Det är inte alltid vi är på topp i våra liv. Dagar, veckor och till och med månader kan vandra förbi utan någon som helst positiv förändring. Allt runt omkrin är lika grått och tråkigt vart man än tittar och ser precis ut som dagen innan. Det jobbigaste är kanske inte att stå ut med detta dag ut och dag in eller vecka ut och vecka in. Det svåraste är kanske att hitta styrkan och modet att ta sig ur det, viljan att ta sig ur det.
Vi är alla olika som den gamla klyschan säger, men det är så sant som det är sagt. Du och jag har inte samma sätt att angripa ett problem. Du och jag har inte samma inställning till en och samma sak och du och jag hanterar inte svåra situationer likadant. Det är bara att acceptera. Alla har vi mindre bra perioder, det vet vi. Vi vet även hur tråkigt det är att då och då dras ner i det djupa och förlamande mörkret...
Mörkrets kraft
Mörkret omsluter mig med sin oändliga famn,
medan jag känner mig mindre och mindre.
En skrämmande ilning går längs min rygg
och min kropp stelnar automatiskt till.
Jag drar häftigt efter andan
och mitt huvud klarnar sakta.
Mörkrets djup rycker och drar i mig,
samtidigt som mina tankar försvinner i skuggornas dunkel.
27 februari 2008
21 februari 2008
Fler personer = Högre kvalitet och tempo
Det är otroligt vilken skillnad det är på 25 och 10 personer. I måndags var vi ungefär dom där 25 personerna på träningen medan vi igår bara var cirka 10. Det var lite som framsidan och baksidan av ett och samma mynt.
Vi pratade om träningsnärvaron i bilen hem från träningen ute i Rydebäck igår. Vi pratade om hur mycket roligare det är att vara många på träningen. Och hur tråkigt och oinspirerande det är att vara få på träningarna. Man kan summera det som att:
Fler personer = Högre kvalitet och tempo
Kvaliteten och tempot höjs ju fler vi är, som sagt, och det blir mycket lättare att kämpa det där lilla extra eftersom man vill visa att jag minsann också kan göra just den där vändningen, den där passningen eller det där skottet. Det blir som en prestationshöjare inom mig ju fler det är att tampas med på en träning. Kanske är jag ensam om att tycka detta men det tror jag faktiskt inte. Människan är innerst inne en tävlingsvarelse och ju fler konkurrenter desto mer kämpar vi för att bli först, bäst eller starkast. Enligt mig behövs dessa små lockelser behövs i ett lag, de som gör att man presterar lite bättre. Eet är näst intill ett krav för att ett eller flera framsteg på den långa utvecklingsstegen ska kunna tas.
För att gå tillbaka till träningen igår då... Tempot var avsevärt lägre och segare än vad det varit de andra gångerna och kvaliteten var inte heller bra. I mina ögon lyste oengagemanget ur samtliga spelares ögon och det verkade som om vi inte riktigt orkade lägga krut i övningarna. Vi körde först en mer eller mindre kämpig uppvärmningsövning, det beror på hur man ser det. Efter det körde vi en ovanlig (eller?) försvarsövning med Micke. Efter det körde vi en anfalls-/försvarsövning eller med andra ord och siffror 3 mot 1... Hela träningen kändes slapp på något sätt vilket inte alls är bra eller roligt. När vi tränar ska det kännas som att man gör något, inte bara lallar runt eller hur man ska uttrycka det. Att det blev som det blev igår kan bero på att vi som tränade fick göra mer än vanligt eftersom vissa av övningarna var avsedda för ett större antal deltagare. Men det köper jag inte riktigt faktiskt. Vi ska ändå kunna hålla uppe både tempo, kvalitet och vilja även om vi är få på träningarna. Om vi inte fixar det på träning, hur tusan ska det gå i matcherna sen?
Ps. Första "riktiga" träningsmatchen på lördag. (Mot Stattena BB FF klockan 12.00 på Västergårds konstgräsplan.) Det finns säkert många i laget som vill visa vad de kan då. Ds.
