Hopp om förbättringar (En text från den 24 september 2009)

Ett lag – en enhet som ska och måste fungera tillsammans för att kunna överleva. Ett lag – ett antal människor med olika bakgrunder och förutsättningar som ska och måste hitta ett sätt för att kunna samarbeta. Det må låta enkelt, men ack så svårt det är.

Ett lag kräver att alla bidrar och gör sitt bästa för att tillsammans kunna utvecklas och gå vidare. Men tyvärr finns det många saker som kan sätta stopp för en vidareutveckling. En är att det endast är ett fåtal av människorna som verkligen bidrar med all sin kunskap, vilja och energi. Att stå bredvid och se detta ske framför ögonen på såväl mig som alla andra är otroligt frustrerande. Jag blir förbannad och besviken när jag ser en eller ett fåtal ensamma stackars spelare som behöver dra hela lasset själv, utan hjälp från de andra. Jag vet precis hur det känns, hur hopplöst och frustrerande det är när man befinner sig i samma situation. Jag känner samma hugg i hjärtat som om det vore jag själv som jobbat mest, men ändå inte fått ut så mycket som jag ville.

Jag vet hur det är och hur det känns, men vet likväl inte hur jag ska göra för att förbättra situationen. Jag vill så gärna men känner hopplösheten ta över inom mig. Det är som om en sten fallit på mitt hjärta och som jag inte får bort. Hjälplösheten lyser igenom och förlamar min handlingskraft. Men jag hoppas ändå på att alla ska tänka till och se till så att en efterlängtad förändring till det bättre kan ta plats. Hoppet och viljan att bli bättre borde ju ändå vara starkast. Eller?

Smärta och åter smärta

Jag står och stampar på samma plats och kommer inte längre. För varje litet framsteg kommer ett ännu värre bakslag. Allting runtomkring mig susar vidare i jämn takt och det vore en lögn att säga att jag inte är avundsjuk på detta. Jag vill men kan inte eftersom smärtan sätter stopp gång på gång. Trots att framtiden innehåller en operation och därefter en lång period av rehabilitering är det nu jag vill uppleva den positiva och goda förändringen. Det är nu jag vill vara klar med rehabiliteringen och vara redo för att spela match. Men så är det inte och frustrationen, ilskan och uppgivenheten växer inom mig för varje träning och varje match som vandrar förbi. Glädjen och kärleken till fotboll försvinner sakta men säkert, i takt med att ilskan inom mig tar över.

Det var längesedan jag fick uppleva en hel veckas träningar och matcher utan att känna av smärtan. Senast var nog i januari! Orken tryter, viljan minskar och kämpaglöden brinner ut ju längre tiden går. Jag intalar mig själv att det inte är så lång tid kvar tills denna säsong är över och tills jag äntligen kan få vila och rehabilitera min kropp. Trots detta finns ovissheten över hur ont jag kommer ha imorgon kvar inom mig, samtidigt som frågetecknen över hur mycket mer jag orkar stå ut med tar allt mer plats i mitt inre.