätt till och vissa frågar vad det är. Det känns hemskt att behöva säga till sina lagkamrater att man inte tycker det är roligt att spela längre och att det känns som ett tvång att komma dit varje gång. Det ska inte vara så här! Innerst inne är fotbollen det som jag och mitt hjärta brinner för, det är det som brukar göra mig glad. Det är det som brukar fungera som en avslappnande kraft där jag kan släppa allt runt omkring mig för att bara koncentrera mig på det. Men nu tar jag med mig allting in på plan, in i omklädningsrummet, överallt. Vart jag än vänder mig finns det där och flåsar mig i nacken. Det fanns till och med nedpackat i mina väskor under träningslägret. Under den sista dagen kunde jag inte hålla emot längre och tårarna bara kom. Det blev för mycket helt enkelt. Jag lät det regna som den tröstande personen sade till mig när jag satt lutad mot stolpen.

Jag har aldrig varit den som visat mina känslor öppet och kommer kanske aldrig att bli det heller. Detta tror jag är något som jag måste lära mig, att jag inte alltid kan hålla allt inom mig. Och absolut inte låta det komma ut på det sätt som det gör. Det är lätt att skriva det här, det vet jag, men jag ska försöka bättra mig. Jag har sagt det förr och hoppas att det verkligen blir en förändring denna gång. Jag kan själv känna sorgen och tårarna bränna i ögonen vid många tillfällen och vill inget annat än att släppa efter. Men eftersom jag är som jag är biter jag ihop, vänder bort blicken och andas tungt för att samla mig. Även om det kanske inte alltid syns på min utsida, kan mitt inre vara i uppror. Nu syns det tydligt på mig, det vet jag, men det är på grund av att mitt inre just nu upplever en stor storm som inte tycks ha ett slut.

Bortglömda byar

Det är märkligt vilken skillnad det är mellan Sverige och Tyskland, trots att länderna ligger så nära varandra. När vi i helgen färdades genom Tyskland var det en skrämmande och mörk bild som låg framför ögonen på oss. I varje by eller ort vi körde igenom låg dunklet och dallrade hotfullt i luften. Stämningen var tryckt och det kändes som om vi tog oss igenom den ena ödelagda byn efter den andra. Antalet människor i rörelse var litet, ibland obefintligt. Detta i samband med den ständigt gråa eller bruna färgen på husen bidrog starkt till känslan av att köra igenom ett krigshärjat land som aldrig riktigt återhämtat sig från de strider som utspelat sig där. Jag fick känslan av att dessa små byar eller orter på något sätt glömts bort efter den tid som varit. De klarade av striderna men lades sedan undan i facket för bortglömda byar.

Samtidigt som det var en aning deprimerande och skrämmande att se hus på hus stå i, vad som tycktes som, ett evigt mörker väcktes frågor inom mig. Varför ser det ut som det gör? Varför syns inga människor eller tama djur ute på gatorna? Varför står de förfallna husen kvar obebodda och varför har människorna inte gjort något åt dem? Varför vill de bo i den dystra omgivning som råder och varför gör de inte något som gör deras byar mindre dystra?

Länderna är så nära varndra men ändå så långt ifrån varandra att det inte riktigt går att förstå utan att uppleva det. När jag nu sett detta är jag ganska glad för Sverige med sina turkos och rosa hus!

"Högt tidigt klar"

Jag slog upp tidningen imorse och bläddrade som vanligt ganska snabbt fram till sportsidorna. Rögle hade förlorat, HIF vunnit osv. osv. Men vad som lockade min blick och tanke lite extra var en artikel om Carolina Klüft. Nu har hon slutligen bestämt sig inför framtiden och det blir ingen mer mångkamp för henne på ett tag. Jag köper hennes resonemang helt och hållet, det är inget fel på det. Bristande motivation och önskan att prova något nytt. Att vara bäst i världen år efter år utan att ha någon som riktigt kan konkurrera om förstaplatsen kan inte vara så himla kul. Att innan en tävling börjar redan veta att man antagligen kommer att vinna, förutsatt att man inte blir skadad eller trillar, måste motivativera ganska lite faktiskt.

