Bortglömda byar

Det är märkligt vilken skillnad det är mellan Sverige och Tyskland, trots att länderna ligger så nära varandra. När vi i helgen färdades genom Tyskland var det en skrämmande och mörk bild som låg framför ögonen på oss. I varje by eller ort vi körde igenom låg dunklet och dallrade hotfullt i luften. Stämningen var tryckt och det kändes som om vi tog oss igenom den ena ödelagda byn efter den andra. Antalet människor i rörelse var litet, ibland obefintligt. Detta i samband med den ständigt gråa eller bruna färgen på husen bidrog starkt till känslan av att köra igenom ett krigshärjat land som aldrig riktigt återhämtat sig från de strider som utspelat sig där. Jag fick känslan av att dessa små byar eller orter på något sätt glömts bort efter den tid som varit. De klarade av striderna men lades sedan undan i facket för bortglömda byar.

Samtidigt som det var en aning deprimerande och skrämmande att se hus på hus stå i, vad som tycktes som, ett evigt mörker väcktes frågor inom mig. Varför ser det ut som det gör? Varför syns inga människor eller tama djur ute på gatorna? Varför står de förfallna husen kvar obebodda och varför har människorna inte gjort något åt dem? Varför vill de bo i den dystra omgivning som råder och varför gör de inte något som gör deras byar mindre dystra?

Länderna är så nära varndra men ändå så långt ifrån varandra att det inte riktigt går att förstå utan att uppleva det. När jag nu sett detta är jag ganska glad för Sverige med sina turkos och rosa hus!

"Högt tidigt klar"

Jag slog upp tidningen imorse och bläddrade som vanligt ganska snabbt fram till sportsidorna. Rögle hade förlorat, HIF vunnit osv. osv. Men vad som lockade min blick och tanke lite extra var en artikel om Carolina Klüft. Nu har hon slutligen bestämt sig inför framtiden och det blir ingen mer mångkamp för henne på ett tag. Jag köper hennes resonemang helt och hållet, det är inget fel på det. Bristande motivation och önskan att prova något nytt. Att vara bäst i världen år efter år utan att ha någon som riktigt kan konkurrera om förstaplatsen kan inte vara så himla kul. Att innan en tävling börjar redan veta att man antagligen kommer att vinna, förutsatt att man inte blir skadad eller trillar, måste motivativera ganska lite faktiskt.

Nu ska hon i stället satsa på längdhopp och tresteg och det ska bli kul att se hur hon kan hävda sig i de grenarna. Hennes förutsättningar är väl ganska goda, med tanke på att hon inte är någon nybörjare i någon av dem. Det som stör mig mest är den person som skrivit artikeln, eller rättare sagt några av de rader den skrivit. Under tiden jag läste blev jag gladare och gladare för var rad mina ögon vandrade förbi. Men sedan kom det jag innerst inne väntat på. Det stod något i stil med att Sverige nu går miste om en solklar guldmedalj under OS. Jag blir lika förundrad varje gång reportrar och andra personer i medierna säger eller skriver något sådant. Visst att det hade varit kul att se om allas vår Carro hade klarat av att fixa den där guldmedaljen eller inte. Men detta är ett beslut hon har tagit och allt här i världen handlar inte om medaljer. Och vem säger att hon inte kan knipa en medalj ändå? Fast i någon av hennes nya grenar då vill säga. Jag håller mina tummar allt vad jag kan för att det går bra och önskar henne all lycka i hennes nya satsning.

Nu över till en person som för några timmar sedan tog en EM-guldmedalj. Anna Lindberg trotsade sina ryggsmärtor och vann simhoppet i EM på en-meterssvikten. En fantastisk prestation och en ännu större sådan om man tänker på att hon försvarade hennes förra EM-guld. Ett stort grattis till Anna! Vad som fastnade mest i mitt huvud under tiden jag tittade på tävlingen var den ena kommentatorns kommentar när tjejerna hoppade. Mer än en gång sa han att en simhopperska var, jag citerar; "högt tidigt klar". Det är så osammanhängande att det blir sammanhängande i mina öron. Tänker man efter en gång extra förstår man vad han menar men lyssnar man bara snabbt fattar man absolut ingenting. Tänk vad ord kan vända och vrida i hjärnan på oss. Det är fascinerande och otroligt kul att höra hur vi snurrar in oss själva i ordens stora djungel.