Vi pratade om träningsnärvaron i bilen hem från träningen ute i Rydebäck igår. Vi pratade om hur mycket roligare det är att vara många på träningen. Och hur tråkigt och oinspirerande det är att vara få på träningarna. Man kan summera det som att:
Fler personer = Högre kvalitet och tempo
Kvaliteten och tempot höjs ju fler vi är, som sagt, och det blir mycket lättare att kämpa det där lilla extra eftersom man vill visa att jag minsann också kan göra just den där vändningen, den där passningen eller det där skottet. Det blir som en prestationshöjare inom mig ju fler det är att tampas med på en träning. Kanske är jag ensam om att tycka detta men det tror jag faktiskt inte. Människan är innerst inne en tävlingsvarelse och ju fler konkurrenter desto mer kämpar vi för att bli först, bäst eller starkast. Enligt mig behövs dessa små lockelser behövs i ett lag, de som gör att man presterar lite bättre. Eet är näst intill ett krav för att ett eller flera framsteg på den långa utvecklingsstegen ska kunna tas.
För att gå tillbaka till träningen igår då... Tempot var avsevärt lägre och segare än vad det varit de andra gångerna och kvaliteten var inte heller bra. I mina ögon lyste oengagemanget ur samtliga spelares ögon och det verkade som om vi inte riktigt orkade lägga krut i övningarna. Vi körde först en mer eller mindre kämpig uppvärmningsövning, det beror på hur man ser det. Efter det körde vi en ovanlig (eller?) försvarsövning med Micke. Efter det körde vi en anfalls-/försvarsövning eller med andra ord och siffror 3 mot 1... Hela träningen kändes slapp på något sätt vilket inte alls är bra eller roligt. När vi tränar ska det kännas som att man gör något, inte bara lallar runt eller hur man ska uttrycka det. Att det blev som det blev igår kan bero på att vi som tränade fick göra mer än vanligt eftersom vissa av övningarna var avsedda för ett större antal deltagare. Men det köper jag inte riktigt faktiskt. Vi ska ändå kunna hålla uppe både tempo, kvalitet och vilja även om vi är få på träningarna. Om vi inte fixar det på träning, hur tusan ska det gå i matcherna sen?
Ps. Första "riktiga" träningsmatchen på lördag. (Mot Stattena BB FF klockan 12.00 på Västergårds konstgräsplan.) Det finns säkert många i laget som vill visa vad de kan då. Ds.
15 februari 2008
Tillbaka till förr
Då var det fredag igen! Det är inte klokt hur veckorna bara flyger iväg och jag kan inte annat än att bli lite skrämd. Ofta vill jag bara stanna upp, stoppa tiden och tänka över vad som händer. Det har jag inte riktigt tid till som det är nu eftersom jag alltid har något att göra eller tänka på.
Vad hinner jag då med på en vecka egentligen? Vanligtvis är det skola, plugg, fotboll, sömn och lite mat som gäller. Det är kanske mycket för många men det är flera saker till som jag vill ta del av och göra under en vecka. Men denna vecka har skojjigt och ovanligt nog medfört sig ett litet ljus i det vanliga mörker som råder. Jag träffade nämligen två gamla klasskamrater från högstadiet i tisdags. Vi har inte träffats på flera år, visst har vi sprungit på varandra men någon av oss har alltid varit på språng åt ett annat håll. Så det har inte blivit att vi suttit ner och pratat med varandra om vad som händer i våra liv just nu. Jag tog alltså tillfället i akt på en träningsfri dag att reflektera lite över tiden som då var, hur bra vi egentligen hade det.
Det var en hel del minnen och skratt som delades mellan oss vilket gör att jag längtar tillbaka en aning till vad vi hade då. Det lättsamma och roliga vi delade, utan samma allvar som råder nu på högskolan. Vi diskuterade även vad folket från klassen sysslar med nu. Vissa har väldigt märkligt och skrattretande bytt namn till något som man absolut inte hade kunnat lista ut! Stort frågetecken med utropstecken på det alltså... Vissa pluggar, vissa jobbar och vissa glider bara runt som vilken glassare som helst. Det var skönt att få en liten påminnare och stanna upp för en liten tankeställare. Jag värdesätter detta högt och är glad att vi äntligen tog tag i det och träffades. Nu är det en fredags- eller lördagskväll nästa gång som gäller för att fördjupa våra samtal över en liten bit mat och kasnke lite god dricka.