Nu ska hon i stället satsa på längdhopp och tresteg och det ska bli kul att se hur hon kan hävda sig i de grenarna. Hennes förutsättningar är väl ganska goda, med tanke på att hon inte är någon nybörjare i någon av dem. Det som stör mig mest är den person som skrivit artikeln, eller rättare sagt några av de rader den skrivit. Under tiden jag läste blev jag gladare och gladare för var rad mina ögon vandrade förbi. Men sedan kom det jag innerst inne väntat på. Det stod något i stil med att Sverige nu går miste om en solklar guldmedalj under OS. Jag blir lika förundrad varje gång reportrar och andra personer i medierna säger eller skriver något sådant. Visst att det hade varit kul att se om allas vår Carro hade klarat av att fixa den där guldmedaljen eller inte. Men detta är ett beslut hon har tagit och allt här i världen handlar inte om medaljer. Och vem säger att hon inte kan knipa en medalj ändå? Fast i någon av hennes nya grenar då vill säga. Jag håller mina tummar allt vad jag kan för att det går bra och önskar henne all lycka i hennes nya satsning.

Nu över till en person som för några timmar sedan tog en EM-guldmedalj. Anna Lindberg trotsade sina ryggsmärtor och vann simhoppet i EM på en-meterssvikten. En fantastisk prestation och en ännu större sådan om man tänker på att hon försvarade hennes förra EM-guld. Ett stort grattis till Anna! Vad som fastnade mest i mitt huvud under tiden jag tittade på tävlingen var den ena kommentatorns kommentar när tjejerna hoppade. Mer än en gång sa han att en simhopperska var, jag citerar; "högt tidigt klar". Det är så osammanhängande att det blir sammanhängande i mina öron. Tänker man efter en gång extra förstår man vad han menar men lyssnar man bara snabbt fattar man absolut ingenting. Tänk vad ord kan vända och vrida i hjärnan på oss. Det är fascinerande och otroligt kul att höra hur vi snurrar in oss själva i ordens stora djungel.

Imorgon bitti drar jag iväg till Parchim i Tyskland tillsammans med laget för ett fyra dagar långt träningsläger. Så skönt, kul, inspirerande och motiverande det ska bli!

Glad Påsk på er!

Sol eller snö?

Jag kan ärligt säga att jag inte förstår mig på det väder som råder just nu. Hela helgen var det helt underbart vårväder och man blev lycklig bara av att titta ut genom fönstret. Solen sken starkt, himlen var vackert ljusblå och de små fåglarna sjöng så fint för oss. Det enda man ville göra var att vara ute i det fina vädret och ta in alla solstrålar man bara kunde. Allt för att få lite energi och ljussken!

Men så är det måndag igen och när jag nu tittar ut genom mina fönster är det en chock som slår emot mig. Hur kunde ett vackert vårväder helt plötsligt förvandlas till snö och iskalla vindar? Trädgrenarna väger idag lätt mot den starka vinden och snöflingorna yr runt där ute och bildar en sorts dans som inte har några bestämda steg. Jag är förundrad över hur detta kunde ske och förstår inte alls varför. Det var ju så himla gött väder igår så varför kunde inte det hålla i sig? Det är dags för lite vår nu. En omställning som gör att alla vaknar till liv från våra vinterdvalor och tar sig ut i den stora vida världen igen.

Ännu en vecka till ända

Veckan har gått och snart är allting som vanligt igen. Lugnet är över. Tjatet och fjantet är tillbaka igen. Men veckan som gått har varit oerhört lugn och harmonisk. Jag har kunnat ägna mig åt mig själv utan att behöva visa hänsyn till någon. Nästan i alla fall. Men egentligen ska jag inte behöva visa hänsyn vanligtvis heller, inte mot dom. För dom visar ingen, eller lite hänsyn till mig. Så varför ska jag smyga på tå när inte dom gör det? Dom kanske hade förstått vad dom sysslar med och vad det gör mot omgivningen om jag hade ändrat mitt sätt att vara och agera mot dom?

