Dikt nummer två

Här kommer ytterligare en dikt skriven av mig själv. Håll till godo!

En känsla av höst
Mörkret sänker sig över världen.
Jag står ensam och blickar upp mot himlen.
Stjärnorna lyser klart i natt.
Det känns som om de vänligt blinkar mot mig.
Är det inbillning eller verklighet?

Jag blundar och tar ett djupt andetag.
Luften rensar hela mig på sin väg genom min kropp.
Till slut fylls mina lungor av den kyliga luften.
Mina ögon öppnas igen och jag andas ut.
Ångan samlas i ett moln framför mig och försvinner sakta.

Ljuset från lyktstolparna reflekteras i den blöta asfalten.
På marken framför mig ligger löven fuktiga.
Jag vänder mig om och ser en man med en hund.
De går sakta och taktfast framåt på gatan.
En sista gång tittar jag upp på stjärnorna och försöker nu memorera varenda en av dem.

Hemtenta ur världen

Efter tre dagars hårt jobb, slitande av mitt hår och mycket annat förvirrande är hemtentan äntligen inlämnad. Det är så himla skönt fast det känns ändå inte så jättebra. Jag har aldrig gjort en så svår hemtenta som denna, många gånger var jag totalt förvirrad och insnurrad på vägar där jag tillslut kom till en återvändsgränd. Men som sagt nu e det över och jag får nu vänta på domen. Eller betyget, välj själv...

Snart kan jag se fram emot en verkligen efterlängtad helg. Det ska bli gött att kunna koncentrera sig på något annat än bara skolan och allt vad den innefattar. Kanska träffa några vänner och se nån rolig film... Vem vet vad det blir?! Dessutom drar fotbollsträningen igång på söndag igen, efter ungefär två veckors uppehåll. Det ska bli kul att få röra lite på sig igen o ge järnet för att vinna några inomhuscuper... Sen ska det bli kul att träffa hela laget igen, vi e ju trots allt nästan som en enda stor familj.. Så mycket som vi tränar o lirar tillsammans i veckorna ;)

Nu e det snart soffan som gäller för att kolla in vilka dramatiska händelser Grey´s Anatomy har att bjuda på denna gång. Ha det bra alla!

Snart är det slut...

Varför går jag i skolan egentligen? Denna fråga har blivit mer och mer aktuell ju längre den kurs jag läser nu, har pågått. Jag tror nog aldrig att jag har varit så mycket i skolan som jag varit de senaste åtta veckorna och det känns som att vi fortfarande har en mängd saker kvar att göra. Det är helt sanslöst men jag börjar nu att se slutet på det.

För några timmar sedan kunde vår grupp pricka av två saker till från vår lilla "måste-lista". Det var riktigt skönt, men det var väldigt mycket arbete som låg bakom. Och det var inte heller helt utan komplikationer... Det är otroligt att datorerna och skrivarna på skolan alltid ska strejka samma dag som ett arbete ska in. Jag förstår inte detta! På grund av dessa komplikationer blev vår inlämning några minuter sen, så det återstår att se om vi får någon anmärkning på det.

Även om det slutade på detta, lite mindre roliga sätt, har det ändå varit ett roligt arbete att göra eftersom jag känner att jag verkligen kan ha nytta av det i framtiden. Jag menar, att veta hur projekt och projektledning fungerar är ju aldrig fel. Och personerna som ingått i gruppen har jag haft fantastiskt roligt med. Vi har upplevt många goda och hjärtliga skratt som kommer att finnas kvar i minnet och jag tror att när jag i framtiden kommer att tänka tillbaka på denna kurs är det samarbetet jag kommer minnas.

Men än är det inte över. Vi har fortfarande en jobbig hemtenta att göra. Så mellan måndag och onsdag är det ungefär det jag ska syssla med och inget annat. På det har vi även en presentation av det arbete vi nyss lämnat in kvar.. Så som sagt, än kan vi inte ropa "hej"!

Dagens ljuspunkt var min vandring i Bruces skog. Efter ett antal timmar i skolan tänkte jag att det kunde vara skönt att komma ut i friska luften ett tag, och det var det. Att höra löven och de små stenarna knastra under mina fötter och känna doften av jord blandat med fuktig mossa och gräs gjorde att jag slappnade av en aning. Spänningarna i kroppen försvann när jag gick där och lyssnade på mullret från motorvägen och de kvittrande fåglarna. Och det var förvånansvärt rogivande att känna höstkylan mot mina kinder samtidigt som solen började gå ner mellan trädstammarna. Jag kunde inte tänka mig att något så lätt och okomplicerat kunde ge så mycket tillbaka på välbefinnandet... Ni borde prova på det, om ni inte redan har gjort det vill säga.

Dikt nummer ett

Här kommer publiceringen av min första dikt någonsin, förutom de jag gjort i skolan när jag var mindre vill säga...

Var inte rädd
Var inte rädd
Våga välja den oförutspådda vägen
Den kan föra med sig något gott
Var inte rädd
Våga öppna den dörr som är stängd
Du vet aldrig vad som finns bakom förrän den är på vid gavel
Var inte rädd
Våga göra det oväntade
Konsekvenserna kan bli enastående bra
Var inte rädd
Våga lita på dig själv
Ingen känner dig bättre än du själv
Var inte rädd
Våga ta en chansning då och då
Ditt liv kan komma att förändras till det bättre
Var inte rädd
Våga göra något varje dag som du är rädd för
Ta ett stort språng, ut i luften, ut i den stora världen
När du åter når marken, lovar jag dig att du är glad över att du vågade
Så … var inte rädd

De första orden

Jaha, då har man skapat sin första blogg efter mycket om och men kring vilket namn denna ska ha. Det ska bli spännande att se hur allting utvecklas och se om jag får någon respons på vad jag skriver.

Min tanke är att inläggen ska vara dels egna funderingar och tankar om vad som händer i världen och som jag kan relatera till. En annan tanke är att jag ska lägga ut en del dikter på denna lilla sida.

Hoppas att ni ska få lika mycket nöje som jag får av detta!
/Sandra