Lite om framtiden nu då. Imorgon är det en heldag med Råå IF´s damlag som står på schemat. Hela dagen kommer vara planerad för olika aktiviteter. Samling, taktiksnack, laggenomgång, internmatch, matlagning, intag av mat, lite lekar kanske och mycket mycket mer. Jag ser fram emot vad som kommer hända imorgon och hoppas på en helt fantastisk dag med många skratt och gott sällskap. Men det kommer det alldeles säkert bli, det är ju Råå´s damlag vi pratar om...
Vad hinner jag då med på en vecka egentligen? Vanligtvis är det skola, plugg, fotboll, sömn och lite mat som gäller. Det är kanske mycket för många men det är flera saker till som jag vill ta del av och göra under en vecka. Men denna vecka har skojjigt och ovanligt nog medfört sig ett litet ljus i det vanliga mörker som råder. Jag träffade nämligen två gamla klasskamrater från högstadiet i tisdags. Vi har inte träffats på flera år, visst har vi sprungit på varandra men någon av oss har alltid varit på språng åt ett annat håll. Så det har inte blivit att vi suttit ner och pratat med varandra om vad som händer i våra liv just nu. Jag tog alltså tillfället i akt på en träningsfri dag att reflektera lite över tiden som då var, hur bra vi egentligen hade det.
Det var en hel del minnen och skratt som delades mellan oss vilket gör att jag längtar tillbaka en aning till vad vi hade då. Det lättsamma och roliga vi delade, utan samma allvar som råder nu på högskolan. Vi diskuterade även vad folket från klassen sysslar med nu. Vissa har väldigt märkligt och skrattretande bytt namn till något som man absolut inte hade kunnat lista ut! Stort frågetecken med utropstecken på det alltså... Vissa pluggar, vissa jobbar och vissa glider bara runt som vilken glassare som helst. Det var skönt att få en liten påminnare och stanna upp för en liten tankeställare. Jag värdesätter detta högt och är glad att vi äntligen tog tag i det och träffades. Nu är det en fredags- eller lördagskväll nästa gång som gäller för att fördjupa våra samtal över en liten bit mat och kasnke lite god dricka.
Lite om framtiden nu då. Imorgon är det en heldag med Råå IF´s damlag som står på schemat. Hela dagen kommer vara planerad för olika aktiviteter. Samling, taktiksnack, laggenomgång, internmatch, matlagning, intag av mat, lite lekar kanske och mycket mycket mer. Jag ser fram emot vad som kommer hända imorgon och hoppas på en helt fantastisk dag med många skratt och gott sällskap. Men det kommer det alldeles säkert bli, det är ju Råå´s damlag vi pratar om...
12 februari 2008
Världsrekord
Först och främst vill jag framföra en hyllning till Susanna Kallur! Hon var nummer ett hos mig innan och nu är hon det i resten av världen också. Det är hur fantastiskt som helst att hon i helgen lyckades sätta nytt världsrekord på 60 meter häck. Hon ska ha allt beröm hon kan få, det är hon verkligen värd. Vi kommer ju alla ihåg hur hon brast ut i gråt efter sin retliga fjärde plats i VM i Osaka förra året.
Som med allt finns det även en mindre rolig sida av framgången... När jag läste tidningen för ungefär en timme sedan såg jag ett uppslag där en tjej såg totalt obekväm ut, nästan rädd. Den uppfattning jag fick var att hon bara ville försvinna långt, långt där ifrån. Bilden i tidningen föreställde Susanna efter det att hon kommit hem till Sverige igen. På flygplatsen hade en mängd journalister och allt vad dom nu heter väntat på henne, för att få en bild eller ett litet samtal med den nyblivna världsrekordhållaren. Det är synd att människor inte kan göra något utöver det vanliga utan att de ska behöva utsättas för denna sorts hets som journalisterna håller på med. Hon behöver inte detta omkring sig. Hon behöver i stället lugn och ro för att kunna smälta detta och sedan gå vidare i träningen. Jag blir otroligt trött på alla journalister, deras mer eller mindre korkade kommentarer och frågor samt deras jakt på stjärnorna hela tiden. Låt dom vara så att de kan fokusera och leva ett någorlunda liv i stället!