Hur som helst har ovanvåningen varit min under dygnets flesta timmar, jag har kunnat sova ordentligt och vara mig själv. Jag har sluppit allt det barnsliga, högljudda och fjantiga, vilket har varit så otroligt skönt så ni förstår inte. Men nu är det som sagt över, allt det tråkiga är tillbaka igen. Även om jag har några dagar ledigt från skolan nu innan nästa jobbiga caseuppgift börjar är det ändå inte samma sak som veckan som gått. Allt runt omkring mig kommer att förändras till något som inte alls är lika roligt och lugnande. Det som gäller nu är att plocka fram orken och kämpatakterna igen för att palla ta sig igenom veckorna.

Men något positivt som jag har att se fram emot är dock träningslägret med laget i Tysklan över påsken. Att få komma iväg ifrån det vardagliga livet och gråa Helsingborg för att i stället ägna sig åt något av det jag gillar mest här i livet. Nämligen fotboll! Nedräkningen till avfärd har börjat och tidigt imorgon bitti (kl. 05.20) är det precis en vecka tills äventyret börjar. Ett äventyr utöver det vanliga kanske, vem vet?

PS. Varför gå in på en blogg, läsa vad det står för att sedan skriva en kommentar om att den är patetisk? Om den nu är det sluta läs när ni upptäcker det och leta i stället upp något annat här i livet. Ni, vilka ni nu är, behöver tydligen inte oss och vi "bloggare" behöver verkligen inte er! DS.

En lugn vecka framöver

Namnet på min blogg är ju "tankar från ett varmt hjärta". Men det är långt ifrån mitt lilla hjärta är så varmt som jag skulle önska, men jag ska inte klaga för jag har mat på bordet och tak över huvudet. Däremot är det inte alltid jag orkar med vissa personer. Jag får helt enkelt nog och försvinner upp på mitt rum och stänger in mig där. Jag tål inte riktigt den barnsliga attityd vissa har, det löjliga beteende vi runt omkring får utstå med och tonläget i rösten som ibland (allt som oftast) skär genom öronen.

Hade jag kunnat hade jag tagit saken i egna händer och avslutat kontakten, men det kan/går/får jag inte. Och detta beror på vissa komplikationer som finns runt denna speciella bekantskap. Det finns många tillfällen där jag fått bita mig hårt i tungan eller läppern för att hindra något olämpligt från att klinga ut ur min mun. Jag hade mer än gärna tagit saken i egna händer och låtit det där olämpliga slunkit ur mig, men mitt samvete säger annat.

Med tanke på detta är det otroligt skönt att få uppleva en vecka där (nästan) att är som vanligt igen. Slippa de skärande orden i mina öron och de barnsliga kommentarerna. Det ska bli skönt att ha ovanvåningen för sig själv i en hel vecka och kunna sova en hel natt utan att någon gång bli väckt. Skönt att kunna somna utan att behöva höra en massa oväsen genom väggen. Skönt att kunna vara mig själv och kunna leva precis så som jag vill, utan att behöva anpassa mig.

En skadskjuten fågel

Usch, då var det måndag om någon enstaka timme igen. En hel vecka framför sig med en massa jobb och stress. Det är inte många dagar vi får lov att ta det lugnt och vila ut. Det är bara att sätta sig upp igen så snart man lagt sig ned. Ofta, nästan alltid önskar jag att helgen var minst en dag till om inte två. Vi, eller jag, behöver den lilla vila som erbjuds för att kunna fungera som en hel människa. Får jag inte det blir jag ungefär som en skadskjuten fågel som slår med vingarna allt vad den kan för att lyckas hålla sig kvar i luften. Tillslut orkar den inte längre, slutar flaxa med sina små vingar, faller hårt mot marken och slår sig sönder och samman.

Många gånger är det helgerna som gör att jag lyckas orka hålla mig i rörelse utan att slippa kraschlanda platt på marken framför någons fötter. Helgerna är något jag tacksamt tar emot, det finns nog inte många här i världen som tycker annorlunda än mig när det gäller detta...

