Höstens mörker griper tag i oss

Hösten är här på riktigt nu, med allt det medför. Kalla vindar som gör att din stackars kropp stelnar till av kylan, regndropparna som faller tungt mot ditt huvud och dina axlar när du med nedsänkt huvud går längs med gatorna. Mörkret som ständigt hänger över dig och alltid gör sig påmint. De stora, mörka och hotfulla moln som breder ut sig på en annars så vacker himmel. Du vill inte vara ute, du vill inte se den regnblöta marken utanför, du vill inte frysa till is varje gång du stiger utanför dörren.

De kalla höstmånaderna är alltid en dyster tid, i alla fall för mig. Motivationen till att ta sig i kragen försvinner och du stänger dig inne i dina egna dystra tankar. Det är vid denna tid alla problem tycks närma sig sakta men säkert ju mörkare världen utanför blir. Tillslut ligger alla problem tätt runt din hals. Du försöker andas lugnt men kan inte eftersom lufttillgången har minskat i och med problemen som håller ett stadigt grepp runt din hals. Du vill kunna ta tag i dig själv och ruska om, men det går inte. Allt annat än det som är viktigt är mycket viktigare än det borde vara. Alla tankar som du lyckats tränga bort under sommarmånaderna är tillbaka starkare än vanligt. Vem är jag, vad gör jag här, vad ska jag göra i framtiden? Frågorna är många. Till sommaren är jag förhoppningsvis klar med min utbildning, men vad händer då? De planer inför framtiden jag hade för några månader sedan har jag nu börjat tvivla på.

Jag börjar sakta men ändå taktfast sjunka längre ner i mitt eget tanketräsk och min sinnesstämning blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Ork, vilja, motivation och glädje börjar tyna bort samtidigt som dysterhet, ovilja och ledsamhet tar mer och mer plats inom mig. Den glada och temporika musik som för några månader sedan ringlade ut ur mina högtalare har blivit allt tyngre och djupare, som för att spegla det mörker som finns i mitt hjärta och i min hjärna. Jag känner mig precis som personen i en av Lars Winnerbäcks låtar. ”Jag faller, faller, faller.”