Som med allt finns det även en mindre rolig sida av framgången... När jag läste tidningen för ungefär en timme sedan såg jag ett uppslag där en tjej såg totalt obekväm ut, nästan rädd. Den uppfattning jag fick var att hon bara ville försvinna långt, långt där ifrån. Bilden i tidningen föreställde Susanna efter det att hon kommit hem till Sverige igen. På flygplatsen hade en mängd journalister och allt vad dom nu heter väntat på henne, för att få en bild eller ett litet samtal med den nyblivna världsrekordhållaren. Det är synd att människor inte kan göra något utöver det vanliga utan att de ska behöva utsättas för denna sorts hets som journalisterna håller på med. Hon behöver inte detta omkring sig. Hon behöver i stället lugn och ro för att kunna smälta detta och sedan gå vidare i träningen. Jag blir otroligt trött på alla journalister, deras mer eller mindre korkade kommentarer och frågor samt deras jakt på stjärnorna hela tiden. Låt dom vara så att de kan fokusera och leva ett någorlunda liv i stället!
11 februari 2008
Dikt nummer tio
Chock
En chock kan visa sig på olika sätt,
Såväl konstiga som mindre konstiga.
En chock kan ta dig med storm,
Samtidigt som du lamslås av dess kraft.
En chock kan göra dig lycklig och upprymd,
Men lika lätt såra och göra dig nedstämd.
En chock kan få dig att tappa fotfästet,
Men i samma ögonblick leda dig i rätt riktning.
En chock är något vi alla upplever,
Vare sig vi vill eller inte.
En chock kan visa sig på olika sätt,
Såväl konstiga som mindre konstiga.
En chock kan ta dig med storm,
Samtidigt som du lamslås av dess kraft.
En chock kan göra dig lycklig och upprymd,
Men lika lätt såra och göra dig nedstämd.
En chock kan få dig att tappa fotfästet,
Men i samma ögonblick leda dig i rätt riktning.
En chock är något vi alla upplever,
Vare sig vi vill eller inte.
Alla är inte som de verkar
Under vissa perioder finns det så mycket man har i huvudet men man vet inte hur man ska få ut allt. Just nu är det en börjar till en sådan period hos mig. Jag har två krönikor till Råå´s hemida på gång. Jag har tankarna och allt som behövs för att skriva, men jag kommer inte igång. Antingen har jag för många tankar i huvudet som rör till det eller så har jag helt enkelt inte rätt feeling.
Hur som helst handlar en av dom om inspiration och på det sätt vissa personer, speciellt en, har lyst upp min tillvaro och verkligen imponerat på mig den senaste tiden. De har bevisat att bilden av en människa går att ändra!
Den bild man får av en person första gången man träffar den sitter allt som oftast kvar. Jag trodde innan att det inte fanns någon eller något som kunde få en att ändra sin uppfattning, utan att den första bilden för alltid skulle sitta kvar. Men under de senaste veckorna har jag fått vara så snäll och ändra mig eftersom jag har upplevt motsatsen. Bilden går att ändra, hur svårt det än verkar!
Att både se och höra förändringen hos denna person får mig att vid vissa tillfällen tappa hakan av en märklig blandning av förvåning, glädje, förundran och inspiration. Personen chockar mig titt som tätt med den kunskap och klokhet den besitter och jag blir lika glad varje gång det händer. Jag frågar mig själv varför vi inte fått se dessa sidor förut?! Varför har vi inte fått se den vilja, kämpaglöd och glädje du har nu? Det ska bli spännande att se vad som kommer hända under årets resterande månader. Kanske är det framgång och massiva stordåd på gång?