Helgen som nu har försvunnit i ett ögonblick har varit helt okej. Har i och för sig varit krasslig och så men har ändå fått chansen att vila ut en aning. Sov som jag inte gjort på länge natten till lördag, 11 timmar sammanlagt. Det var så otroligt skönt och välbehövligt för min stackars kropp och själ så ni anar inte.

Har också hunnit med en och en halv fotbollsmatch live och en på tv de senast dygnen, alla tre med mindre bra resultat. Har även mäktat med att titta på min första innebandymatch någonsin. Sandy och FCH var i farten och spelade om en kvalplats. Det blev vinst med 5-2 och en säkrad kvalplats i och med det. Det var väldigt spännande och som en trevlig förändring mot all den vanliga fotbollen jag konsumerar titt som tätt. Ska försöka ta mig dit och kolla när hon spelar kvalet också för att hoppas på ett lika framgångsrikt resultat den gången. Jag håller tummarna för att det ska gå bra i alla fall.

Imorgon är det skola som gäller igen, vad annars. Göra klart det sjätte fallet för att sedan ta sig hem och börja plugga inför det sjunde. Det är alltid något att göra när det gäller skolan men jag får hoppas att allt slit sen ska börja betala sig när jag kommer ut i arbetslivet. Jag hade inte tackat nej till att få en rejäl lön varje månad, i stället för de ynka 2500 kronorna jag får nu.

Smärta

Jag har sagt och skrivit det förrut men tror inte det kan nämnas för många gånger. Det skär i mitt hjärta att se folk i smärta. Jag kom för ett tag sedan hem från att ha tittat på mitt lag när de spelade träningsmatch. Själv var jag inte med tyvärr. Jag hade gärna velat men inser själv att jag inte hade orkat i fem minuter, ännu mindre en hel match. Har haft feber från och till samt varit förkyld sedan i tisdags så det är inte den bästa uppladdningen. Resultatet av matchen blev en tung förlust med hela 5-0 mot Eskilsminne, men allt som allt kan jag säga att det inte var ett orättvist resultat. De var helt enkelt bättre än oss.

Allt som oftast är det de personer som verkligen vill något som hindras från att göra det. Det slår nästan aldrig fel! Det är så otroligt retsamt, ledsamt, orättvist och allt vad det nu kan kallas att dessa speciella personer inte kan göra det de vill. Jag trodde han där uppe i himlen hade bättre tankar än att göra så här mot dom. De förtjänar verkligen något bättre än all den smärta de upplever.

Just nu handlar det om en ung dam som väldigt länge haft problem med sina ben och jag lider när jag tvingas se och höra hur ont hon har varje träning och match hon spelar. Idag smärtade det ännu mer än vad det gjort innan eftersom jag kunde höra uppgivenheten i hennes röst på ett sätt som jag förrut inte gjort. Hon pratade om att det inte var lönt att fortsätta kämpa och ta en massa smärta utan att istället lägga av med det hon älskar. Hon pratade om att fotboll inte längre var något för henne. Det gör ont i mitt hjärta att höra henne säga sådana saker eftersom jag, precis som hon själv, vet hur mycket hon verkligen älskar fotboll. Utan fotbollen skulle hon inte kunna vara samma person som hon är med fotbollen. Jag hoppas verkligen att hon får uppleva den goda sidan av myntet en dag och att denna dag kommer snart. Som sagt hon förtjänar bättre än all smärta.

Här kommer några rader ur den krönika jag skrivit om detta ämne. "Att dessa personer fortsätter att kämpa mot att bli friska är i mina ögon underbart och något som de ska ha en stor eloge för. Att inte ge upp, trots så lång tid, visar på den enorma vilja, styrka och moral som dessa personer har. Det ni gör bevisar att kärleken till något speciellt är starkare än smärtan ni bär inom er. Med stolthet i bröstet säger jag att utan er hade inte fotbollen varit sig lik."

