Mörka och ljusa tider

Det framkom något otroligt under dagen och jag försöker fortfarande att plocka upp min haka efter den förvåning det skapade inom mig. Vår familj är hotad och det jag inte riktigt förstår är att inte alla ser vad som pågår och hur det har blivit så här. Jag blev chockad när jag hörde det och satt och stirrade dumt framför mig med en vidöppen mun utan att förstå något. Makalöst, sanslöst, välj själv vilket ord som passar dig. Det känns precis som om vi står inför lite av ett hopplöst fall där inget kommer att hjälpa. Luften har gått ur oss och vi flyger ohämmat omkring uppe i luften med ovissheten tungt hängande på våra axlar.

Det sägs att det sista som överger en, är hoppet. Hoppet om framgång, om kärlek, om vänskap, om glädje och lycka. Allt beror på vilken situation man befinner sig i och vad man vill med sitt liv.

2007 var ett fantastiskt år och jag tänker ofta tillbaka på det som var då. Hur bra det gick, hur roligt vi hade, hur många skratt vi delade med varandra, hur bra alla fungerade tillsammans, hur bra alla kompletterade varandra och gav allt för den lilla familj vi tillsammans hade bildat. I mina ögon ska det mycket till för att vi än en gång ska få uppleva samma känsla som vi alla då bar med oss. Värmen, kärleken, vänskapen och känslan av att vara ett med varandra lyste upp den jord vi vandrade på och de saker vi rörde vid.

Jag vet inom mig att jag kanske aldrig får uppleva denna trygga och upplyftande känsla en gång till. Jag vet också att detta är en otroligt mörk och negativ inställning till framtiden, men det kan inte hjälpas. Det är tyvärr så jag känner i dagsläget och jag vill inget annat än att denna känsla ska förändras och bli ljusare. Trots en dyster inställning finns det ändå vid vissa tillfällen en glimt av ljushet inom mig och ibland lyser min strävan och förhoppning igenom, att jag ändå ska få en chans att få ta del av samma underbara känsla en gång till i mitt liv.

Jag ber er alla att leta djupt efter varje uns av glädje och vilja att skapa harmoni tillsammans, eftersom vi tillsammans är mycket starkare än var och en för sig. Vi har mycket att jobba på, det vet jag, men det blir lättare om vi alla går in med samma inställning. Inställningen om att skapa framgång, kärlek, vänskap, glädje och lycka tillsammans. Precis som en familj.

En ring fylld med minnen

Tiden går och minnena försvinner. Förut tänkte man alltid att "det här kommer jag alltid att minnas". Men tyvärr är det inte så. Minnena av viktiga händelser man varit med om när man var yngre blir allt blekare för varje ögonblick som går förbi. Det är hemskt att nu tänka tillbaka på små detaljer som idag har en väldigt liten plats i mitt minne, trots att de var en stor del av den väg som tagit mig till den plats där jag är idag.

Minnen är en del av det förflutna, en del av min uppväxt och jag är tacksam för de minnen jag skapat. Framgångar som lyft mig till skyarna, motgångar som gett smolk i bägaren, ögonblick av lycka som gjort världen till en bättre plats, ögonblick av sorg som gjort att jag börjat ifrågasätta världen, händelser som format mitt sätt att leva och vara, personer som gjort mig till den jag är.

Ett minne som alltid finns med mig, vart jag än går, är minnet av min mormor. Ringen på mitt vänstra långfinger symboliserar henne och det liv hon levde. Varje gång jag ser ned på den blänkande ringen eller nuddar vid den med mina fingrar dyker minnet av henne upp i mitt huvud.


För ungefär en vecka sedan somnade min farmor lugnt in. Hon lämnade därmed jordlivet bakom sig och jag hoppas att hon funnit en plats fylld med glädje och lugn. Glad och lugn skulle jag bli om jag får äran att bära med mig minnet av min farmor i form av en blänkande och guldig ring på ett av mina fingrar, precis på samma sätt som jag gör med min mormor.

Dikt nummer nitton

En värld fylld med lugn, glädje och trygghet
De lätta snöflingorna faller tungt mot jorden.
Sakta singlar de ned men försvinner direkt då de nuddar marken.
Gruset under mina fötter knastrar taktfast för varje steg jag tar.
Stjärnorna på himlen lockar till sig min uppsikt.
De bildar ett fantastiskt men osammanhängande mönster ovanför mig.
Jag fortsätter att titta upp och andas lugnt ut den oro som finns inom mig.
Ångan bildar ett moln framför mitt ansikte men skingras sedan ut i den kalla natten.
Månen ler mot mig och lyser upp vägen framför mig.
Jag ler tillbaka och fortsätter att gå i det knastrande gruset.
Lugnet och tystnaden har intagit min kropp och mitt välbefinnande.
Ingenting når mig och jag vandrar som om jag hittat en alldeles egen värld.
En värld fylld med lugn, glädje och trygghet.