Denna person är en helt annan människa för mig just nu, men en positiv sådan. Jag hade innan svårt att tro att en förändring till detta skulle vara möjlig. Men jag är glad över att jag hade fel, jag är glad över att denna person bevisade för mig att alla inte alltid är som de verkar.
Hur som helst handlar en av dom om inspiration och på det sätt vissa personer, speciellt en, har lyst upp min tillvaro och verkligen imponerat på mig den senaste tiden. De har bevisat att bilden av en människa går att ändra!
Den bild man får av en person första gången man träffar den sitter allt som oftast kvar. Jag trodde innan att det inte fanns någon eller något som kunde få en att ändra sin uppfattning, utan att den första bilden för alltid skulle sitta kvar. Men under de senaste veckorna har jag fått vara så snäll och ändra mig eftersom jag har upplevt motsatsen. Bilden går att ändra, hur svårt det än verkar!
Att både se och höra förändringen hos denna person får mig att vid vissa tillfällen tappa hakan av en märklig blandning av förvåning, glädje, förundran och inspiration. Personen chockar mig titt som tätt med den kunskap och klokhet den besitter och jag blir lika glad varje gång det händer. Jag frågar mig själv varför vi inte fått se dessa sidor förut?! Varför har vi inte fått se den vilja, kämpaglöd och glädje du har nu? Det ska bli spännande att se vad som kommer hända under årets resterande månader. Kanske är det framgång och massiva stordåd på gång?
Denna person är en helt annan människa för mig just nu, men en positiv sådan. Jag hade innan svårt att tro att en förändring till detta skulle vara möjlig. Men jag är glad över att jag hade fel, jag är glad över att denna person bevisade för mig att alla inte alltid är som de verkar.
08 februari 2008
Äntligen fredag
Ännu en vecka är till ända. Otroligt skönt men dagarna bara flyger iväg från mig just nu. Nyss var det måndag och en hel vecka som låg framför mig. Det enda jag gör är pluggar, tränar, sover och äter. Jag hinner knappt med något annat, men det är väl bara att acceptera och jobba vidare antar jag!
Dagens plus
- Tre av fyra godkända examinationer (alla på första försöket). Väldigt skönt och lättande!
- Körde hela träningen ikväll, kände bara av det lite. Dessutom är boxning aldrig fel!
- Äntligen helg!
Dagens frågetecken
- Varför flytta Premier Leaguematcher utanför Storbritannien?
- Varför var vi så få som tränade ikväll? Många sjuka eller var det fredagssymptom som spökade?
Hur som helst, hoppas att ni alla får en trevlig helg. Det är min plan i alla fall!
Dagens plus
- Tre av fyra godkända examinationer (alla på första försöket). Väldigt skönt och lättande!
- Körde hela träningen ikväll, kände bara av det lite. Dessutom är boxning aldrig fel!
- Äntligen helg!
Dagens frågetecken
- Varför flytta Premier Leaguematcher utanför Storbritannien?
- Varför var vi så få som tränade ikväll? Många sjuka eller var det fredagssymptom som spökade?
Hur som helst, hoppas att ni alla får en trevlig helg. Det är min plan i alla fall!
05 februari 2008
Undersökt!
Okej, nu är jag undersökt men inte blev jag klokare för det. Eller kanske lite. Det finns inga problem med blodvärde, blodsocker och allt det där. Och EKG-testet visade inget onormalt heller så det var skönt. Läkarens råd var att just nu prioritera maten och sömnen. Med andra ord äta bra och i rätt tid samt sova ordentligt. Maten blir inte så svårt för det gör jag redan nu, så det blir väl sömnen jag får fokusera lite extra på. Men som sagt, det var skönt att det inte visade något fel med blod eller hjärta.
Men den stora frågan inom mig finns fortfarande kvar. Varför händer det? Läkaren frågade om skolan och om det var jobbigt där och visst är det en ganska tuff kurs. Det kanske är en kombination av stressen i skolan, sömnbrist, allmän trötthet och att det är en mörk årstid som orsakar symptomen? Inte vet jag men hon pratade om att det möjligtvis kunde vara det.
