Seriepremiär

Denna helg är en helg med ett stort H inom fotbollsvärlden. Det är en viktig helg och en helg som kommer vara en start för resten av året. För någon timme sedan spelade vårt fantastiska U-lag sin seriepremiär borta mot Teckomatorp. Tyvärr blev det förlust med 2-0 men det finns inget som säger att det kommer påverka utfallet av serien. Det ser vi först i början av oktober.

I morgon är det ännu en stor premiär, a-laget åker söderut för att möta Team Sandby i sin seriestart. Det blir säkerligen en svår match men skam den som går in med huvudet hängande redan från första stund. Jag vill se kämpaglöd och viljan att uträtta något fantastiska lysa redan då vi träffas strax innan 10.30 i morgon förmiddag.

Seriepremiären i morgon kommer att vara väldigt annorlunda för min del eftersom jag kommer att stå brevid och hejja på i stället för att springa runt på planen. Känslorna inför detta är spridda. Fjärilarna kommer säkert att flyga runt lite i magen ändå och den fantastiska känslan av en seriepremiär kommer finnas inom mig. Hos min finns även frustrationen och ledsamheten över att inte få kunna vara med och hjälpa laget till framgångar.

Så i stället för att vara delaktig fullt ut genom att spela, är i morgon min och resten av Råå IF:s supportars stora uppgift att stötta och försöka lyfta upp laget till höga höjder bredvid planen. Och det kommer vi förhoppningsvis att lyckas med.

Funderingar, funderingar

Ska jag eller ska jag inte? Kan jag eller kan jag inte? Vill jag eller vill jag inte? Det är de stora frågorna jag går och funderar över just nu och det var ett samtal någon timme innan jag skulle iväg och träna som startade dessa tankar och de har funnits i bakhuvudet hela tiden sedan dess. Jag har försökt att vrida och vända på det men inte blir jag klokare för det. Jag har till och med försökt göra plus och minus listor i mitt huvud. Tyvärr har inte det heller hjälp.

Listan, som jag kommit på hittills, är enligt följande;

+

Delaktighet

Eventuell framgång

Skonsammare

Får vara en del i det jag älskar

Har rutin från förr

Jag känner mig hyfsat säker på det

Lite annorlunda och roligt

-

Inte det som jag egentligen vill göra

Eventuell motgång

Kanske inte lika skonsamt som jag tror

Har inte gjort det på länge

Andra förutsättningar än sist

I väntans tider

Idag fick jag ett blå-aktigt kuvert i min brevlåda. Ett sådant där man först ska vika och riva längs perforeringen på tre av sidorna för att sedan vika upp det och se vad det står. För mig var brevet i brevlådan en positiv sak eftersom jag, efter att ha gjort det som står i brevet, snart kommer få veta vad som är problemet och vad som kommer att göras åt det.

Så nu går jag i väntans tider på att det ska bli den 23 april. Då sätter jag mig i min silvriga bil för att ta mig till Ängelholm. Väl där kommer jag att gå in genom huvudingången och vidare mot ortoped-avdelningen. Där anmäler jag mig och sedan är det ett besök hos både en sjukgymnast och en doktor som kommer att ske.

Vad de kommer att säga och vad de bestämmer sig för vet jag inte nu. Det enda jag vill är att de fixar till mitt knä så fort som möjligt så att jag kan börja ta fotbollen på allvar igen.

Hur mycket längre?

Det sägs att varje ny dag innebär nya möjligheter och jag betvivlar eller motsäger mig inte över huvud taget att så är fallet. Varje morgon då man slår upp sina ögon möts man av nya förutsättningar och möjligheter till att leva det liv man vill och strävar efter. En ny dag innebär en ny start där nya krafter samlas och nya tag tas.

Men så är det inte alltid. Varje ny dag innebär även nya problem och detta betvivlar eller motsäger jag inte heller. Egna erfarenheter och upplevelser både säger och visar att ett mynt har två helt olika sidor som ger helt olika förutsättningar.

Just nu är det otroligt tungt att vakna varje morgon och känna all vikt på mina axlar. Minuter och timmar vandrar vidare och tynger ner mina axlar ännu mer. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar utan att ge upp och i stället flyga som en lössläppt drake i en hård vind.

Min kropp, mitt hjärta och mitt huvud skriker olika saker och jag kan inte få grepp om hur jag ska göra. Jag vill ta några steg tillbaka för att kunna få en överblick och ett perspektiv på allting som susar både i mitt huvud och runt omkring min kropp. Å ena sidan vill jag fortsätta kämpa för att allt ska förbättras och för att jag ska kunna ta mig upp ur djupet. Å andra sidan vill jag ge upp och låta allt jag jobbat hårt för att nå, falla hårt till marken och därefter låta det ligga.

Jag älskar det så otroligt mycket men tvivlar på om det är en kärlek som är värd att behålla. Jag undrar om denna kärlek kan finnas på annat håll eller om den är fast förbunden med den plats jag nu befinner mig på. Jag undrar om det är en kärlek som är värd att slåss för, om jag ska offra blod och tårar på att få tillbaka samma känsla igen. Just nu är jag osäker, om jag ska vara ärlig.

För att min älskade och jag ska hitta tillbaka till varandra krävs en stor förändring, och med det menar jag en avsevärd förbättring från ett visst håll.

Att vara lyhörd, att visa förståelse, att ha förmågan att läsa andra, att vilja lära sig, att vara konsekvent, att lita på och ha förtroende för andra, att utveckla en social förmåga, att visa respekt, att visa glädje, att berömma, att ge konstruktiv kritik, att vara tydlig, att skapa delaktighet, att vara en ledare och att få alla att dra åt samma håll är bara några av de förändringar jag vill se. Det är förändringar som krävs för att min kärlek ska komma tillbaka. Det är en nödvändighet för att jag inte ska ge upp här och nu.

Varje ny dag innebär som sagt möjligheter men även problem och jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa för något som har varit.