Next step

Då var det bestämt. Nästa steg i min rehabilitering blir (inte oväntat) operation...

Dikt nummer tjugo

Flykten till lugnet
Jag sitter i min bil och kör taktfast framåt.
Blicken är fäst på vägen framför.
Världen susar förbi utanför glasrutorna.
Jag har svårt att behålla min koncentration.
Jag blundar hårt för en kort sekund.
När jag öppnar ögonen igen fångas jag av ljuset på himlen.
Jag dras in i de färger som bildas.
Solnedgången har något speciellt och lockande över sig.
Jag är fast och kan inte dra mig undan.
Drömmar om att för evigt sitta kvar i bilen uppstår.
Jag drömmer om att fortsätta köra tills jag når horisonten,
tills jag når solnedgången och kan uppleva den värme och rofylldhet den inger.
Verkligheten känns avlägsen och kan inte påverka mig längre.
Problemen, tankarna och de svåra besluten lämnar jag bakom mig.
I stället välkomnas jag in i en värld utan bekymmer och utan beslut att fatta.
Till en värld utan sorger och tårar.
Bilen rullar längre och längre på vägen mot solnedgången.
För varje meter känner jag mina axlar bli lättare och lättare.
Känslan är omvälvande och gör att jag omges av lugnet som utstrålas i solnedgångens färger och ljus.
Om än för bara en kort stund kan jag fly alla problem och bara vara.

Ett experiment som inte fungerade

Jag trodde att det skulle gå vägen, att allt nu skulle fungera. Jag trodde jag skulle kunna slippa det vanliga eländet och att jag nu skulle kunna vara bättre och mer förberedd än någonsin. Jag trodde orken, viljan och känslan av att allting klaffar skulle återvända. Men det som kändes bra för lite mer än en vecka sedan återgick i helgen till att vara vad det brukar, med den enda skillnaden att jag inte upplever det alltid.

Vägen till att kunna komma tillbaka i gammal god form, eller rent utav vara bättre än någonsin, känns väldigt lång och krokig just nu och det tär på min vilja och ork att fortsätta. Det har varit och fortsätter att vara ett psykiskt och fysiskt jobbigt år för min egen del och det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör, jag kommer ändå att få uppleva bakslag efter bakslag.

Tankarna och frågorna kring hur jag ska göra rör sig konstant runt, runt i mitt huvud. Men egentligen tror jag att jag redan vet vad och hur jag ska göra. Trots detta är jag i ett tillstånd som jag inte riktigt kan beskriva. Det är en blandning av att redan ha kastat in handduken samtidigt som jag är fast besluten att fortsätta kämpa…