Åsikterna är många

Människor har väldigt olika syn på saker här i livet. Det kan vara allt ifrån plats att bo på och vilken säng man ska sova i till vem som bestämmer vad och hur saker och ting ska göras. I dag har det varit en del diskussioner som jag antingen varit delaktig i själv eller suttit bredvid och bara lyssnat på. I vilket fall som helst blev jag en aning upprörd över flertalet av diskussionerna. Vissa personer kan inte genomföra en diskussion med andra människor. Det enda som gäller är denna persons synpunkter och ingen annans, även fast denna person sitter och upprepar i princip allt det de andra personerna runt omkring nyss satt och sade. Men det vet inte denna person om att den gör eftersom den aldrig lyssnar på vad människorna runt omkring säger. Den lyssnar bara på sig själv och det enda som är viktigt är personens egna åsikter.

Det finns många sådana personer här i världen så jag är inte ensam, det vet jag. Men jag blir lika trött varje gång det är dags för meningsskiljaktigheter. Man vet redan efter tre meningar att det inte är lönt att fortsätta eftersom det kommer sluta på exakt samma sätt som alla de föregående gångerna. Den personen sitter och älter samma sak om och om igen precis som att ingen lyssnar. Till slut har det gått så långt att man sitter och stirrar ut i tomma intet ett tag för att sedan ta sin tallrik och gå ifrån bordet. Man tar ungefär femton trappsteg upp, svänger till höger och är snart inne på rummet där man antingen sjunker ner i soffan eller sängen och drar en djup suck.

För att ta upp ett exempel på ett märkligt resonemang vill jag ta upp ett citat. Det är kanske inte ordagrant korrekt men innehållet är det rätta. ”Det är inte barnet som bestämmer vilket lag det ska spela i och inte föräldrarna heller utan det är jag som är tränare som gör det.” Det hela kommer från en diskussion som pågick på jobb idag där en förälder till ett av barnen hade en diskussion med en ur personalen, angående dottern som spelar fotboll där denna anställde är tränare. Föräldern hade gått med på att dottern skulle spela med tjejer som är 2-3 år äldre än vad hon är, men enligt tränaren/den anställde var det helt fel. Att bara säga så gjorde att det kröp i kroppen på mig. Det är klart som tusan att det är barnet tillsammans med sina föräldrar som bestämmer i vilket lag barnet ska spela. Det är absolut inte tränarens sak att bestämma. Om nu tränaren tycker det gått så långt kan den berörde sluta precis som den själv sade.

En annan diskussion. Betala eller inte betala när man bor hemma, det är frågan. Jag säger att det är upp till föräldrarna, helt klart. Men det beror också på omständigheterna runt omkring. Visst ska man bidra med hjälp i hemmet, helt klart. Men att som en (annan) ur personalen på jobb sa i dag; ”alla ska betala hemma”, det håller jag inte med om. Jag hamnar i försvarsposition eftersom jag kan lätt säga att långt ifrån alla har fått hjälpa till hemma lika mycket som jag har. Ni vill inte veta vad jag gjort då jag ”hjälpt till hemma”. Förutom student, ungdom och fotbollsspelare är jag även bonde, snickare/byggarbetare och före detta djurskötare till två sorters djur (tre beroende på hur man definierar djur). För bara ett halvår sedan var jag student och fotbollsspelare på heltid samtidigt som jag var bonde, snickare/byggarbetare och djurskötare (varav det sistnämna var inne i sin mest krävande period). Ni vill inte gå igenom allt skitgörat jag gått igenom under hela mitt liv, jag lovar. Så att säga att alla ska betala hemma det håller jag inte med om.

Men detta är ju bara mina åsikter. Och i vissa fall är de inte värda någonting!

Dagens ljuspunkt; ”Du har nog ett gott inflytande på henne.” Det värmde att få höra det! Bakgrunden till det är ett kort samtal på jobb i dag. Jag hoppade in som personlig assistent både i går och i dag, till en liten och väldigt livlig tjej som går i ettan. Efter att skoldagen var slut för barnen var jag och min arbetskamrat (för två dagar) på väg ut från klassrummet samtidigt som vi pratade om hur det hade gått dessa två dagar. Hon sa att den lilla livliga tjejen varit förvånansvärt lugn och relativt lydig under de fåtal timmar vi spenderat tillsammans. Min arbetskamrat avslutade sedan samtalet med den kommentar jag skrev några rader upp i texten. Som sagt, det var kul och inspirerande att höra lite positiv feedback på vad man åstadkommit.