Nu är det bara att fortsätta köra på, fokusera på sömnen och se om det blir bättre. Jag hoppas verkligen det för snart drar ju matcherna igång. Och då vill jag vara helt frisk igen!
Men den stora frågan inom mig finns fortfarande kvar. Varför händer det? Läkaren frågade om skolan och om det var jobbigt där och visst är det en ganska tuff kurs. Det kanske är en kombination av stressen i skolan, sömnbrist, allmän trötthet och att det är en mörk årstid som orsakar symptomen? Inte vet jag men hon pratade om att det möjligtvis kunde vara det.
Nu är det bara att fortsätta köra på, fokusera på sömnen och se om det blir bättre. Jag hoppas verkligen det för snart drar ju matcherna igång. Och då vill jag vara helt frisk igen!
02 februari 2008
Something´s wrong, and I don´t know what
Något är fel med mig och jag vet inte vad! Denna vecka har varit och är fortfarande den tyngsta jag upplevt under år 2008. Jag vill så gärna vara som jag brukar utan att känna av någonting. Jag vill kunna köra på utan att behöva oroa mig för att det snart är på gång igen. Jag vill kunna ta ut mig till max utan att behöva dra djupa andetag för att lugna ner min hjärna och min kropp.
Det är otroligt frustrerande att inte kunna ge allt på träningarna och inte riktigt veta varför. Vad jag trots allt vet är att kroppen säger stop, den varken vill eller orkar mer verkar det som. Den visar mig att allting inte står rätt till genom att göra mig illamående och vimmelkantig när jag tar ut mig lite extra. Vad detta beror på har jag som sagt ingen aning om, men ledsamt är det i alla fall. Vi har haft tre träningar denna vecka och jag har upplevt samma symptom varje gång.
I måndags var det den sista löpningen som gjorde att jag tog ett steg för långt och det började vända sig i magen. Men dum som jag är så fortsatte jag att springa. I onsdags var det dags igen. Samma sak här, allting gick ok fram till vi skulle springa. Jag fortsatte springa återigen men fick hoppa av när det var ett litet tag kvar. I torsdags hade vi fysträning, boxning närmare bestämt. Det slutade med att jag efter halva tiden redan varit ute och tagit frisk luft två gånger för att sedan gå och sätta mig i en hörna och gråta för mig själv.
Jag vill så gärna vara med och ta ut mig och kämpa på som alla andra, men kroppen vill inte. Kanske sover jag för lite? Fast ändå inte. Jag sover precis lika mycket som jag gjorde innan detta började. Kanske äter jag för dåligt eller för tätt inpå träningarna? Fast ändå inte. Jag äter precis som vanligt. Kanske dricker jag för lite? Fast ändå inte. Jag erkänner att jag aldrig varit bra på att dricka, men jag har aldrig känt av det innan. Kanske tar pressen från skolan och allt annat runt omkring ut sin rätt? Fast ändå inte. Jag har gått i skolan och haft saker och göra innan också. Men jag känner kanske större press under denna kurs? Kanske är jag bara allmänt trött på allting utan att innerst inne varken veta om det eller vilja erkänna det? Fast ändå inte. Jag har alltid en del down-perioder, men jag kommer alltid ur dem igen och de brukar inte visa sig på detta sätt. Kanske har jag en infektion eller ett virus i kroppen? Men eftersom jag inte är någon läkare eller sjuksköterska kan jag inte undersöka det.
Jag har lovat att jag ska dricka mer under dagarna. Och känner jag samma symptom igen nu på måndagsträningen ska jag gå och kolla det innan vi har nästa träning. Jag har inte glömt vad vi pratade om Sandy, bara så du vet. Jag vill bara att detta ska sluta så att jag kan gå tillbaka till mitt vanliga liv. Det utan ett ledsamt ansiktsuttryck, tårar, skakande händer, frustration och sura miner.