Kollektiv vs. individ

Under de år jag varit i min kära förening har alltid kollektivet placerats i första hand. Kollektivet har alltid varit det viktigaste och varit det som legat till grund för de positiva resultat vi åstadkommit, både på och utanför plan. Kollektivet har varit det som alla värnat om och alltid gett de bästa förutsättningarna. Kollektivet har varit som en familj, försiktigt och omtänksamt styrd av ett fåtal människor med hjärtat på rätt plats. Vi lyfte upp varandra när vi märkte att någon inte mådde bra och skrattade med varandra när vi var på det humöret. Vi kunde lita på varandra fullt ut och vi var som en knut som inte kunde knytas upp.

På sista tiden har kollektivet äventyrats allt mer och snart är det bara individualitet som värdesätts. Men inte varje persons individualitet, bara vissa som är speciellt utvalda. Känslan av att vara en familj börjar försvinna samtidigt som oron blir mer märkbar och frågorna blir fler. De bra förutsättningar som byggts upp för kollektivet under de senaste åren börjar suddas ut och bli till något där familjen inte är värt någonting. Vissa försöker fortfarande lyfta upp varandra men viljan och motivationen börjar tryta samtidigt som glädjen blir mindre. Det är skrämmande hur lite som behövs för att fullständigt rubba den balans som tidigare var så trygg.

Vila i frid Farmor

Ett ljus i mörkret

När man befinner sig i en mörk tillvaro försöker man hela tiden leta efter tecken eller bevis på att ljuset finns där någonstans och att allting kommer bli bättre. Mycket i mitt liv har varit nästintill nattsvart de senaste veckorna. Det har liksom bara stegrats hela tiden och jag har inte riktigt sett slutet på allt mörker. Men så igår kom en liten ljusglimt som visar att allt i min omgivning inte är förknippat med detta välbekanta mörker.

Som en del redan vet tar jag examen till sommaren och nedräkningen till denna dag har nu börjat på allvar. För snart fyra år sedan tog jag mina första stapplande steg på den utbildning jag nu snart är klar med. Förvirringen under den första perioden var total och jag visste inte riktigt vad jag höll på med eller vilken nytta jag skulle ha av att lära mig vissa saker. Förvirringen finns fortfarande kvar men jag kan ändå känna att jag fått en helhetssyn av mina snart fyra år på Campus.

Nu när jag är inne på sluttampen är det alltid lika skönt och roligt att kunna bocka av och lämna saker som är avklarade bakom mig. Det kan vara kurser, tentor, arbeten eller vad som helst som tar mig ett steg närmre mot att vara färdigutbildad. Igår var en dag som lyfte upp mig lite ur mitt annars så mörka djup och jag kunde bocka av två saker, två arbeten närmare bestämt. Det ena av dessa betydde att jag även kunde bocka av en kurs som vi avslutade för några veckor sedan.

Räknat från idag har jag om jag räknar efter; tre mindre grupparbeten, ett lite större grupparbete, en tenta och magisteruppsatsen kvar att göra på ungefär fyra månader. Nedräkningen fortsätter!

En gnagande oro inom mig

Osäkerheten och oroligheten över den kommande säsongen är stor hos mig och jag vet att den är det även hos andra jag pratat med. Jag intalar mig själv att det kommer bli bättre, att vi kommer lära oss av varandra och att vi kommer hitta en relation där vi får ut det allra mesta av situationen samtidigt som humöret är på topp. Trots detta kan jag ärligt säga att jag i dagsläget inte tror på det helt ut, jag tror inte på att allting kommer att fungera i slutändan och jag är väldigt skeptisk till hur säsongen kommer att gå, både med tanke på resultat och med tanke på sammanhållningen.

Jag tror att förändringen har skett för snabbt och att den har blivit för stor för att jag ska kunna och orka ta in allt det nya. Just nu känns det konstigt att ta sig till träningarna, det känns konstigt att vara på träningarna och det känns konstigt då jag tänker tillbaka på de träningar vi haft. Så ska det inte vara och det är ett bevis på att någonting inte riktigt fungerar. Innerst inne vet jag antagligen vad det är som inte fungerar, det svåra är bara att få ned det i ord. Ibland är det stora och uppenbara saker, ibland är det små detaljer som kanske bara jag reagerar på.

Någonting känns fel och det enda jag vill, är att kunna rätta till det. Men detta är en sak som jag inte klarar av själv. Jag behöver hjälp från alla håll och kanter. Uppifrån, nedifrån, från höger och från vänster, rakt framifrån och bakifrån. Det enda jag vet just nu är att frågorna inom mig är fler till antalet än de ambitioner jag har inför den säsong vi nyss har inlett.

Dikt nummer arton

Starka vindar
Vinden rycker tag i din kropp.
Du försöker återfå balansen men lyckas inte.
Dina kinder blir kallare och rosigare för varje steg du tar.
Du torkar bort tårarna som bildas i dina ögon.
Vinden fortsätter att rycka och dra i dig.
Du kämpar för att kunna gå med stadiga steg framåt.

Helt plötsligt blir det stilla och du pustar ut.
Solen blickar ner mot dig från sin plats på himlen.
Du ler och tar emot all värme den ger dig.
Lugnet infinner sig inom dig och du slappnar av.
Men det dröjer inte länge förrän du vajar till än en gång.
Leendet försvinner, du böjer ner huvudet och kämpar vidare.