Med detta inlägg söker jag inte tröst, inte på något sätt. Jag vet att det finns människor som har det mycket jobbigare än vad jag har. Men för att få ur detta ur mitt system behöver jag skriva, så det är det jag gör!

Haunted by the past

Det finns så mycket man vill ha eller uppleva i livet. Det finns så mycket man vill ändra på, framför allt till det bättre. Det finns de saker som man kanske aldrig får ta del av, de saker man vet kommer hända och de saker man mer än något annat vill ska inträffa. Oftast är det de saker man vet att man aldrig kommer få som man längtar efter mest medan det man vet kommer hända inte alls är lika viktigt.

Trots att det finns så mycket man själv kan och vill göra så gör man i regel inte det och i efterhand ångrar man sig. Varför gjorde man inte det roliga, känslosamma, impulsiva eller vad de nu är som man hade chansen till? Möjligheten låg ju rakt framför en men man vågade inte ta steget fullt ut och göra det hjärtat egentligen ville. Man säger att det kommer fler tillfällen och det gör det säkert i många fall. Men inte alltid dock. Man intalar sig själv att man gjorde det rätta. Men gjorde man verkligen det? Man kan fråga sig själv hur mycket som helst utan att få något svar så det är lika bra att sluta fråga.

I framtiden intalar man sig själv att ta tillfället i akt när det väl inträffar. Men det kommer med största sannolikhet sluta med att du missade tillfället och i stället ligger med huvudet nedtryckt i kudden och täcket uppdraget så att endast ansiktet syns medan de sorgsliga tonerna klingar ut från högtalarna. De tar sig in genom dina öron, in i ditt huvud, ner i resten av din kropp och gör att hela du faller in i en ännu sorgsligare sinnesstämning. Du lyssnar intensivt på de smärtande, men ändå så sanna, orden samtidigt som tårarna sakta rullar nedför dina kinder och gör kudden under ditt huvud fuktig.

Sammanhållning är nyckeln till framgång

För ett antal år sedan satte jag min fot för första gången på vad jag då kallade lite för fiendeland. Jag var en aning skeptisk till vad som skulle visa sig under detta tillfälle men i stället för att avskräckas så lockades jag dit och än idag fortsätter jag att ta mig dit ett antal gånger i veckan. Närmare bestämt ca 3-6 gånger i veckan.

Vad jag under mitt första år märkte var den lite märkliga sammanhållning och stämning som rådde. Jag kunde inte då sätta fingret på exakt vad det var som gjorde det, men nu i efterhand och efter ett antal analyser av vad jag upplevde har jag kommit fram till vissa saker. En av dessa är smågrupperingar inom den stora gruppen. Ytterligare en annan är småtjafset och motsättningarna mellan vissa människor inom gruppen. Detta visades kanske inte alltid utåt, men vibbarna av att det låg något i luften mellan dem kändes när man kom nära inpå. Jag fick också känslan av att det fanns ett fåtal personer som kunde göra näst intill vad som helst utan att någon gjorde något åt det. Att alla reagerade på det märktes på småtisslandet och blickarna bakom ryggen, men som sagt det var ingen som tog tag i det utan det fortsatte. Även de mindre bra resultaten fortsatte att förfölja oss under hela året, vilket naturligtvis inte bidrog till att förbättra sammanhållningen. Det finns säkert mycket mer att ta upp men i stora drag var det detta som fastnade i mitt huvud efter mina små analystillfällen.

