Ett magiskt avslut

Säsongen 2008 är nu officiellt avslutad. När jag nu ligger i min säng och väntar på att sömnen ska inta min trötta kropp susar många olika tankar och känslor runt inom mig. Jag försöker få bukt på dem men vet inte riktigt vart jag ska börja. Inledningen till en ström av sammanhängande och osammanhängande funderingar är känslan av lugn och ro samtidigt som upprymdheten och glädjen virvlar innanför min tunna hud.

Kvällen var fantastisk och verkligen över förväntan, trots min mindre bra uppladdning i veckan. Redan innan jag kom till vårt lilla paradis nere på Råå visste jag att jag skulle få ett pris, men att sedan gå därifrån med tre var inget jag förväntade mig. Att dessutom få bära med sig hem det finaste av priser som delades ut under kvällen är oerhört smickrande och gör mig någon centimeter längre, bara så stolt jag är.

Säsongen som gått har jag vid många tillfällen inte varit nöjd med mig själv och mina prestationer. Efter många matcher har jag gått hem och funderat över min egen insats och varför jag inte lyckades med det jag förväntade mig. Den harmoniska och lugnande känslan jag kommit att bli van vid har inte infunnit sig hos mig detta året men jag kan inte säga varför det blivit så. Hade jag kunnat det hade jag naturligtvis förbättrat det som inte stod rätt till. Laddningen, tändningen och glädjen över att få spela match har varit utanför mig och jag har inte kunnat stoppa det innanför skinnet. Det har varit precis som om de komponenter jag tidigare besuttit funnits en bit ifrån och stått där och hånat och skrattat åt mig. Men som den person man är har man grävt ner huvudet i tankarna ett tag, tagit sig i kragen och sen gått ut och gjort det man blivit tillsagd att göra.

Under säsongen som gått har jag inte heller kunnat vara med hela tiden eftersom skador och sjukdomar har förstört en del. Detta har gjort mig väldigt frustrerad och nedstämd eftersom jag vet hur mycket man missar av att inte kunna träna ordentligt på en vecka. Kanske blev vi alla bortskämda förra året, med alla fina resultat och personliga framgångar? Visst kan inte varje säsong innebära guld och gröna skogar men de ska inte heller innebära motgångar, missnöje och tråkigheter. Att då få detta pris gör mig glad, eftersom det visar att mina tankar inte alltid är de rätta. Jag har antagligen gjort något eller några rätt denna säsong även om jag kanske inte själv visste om det och även om jag kanske inte heller trodde att jag hade det. Men det är kul, inspirerande och gör att jag vill bli bättre. I det läget där jag är nu vill jag visa att jag kan så mycket bättre än vad jag visade denna säsong och att detta var långt ifrån min bästa nivå.

Jag minns även en pratstund ute på verandan med en person av högsta rang. Han fick mig att återigen tänka på högre utmaningar, men denna gång tänker jag på det på ett annat sätt. Denna gång var det precis som om det vi pratade om kunde bli verklighet och att min personliga utveckling och strävan mot högre mål ligger i mina händer. Men jag vet inte om jag är redo, eller om jag har det som krävs. Jag har många gånger tänkt på hur kul det hade varit att få mäta mina kunskaper mot de som är och kämpar mot sina högre utmaningar. Men jag har inte tagit steget fullt ut och provat. Kanske borde jag det, men jag trivs fantastiskt bra där jag är idag. Redan när jag kom hit så blev jag överväldigad över hur snabbt jag etablerade mig i de högre utmaningarna. Två steg uppåt bara sådär var väldigt stor för mig med tanke på den bakgrund jag har. Men ytterligare steg uppåt vet jag som sagt inte om jag är redo för. Det tål att tänkas på, men det känns skönt att ha någon bakom sig som (verkar) tror på mig.

Nu är sömnen nära och fingrarnas hastighet över mitt tangentbord blir allt långsammare samtidigt som felskrivningarna och behovet av att radera bokstäver ökar. Så god natt folket där ute och tack för säsongen som blev ganska bra till slut, om man tänker efter.

Love will find its way

"I guess we are looking for answers. Or someone to give us the answer. But all we need is love. But true love is hard to find. Maybe we should stop looking. Love will find its way to us."

Dikt nummer sexton

De sista strålarna
Skymningen börjar falla runt omkring mig,
Ljuset försvinner i horisonten och lämnar en magisk vy efter sig.
Färgerna på himlen bryter av varandra med skarpa linjer.
Gult blir till ljusblått och det blåa blir till rött.
Ju längre jag tittar desto mörkare blir det och de ljuva färgerna blir till ett dunkelt mörker.
Lugnet har infunnit sig och ger en stillhet som är svår att hitta någon annan stans.

Husen lyser svagt runt omkring mig.
Jag färdas mot horisonten men den försvinner längre och längre bort.
Jag försöker fånga den men jag når inte fram.
Mörkret tätnar och tiden går fortare.
Jag tar tillvara på de sista solstrålarna och insuper dess trygga närvaro.
Snart är mörkret och rädslan för det okända här.
Jag tittar en sista gång bort mot horisonten och ser stilla på när ljuset försvinner.