Imorgon bitti drar jag iväg till Parchim i Tyskland tillsammans med laget för ett fyra dagar långt träningsläger. Så skönt, kul, inspirerande och motiverande det ska bli!

Glad Påsk på er!

Sol eller snö?

Jag kan ärligt säga att jag inte förstår mig på det väder som råder just nu. Hela helgen var det helt underbart vårväder och man blev lycklig bara av att titta ut genom fönstret. Solen sken starkt, himlen var vackert ljusblå och de små fåglarna sjöng så fint för oss. Det enda man ville göra var att vara ute i det fina vädret och ta in alla solstrålar man bara kunde. Allt för att få lite energi och ljussken!

Men så är det måndag igen och när jag nu tittar ut genom mina fönster är det en chock som slår emot mig. Hur kunde ett vackert vårväder helt plötsligt förvandlas till snö och iskalla vindar? Trädgrenarna väger idag lätt mot den starka vinden och snöflingorna yr runt där ute och bildar en sorts dans som inte har några bestämda steg. Jag är förundrad över hur detta kunde ske och förstår inte alls varför. Det var ju så himla gött väder igår så varför kunde inte det hålla i sig? Det är dags för lite vår nu. En omställning som gör att alla vaknar till liv från våra vinterdvalor och tar sig ut i den stora vida världen igen.

Ännu en vecka till ända

Veckan har gått och snart är allting som vanligt igen. Lugnet är över. Tjatet och fjantet är tillbaka igen. Men veckan som gått har varit oerhört lugn och harmonisk. Jag har kunnat ägna mig åt mig själv utan att behöva visa hänsyn till någon. Nästan i alla fall. Men egentligen ska jag inte behöva visa hänsyn vanligtvis heller, inte mot dom. För dom visar ingen, eller lite hänsyn till mig. Så varför ska jag smyga på tå när inte dom gör det? Dom kanske hade förstått vad dom sysslar med och vad det gör mot omgivningen om jag hade ändrat mitt sätt att vara och agera mot dom?

Hur som helst har ovanvåningen varit min under dygnets flesta timmar, jag har kunnat sova ordentligt och vara mig själv. Jag har sluppit allt det barnsliga, högljudda och fjantiga, vilket har varit så otroligt skönt så ni förstår inte. Men nu är det som sagt över, allt det tråkiga är tillbaka igen. Även om jag har några dagar ledigt från skolan nu innan nästa jobbiga caseuppgift börjar är det ändå inte samma sak som veckan som gått. Allt runt omkring mig kommer att förändras till något som inte alls är lika roligt och lugnande. Det som gäller nu är att plocka fram orken och kämpatakterna igen för att palla ta sig igenom veckorna.

Men något positivt som jag har att se fram emot är dock träningslägret med laget i Tysklan över påsken. Att få komma iväg ifrån det vardagliga livet och gråa Helsingborg för att i stället ägna sig åt något av det jag gillar mest här i livet. Nämligen fotboll! Nedräkningen till avfärd har börjat och tidigt imorgon bitti (kl. 05.20) är det precis en vecka tills äventyret börjar. Ett äventyr utöver det vanliga kanske, vem vet?

PS. Varför gå in på en blogg, läsa vad det står för att sedan skriva en kommentar om att den är patetisk? Om den nu är det sluta läs när ni upptäcker det och leta i stället upp något annat här i livet. Ni, vilka ni nu är, behöver tydligen inte oss och vi "bloggare" behöver verkligen inte er! DS.

En lugn vecka framöver

Namnet på min blogg är ju "tankar från ett varmt hjärta". Men det är långt ifrån mitt lilla hjärta är så varmt som jag skulle önska, men jag ska inte klaga för jag har mat på bordet och tak över huvudet. Däremot är det inte alltid jag orkar med vissa personer. Jag får helt enkelt nog och försvinner upp på mitt rum och stänger in mig där. Jag tål inte riktigt den barnsliga attityd vissa har, det löjliga beteende vi runt omkring får utstå med och tonläget i rösten som ibland (allt som oftast) skär genom öronen.