Det är otroligt frustrerande att inte kunna ge allt på träningarna och inte riktigt veta varför. Vad jag trots allt vet är att kroppen säger stop, den varken vill eller orkar mer verkar det som. Den visar mig att allting inte står rätt till genom att göra mig illamående och vimmelkantig när jag tar ut mig lite extra. Vad detta beror på har jag som sagt ingen aning om, men ledsamt är det i alla fall. Vi har haft tre träningar denna vecka och jag har upplevt samma symptom varje gång.
I måndags var det den sista löpningen som gjorde att jag tog ett steg för långt och det började vända sig i magen. Men dum som jag är så fortsatte jag att springa. I onsdags var det dags igen. Samma sak här, allting gick ok fram till vi skulle springa. Jag fortsatte springa återigen men fick hoppa av när det var ett litet tag kvar. I torsdags hade vi fysträning, boxning närmare bestämt. Det slutade med att jag efter halva tiden redan varit ute och tagit frisk luft två gånger för att sedan gå och sätta mig i en hörna och gråta för mig själv.
Jag vill så gärna vara med och ta ut mig och kämpa på som alla andra, men kroppen vill inte. Kanske sover jag för lite? Fast ändå inte. Jag sover precis lika mycket som jag gjorde innan detta började. Kanske äter jag för dåligt eller för tätt inpå träningarna? Fast ändå inte. Jag äter precis som vanligt. Kanske dricker jag för lite? Fast ändå inte. Jag erkänner att jag aldrig varit bra på att dricka, men jag har aldrig känt av det innan. Kanske tar pressen från skolan och allt annat runt omkring ut sin rätt? Fast ändå inte. Jag har gått i skolan och haft saker och göra innan också. Men jag känner kanske större press under denna kurs? Kanske är jag bara allmänt trött på allting utan att innerst inne varken veta om det eller vilja erkänna det? Fast ändå inte. Jag har alltid en del down-perioder, men jag kommer alltid ur dem igen och de brukar inte visa sig på detta sätt. Kanske har jag en infektion eller ett virus i kroppen? Men eftersom jag inte är någon läkare eller sjuksköterska kan jag inte undersöka det.
Jag har lovat att jag ska dricka mer under dagarna. Och känner jag samma symptom igen nu på måndagsträningen ska jag gå och kolla det innan vi har nästa träning. Jag har inte glömt vad vi pratade om Sandy, bara så du vet. Jag vill bara att detta ska sluta så att jag kan gå tillbaka till mitt vanliga liv. Det utan ett ledsamt ansiktsuttryck, tårar, skakande händer, frustration och sura miner.
01 februari 2008
World spins madly on
I woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you and where you'd gone
And let the world spin madly on
And everything that I said I'd do
Like make the world brand new
And take the time for you
I just got lost and slept right through the dawn
And the world spins madly on
I let the day go by
I always say goodbye
I watch the stars from my window sill
The whole world is moving and I'm standing still
Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
The night is here and the day is gone
And the world spins madly on
I thought of you and where you'd gone
And the world spins madly on.
En helt underbar sång som heter "World Spins Madly On" med The Weepies. Det finns vissa likheter med hur jag känner för tillfället. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnar på denna när det känns som det gör nu. Jag gräver ner mig djupt i mina tankar och bara släpper efter. Det är en skön känsla men allt kommer tillbaka när sista tonen klingar ut ur högtalarna. Man rycks abrupt tillbaka till verkligheten igen tyvärr, hur ogärna man än vill!
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you and where you'd gone
And let the world spin madly on
And everything that I said I'd do
Like make the world brand new
And take the time for you
I just got lost and slept right through the dawn
And the world spins madly on
I let the day go by
I always say goodbye
I watch the stars from my window sill
The whole world is moving and I'm standing still
Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
The night is here and the day is gone
And the world spins madly on
I thought of you and where you'd gone
And the world spins madly on.
En helt underbar sång som heter "World Spins Madly On" med The Weepies. Det finns vissa likheter med hur jag känner för tillfället. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnar på denna när det känns som det gör nu. Jag gräver ner mig djupt i mina tankar och bara släpper efter. Det är en skön känsla men allt kommer tillbaka när sista tonen klingar ut ur högtalarna. Man rycks abrupt tillbaka till verkligheten igen tyvärr, hur ogärna man än vill!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)