Året gick till ända och det var dags att ta del av ett nytt och x antal dagar låg nu framför oss. Det var nu som förändringar började göras, till mångas lycka. Nya personer kom in i ledningen, nya sätt att tänka och agera presenterades och en mer eller mindre förändrad grupp visades för allmänheten. Visst vet jag att en förändring inte sker över en natt alltid och så var naturligtvis inte fallet här heller. Gruppen tog små steg på vägen mot att förbättra stämning, sammanhållning och därigenom resultat. I slutet av året var sammanhållningen bättre än på länge och arbetet med att utveckla den ännu mer fortsatte under det nästkommande året, vilket skulle komma att bli ett av de bästa åren jag någonsin upplevt inom detta område i livet. Alla var på samma nivå och ingen stack ut från mängden, glädjen var hög och vi stöttade varandra på ett utomordentligt sätt, resultaten gick vår väg och då året var till ända hade vi chansen att avancera ytterligare på våra karriärstegar. Men som många redan vet, föll vi på mållinjen och skrapade upp både armar, ben och ansikte.

Så är vi nu inne på ännu ett år, ett år som resultatmässigt började över förväntan. Det vi deltog i gjorde vi näst intill alltid med framgång och vi kanske höjde oss själv till skyarna. När sedan allvaret tog fart var allt det vi presterat innan som bortblåst. Vad detta beror på kan man analysera i evigheter och ändå inte komma fram till något vettigt. Jag har funderat, vridit och vänt på det jag kommit fram till för att på något sätt få grepp om varför maskineriet inte fungerar felfritt. För ungefär en vecka sedan dök en bestämd tanke upp inom mig och denna har klistrat sig fast som plåster på mig. Jag har gått och funderat och funderat för att på något sätt få fram en annan anledning men det har inte dykt upp någon. Den bestämda tanken jag har i mitt huvud är att vi lite grand är tillbaka till det första året jag ingick i denna grupp. Det vill säga vi är tillbaka till smågrupperingarna inom den stora gruppen samt tjafset och missnöjdheten över vissa beslut. I mina ögon är detta det största och viktigaste anledningen till att våra resultat inte är tillfredsställande och att vi inte ger oss själva det vi strävar efter. Görs inget åt detta snart kommer det att bli än värre, men det svåra är att veta vad som ska göras. Tyvärr har jag ingen lösning själv.

Redan innan året började hade många av oss målen klara, ett avancemang uppåt på karriärstegen. Men detta funkar inte om inte alla bidrar med lika mycket, visar att de är där för gruppens bästa och framförallt drar åt samma håll. För att vi ska kunna få de resultat vi så gärna vill ha krävs det att stämningen inom gruppen blir bättre och att alla tar sig en tankeställare och kommer fram till varför de egentligen är där. Finns det något som inte står rätt till ta det med ledningen och inte med gruppen. Stötta varandra i med- och motgång, visa glädje inför det som händer, ge allt alltid och framför allt låt alla vara delaktiga i det som främjar sammanhållningen. Min förhoppning är att stämningen och sammanhållningen ska förbättras inom en snar framtid för att vi sedan tillsammans ska kunna jobba med att prestera de resultat vi mycket väl vet att vi kan...

Som avslutande ord vill jag bara säga att;
Sammanhållning är nyckeln till framgång!

"Allt under 12-0 är ett fiasko"

Dessa ord läste jag precis i lagets gästbok på hemsidan. Det var en person som kallar sig "supporter" som ställer detta mer eller mindre roliga krav på oss inför hemmamatchen på Råå IP imorgon. Visst kan jag till viss del hålla med om detta, men inte fullständigt. Teoretiskt sett ska vi vinna matchen mot Häljarp imorgon ganska enkelt men att därtill påstå att vi ska göra minst 12 mål och inte släppa in nåt är lite till att ta i anser jag.

Förra helgen kom en smällkaramell som hette duga vill jag säga. Häljarp åkte rejält på torsk mot Eskilsminne uppe på Harlyckan. Jag tog mig dit för att kolla på matchen men lämnade i halvlek eftersom ställningen då redan var 7-0 till Eskil. Det var mer eller mindre lekstuga där uppe och allt som oftast spel mot ett mål (inte Eskils då alltså). Det är alltid kul att se många mål men det blev snäppet för bra för mig. Slutresultatet blev tillslut hela makalösa 16-1 till Eskil.

Så...vårt motstånd imorgon är långt ifrån det bästa i serien och vinst är det enda som accepteras. Vinner vi inte är det verkligen ett stort fiasko vi lyckats med och då får vi börja fundera. Men...i mina ögon är det inget fiasko om vi inte vinner med 12-0 eller mer (beroende på hur matchen ser ut).