Att springa men inte komma någonstans

Det finns något väldigt frustrerande i att kopplingen mellan hjärnan och kroppen inte riktigt fungerar. Det är nästan som om det råder en sorts kortslutning och att det kvittar hur gärna huvudet än vill göra något. Man är fortfarande kvar på samma plats eftersom ledningarna mellan kroppens övre del inte längre är sammankopplade med resten.

Igår när jag och några spelar i laget var på väg ut till planen gick vi och diskuterade ett liknande fenomen. Nämligen att springa men inte komma någonstans. Den känslan hade jag, och i alla fall en till av de jag gick tillsammans med, då vi spelade match i helgen. Hjärnan ville hur gärna som helst, men det verkade som att fötterna hade växt fast i gräset och inte kunde röra sig en centimeter därifrån. Det kvittade hur mycket man tog i, hur stor viljan var och hur hög koncentration man hade för att springa på ett effektivt och kraftsparande sätt. Men inte kom man snabbare fram för det.