För att läsa hela krönikan gå in på: http://www.tumstockfestival.se/raadam/arkiv/kronikor/missquotes.php?id=44

Dikt nummer elva

Det är inte alltid vi är på topp i våra liv. Dagar, veckor och till och med månader kan vandra förbi utan någon som helst positiv förändring. Allt runt omkrin är lika grått och tråkigt vart man än tittar och ser precis ut som dagen innan. Det jobbigaste är kanske inte att stå ut med detta dag ut och dag in eller vecka ut och vecka in. Det svåraste är kanske att hitta styrkan och modet att ta sig ur det, viljan att ta sig ur det.

Vi är alla olika som den gamla klyschan säger, men det är så sant som det är sagt. Du och jag har inte samma sätt att angripa ett problem. Du och jag har inte samma inställning till en och samma sak och du och jag hanterar inte svåra situationer likadant. Det är bara att acceptera. Alla har vi mindre bra perioder, det vet vi. Vi vet även hur tråkigt det är att då och då dras ner i det djupa och förlamande mörkret...

Mörkrets kraft
Mörkret omsluter mig med sin oändliga famn,
medan jag känner mig mindre och mindre.
En skrämmande ilning går längs min rygg
och min kropp stelnar automatiskt till.
Jag drar häftigt efter andan
och mitt huvud klarnar sakta.
Mörkrets djup rycker och drar i mig,
samtidigt som mina tankar försvinner i skuggornas dunkel.

Fler personer = Högre kvalitet och tempo

Det är otroligt vilken skillnad det är på 25 och 10 personer. I måndags var vi ungefär dom där 25 personerna på träningen medan vi igår bara var cirka 10. Det var lite som framsidan och baksidan av ett och samma mynt.

Vi pratade om träningsnärvaron i bilen hem från träningen ute i Rydebäck igår. Vi pratade om hur mycket roligare det är att vara många på träningen. Och hur tråkigt och oinspirerande det är att vara få på träningarna. Man kan summera det som att:
Fler personer = Högre kvalitet och tempo

Kvaliteten och tempot höjs ju fler vi är, som sagt, och det blir mycket lättare att kämpa det där lilla extra eftersom man vill visa att jag minsann också kan göra just den där vändningen, den där passningen eller det där skottet. Det blir som en prestationshöjare inom mig ju fler det är att tampas med på en träning. Kanske är jag ensam om att tycka detta men det tror jag faktiskt inte. Människan är innerst inne en tävlingsvarelse och ju fler konkurrenter desto mer kämpar vi för att bli först, bäst eller starkast. Enligt mig behövs dessa små lockelser behövs i ett lag, de som gör att man presterar lite bättre. Eet är näst intill ett krav för att ett eller flera framsteg på den långa utvecklingsstegen ska kunna tas.

För att gå tillbaka till träningen igår då... Tempot var avsevärt lägre och segare än vad det varit de andra gångerna och kvaliteten var inte heller bra. I mina ögon lyste oengagemanget ur samtliga spelares ögon och det verkade som om vi inte riktigt orkade lägga krut i övningarna. Vi körde först en mer eller mindre kämpig uppvärmningsövning, det beror på hur man ser det. Efter det körde vi en ovanlig (eller?) försvarsövning med Micke. Efter det körde vi en anfalls-/försvarsövning eller med andra ord och siffror 3 mot 1... Hela träningen kändes slapp på något sätt vilket inte alls är bra eller roligt. När vi tränar ska det kännas som att man gör något, inte bara lallar runt eller hur man ska uttrycka det. Att det blev som det blev igår kan bero på att vi som tränade fick göra mer än vanligt eftersom vissa av övningarna var avsedda för ett större antal deltagare. Men det köper jag inte riktigt faktiskt. Vi ska ändå kunna hålla uppe både tempo, kvalitet och vilja även om vi är få på träningarna. Om vi inte fixar det på träning, hur tusan ska det gå i matcherna sen?

Ps. Första "riktiga" träningsmatchen på lördag. (Mot Stattena BB FF klockan 12.00 på Västergårds konstgräsplan.) Det finns säkert många i laget som vill visa vad de kan då. Ds.