En skadad fighter

Jag har tre stora kärlekar i mitt liv. Två av dessa lever nära inpå mig dag ut och dag in och de är de som ligger närmst mitt hjärta. Det är de som finns där för mig i glädje och i sorg, när jag uppnått framgång och när jag upplevt motgång. Det sägs att de är människans bästa vän och jag håller helt och hållet med. Den smärta som känns inom en när något inte står rätt till med dem är hemsk och sliter näst intill ut hjärtat ur ens kropp.

Idag har varit en dag med mycket orolig väntan utan att riktigt veta vad som händer. Strax innan lunch ringde telefonen till min mamma och jag förstod direkt vad som hade hänt när jag hörde hur samtalet utvecklades. Direkt målades de hemskaste av hemska bilder upp på näthinnorna framför mig och jag hade svårt att hitta tillbaka till mig själv. En av mina stora kärlekar var skadad och jag visste inte hur allvarligt. Att sedan höra att min kärlek blivit attackerad av ett djur gjorde bara bilderna på näthinnorna än värre.

Som den orädde fighter min kärlek är kan jag om jag tänker efter inte säga att jag är förvånad över att det hände. Trots detta är det så otroligt hjärtskärande när det väl sker och man står där utan att kunna göra något. Det har nu gått ungefär ett dygn sedan jag såg min kärlek sist och jag saknar den något så ofattbart. I stället för att vara hemma i tryggheten ligger min kärlek i en helt okänd omgivning med helt okända människor runt omkring sig. Det glädjande är dock att det är hemfärd imorgon.

Som det visade sig kunde skadan varit mycket värre men det tar ändå hårt när någon så nära en blir utsatt för något den normalt sett inte ska behöva bli utsatt för. Det finns inget annat jag vill än att du ska må bra och bli frisk snart igen. Du är en av mina stora kärlekar här i livet.

Budskap från det undermedvetna?

Är det verkligen så att drömmar är budskap från det undermedvetna? Jag börjar undra och nästan tro på det efter det senaste dygnets händelser.

Jag gick och lade mig i lagom tid igår kväll utan att tänka så mycket på framtiden. Förutom att jag skulle spela kvalmatch idag. Jag somnade och vaknade någon timme senare med ett fundersamt uttryck i mitt ansikte. Drömmen jag haft var nog det som försatte mig i vaket tillstånd igen eftersom det var en ganska hemsk dröm. Jag drömde att jag skulle trilla "fel" på matchen idag och att jag skulle bryta ena handleden så att benpipor skulle sticka ut ur huden o allt.

Matchen spelades och vi ledde med 3-0 när det var tre minuter kvar. Jag gick in hundra procent i en närkamp för att få bort bollen ur vårt straffområde men problemet var att det var någon ur motståndarlaget som tänkte tvärtom, in med den i mål alltså. Hur som helst small det till och jag ligger med smärta i min högerfot.

Var min dröm ett tecken på att jag skulle bli skadad idag eller var det bara en slump? Jag tror på det första faktiskt, hur räligt och märkligt det än låter.

Höstens mörker griper tag i oss

Hösten är här på riktigt nu, med allt det medför. Kalla vindar som gör att din stackars kropp stelnar till av kylan, regndropparna som faller tungt mot ditt huvud och dina axlar när du med nedsänkt huvud går längs med gatorna. Mörkret som ständigt hänger över dig och alltid gör sig påmint. De stora, mörka och hotfulla moln som breder ut sig på en annars så vacker himmel. Du vill inte vara ute, du vill inte se den regnblöta marken utanför, du vill inte frysa till is varje gång du stiger utanför dörren.

De kalla höstmånaderna är alltid en dyster tid, i alla fall för mig. Motivationen till att ta sig i kragen försvinner och du stänger dig inne i dina egna dystra tankar. Det är vid denna tid alla problem tycks närma sig sakta men säkert ju mörkare världen utanför blir. Tillslut ligger alla problem tätt runt din hals. Du försöker andas lugnt men kan inte eftersom lufttillgången har minskat i och med problemen som håller ett stadigt grepp runt din hals. Du vill kunna ta tag i dig själv och ruska om, men det går inte. Allt annat än det som är viktigt är mycket viktigare än det borde vara. Alla tankar som du lyckats tränga bort under sommarmånaderna är tillbaka starkare än vanligt. Vem är jag, vad gör jag här, vad ska jag göra i framtiden? Frågorna är många. Till sommaren är jag förhoppningsvis klar med min utbildning, men vad händer då? De planer inför framtiden jag hade för några månader sedan har jag nu börjat tvivla på.

Jag börjar sakta men ändå taktfast sjunka längre ner i mitt eget tanketräsk och min sinnesstämning blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Ork, vilja, motivation och glädje börjar tyna bort samtidigt som dysterhet, ovilja och ledsamhet tar mer och mer plats inom mig. Den glada och temporika musik som för några månader sedan ringlade ut ur mina högtalare har blivit allt tyngre och djupare, som för att spegla det mörker som finns i mitt hjärta och i min hjärna. Jag känner mig precis som personen i en av Lars Winnerbäcks låtar. ”Jag faller, faller, faller.”