Tillbaka till förr

Då var det fredag igen! Det är inte klokt hur veckorna bara flyger iväg och jag kan inte annat än att bli lite skrämd. Ofta vill jag bara stanna upp, stoppa tiden och tänka över vad som händer. Det har jag inte riktigt tid till som det är nu eftersom jag alltid har något att göra eller tänka på.

Vad hinner jag då med på en vecka egentligen? Vanligtvis är det skola, plugg, fotboll, sömn och lite mat som gäller. Det är kanske mycket för många men det är flera saker till som jag vill ta del av och göra under en vecka. Men denna vecka har skojjigt och ovanligt nog medfört sig ett litet ljus i det vanliga mörker som råder. Jag träffade nämligen två gamla klasskamrater från högstadiet i tisdags. Vi har inte träffats på flera år, visst har vi sprungit på varandra men någon av oss har alltid varit på språng åt ett annat håll. Så det har inte blivit att vi suttit ner och pratat med varandra om vad som händer i våra liv just nu. Jag tog alltså tillfället i akt på en träningsfri dag att reflektera lite över tiden som då var, hur bra vi egentligen hade det.

Det var en hel del minnen och skratt som delades mellan oss vilket gör att jag längtar tillbaka en aning till vad vi hade då. Det lättsamma och roliga vi delade, utan samma allvar som råder nu på högskolan. Vi diskuterade även vad folket från klassen sysslar med nu. Vissa har väldigt märkligt och skrattretande bytt namn till något som man absolut inte hade kunnat lista ut! Stort frågetecken med utropstecken på det alltså... Vissa pluggar, vissa jobbar och vissa glider bara runt som vilken glassare som helst. Det var skönt att få en liten påminnare och stanna upp för en liten tankeställare. Jag värdesätter detta högt och är glad att vi äntligen tog tag i det och träffades. Nu är det en fredags- eller lördagskväll nästa gång som gäller för att fördjupa våra samtal över en liten bit mat och kasnke lite god dricka.

Lite om framtiden nu då. Imorgon är det en heldag med Råå IF´s damlag som står på schemat. Hela dagen kommer vara planerad för olika aktiviteter. Samling, taktiksnack, laggenomgång, internmatch, matlagning, intag av mat, lite lekar kanske och mycket mycket mer. Jag ser fram emot vad som kommer hända imorgon och hoppas på en helt fantastisk dag med många skratt och gott sällskap. Men det kommer det alldeles säkert bli, det är ju Råå´s damlag vi pratar om...

Världsrekord

Först och främst vill jag framföra en hyllning till Susanna Kallur! Hon var nummer ett hos mig innan och nu är hon det i resten av världen också. Det är hur fantastiskt som helst att hon i helgen lyckades sätta nytt världsrekord på 60 meter häck. Hon ska ha allt beröm hon kan få, det är hon verkligen värd. Vi kommer ju alla ihåg hur hon brast ut i gråt efter sin retliga fjärde plats i VM i Osaka förra året.

Som med allt finns det även en mindre rolig sida av framgången... När jag läste tidningen för ungefär en timme sedan såg jag ett uppslag där en tjej såg totalt obekväm ut, nästan rädd. Den uppfattning jag fick var att hon bara ville försvinna långt, långt där ifrån. Bilden i tidningen föreställde Susanna efter det att hon kommit hem till Sverige igen. På flygplatsen hade en mängd journalister och allt vad dom nu heter väntat på henne, för att få en bild eller ett litet samtal med den nyblivna världsrekordhållaren. Det är synd att människor inte kan göra något utöver det vanliga utan att de ska behöva utsättas för denna sorts hets som journalisterna håller på med. Hon behöver inte detta omkring sig. Hon behöver i stället lugn och ro för att kunna smälta detta och sedan gå vidare i träningen. Jag blir otroligt trött på alla journalister, deras mer eller mindre korkade kommentarer och frågor samt deras jakt på stjärnorna hela tiden. Låt dom vara så att de kan fokusera och leva ett någorlunda liv i stället!