Hade jag kunnat hade jag tagit saken i egna händer och avslutat kontakten, men det kan/går/får jag inte. Och detta beror på vissa komplikationer som finns runt denna speciella bekantskap. Det finns många tillfällen där jag fått bita mig hårt i tungan eller läppern för att hindra något olämpligt från att klinga ut ur min mun. Jag hade mer än gärna tagit saken i egna händer och låtit det där olämpliga slunkit ur mig, men mitt samvete säger annat.

Med tanke på detta är det otroligt skönt att få uppleva en vecka där (nästan) att är som vanligt igen. Slippa de skärande orden i mina öron och de barnsliga kommentarerna. Det ska bli skönt att ha ovanvåningen för sig själv i en hel vecka och kunna sova en hel natt utan att någon gång bli väckt. Skönt att kunna somna utan att behöva höra en massa oväsen genom väggen. Skönt att kunna vara mig själv och kunna leva precis så som jag vill, utan att behöva anpassa mig.

En skadskjuten fågel

Usch, då var det måndag om någon enstaka timme igen. En hel vecka framför sig med en massa jobb och stress. Det är inte många dagar vi får lov att ta det lugnt och vila ut. Det är bara att sätta sig upp igen så snart man lagt sig ned. Ofta, nästan alltid önskar jag att helgen var minst en dag till om inte två. Vi, eller jag, behöver den lilla vila som erbjuds för att kunna fungera som en hel människa. Får jag inte det blir jag ungefär som en skadskjuten fågel som slår med vingarna allt vad den kan för att lyckas hålla sig kvar i luften. Tillslut orkar den inte längre, slutar flaxa med sina små vingar, faller hårt mot marken och slår sig sönder och samman.

Många gånger är det helgerna som gör att jag lyckas orka hålla mig i rörelse utan att slippa kraschlanda platt på marken framför någons fötter. Helgerna är något jag tacksamt tar emot, det finns nog inte många här i världen som tycker annorlunda än mig när det gäller detta...

Helgen som nu har försvunnit i ett ögonblick har varit helt okej. Har i och för sig varit krasslig och så men har ändå fått chansen att vila ut en aning. Sov som jag inte gjort på länge natten till lördag, 11 timmar sammanlagt. Det var så otroligt skönt och välbehövligt för min stackars kropp och själ så ni anar inte.

Har också hunnit med en och en halv fotbollsmatch live och en på tv de senast dygnen, alla tre med mindre bra resultat. Har även mäktat med att titta på min första innebandymatch någonsin. Sandy och FCH var i farten och spelade om en kvalplats. Det blev vinst med 5-2 och en säkrad kvalplats i och med det. Det var väldigt spännande och som en trevlig förändring mot all den vanliga fotbollen jag konsumerar titt som tätt. Ska försöka ta mig dit och kolla när hon spelar kvalet också för att hoppas på ett lika framgångsrikt resultat den gången. Jag håller tummarna för att det ska gå bra i alla fall.

Imorgon är det skola som gäller igen, vad annars. Göra klart det sjätte fallet för att sedan ta sig hem och börja plugga inför det sjunde. Det är alltid något att göra när det gäller skolan men jag får hoppas att allt slit sen ska börja betala sig när jag kommer ut i arbetslivet. Jag hade inte tackat nej till att få en rejäl lön varje månad, i stället för de ynka 2500 kronorna jag får nu.

Smärta

Jag har sagt och skrivit det förrut men tror inte det kan nämnas för många gånger. Det skär i mitt hjärta att se folk i smärta. Jag kom för ett tag sedan hem från att ha tittat på mitt lag när de spelade träningsmatch. Själv var jag inte med tyvärr. Jag hade gärna velat men inser själv att jag inte hade orkat i fem minuter, ännu mindre en hel match. Har haft feber från och till samt varit förkyld sedan i tisdags så det är inte den bästa uppladdningen. Resultatet av matchen blev en tung förlust med hela 5-0 mot Eskilsminne, men allt som allt kan jag säga att det inte var ett orättvist resultat. De var helt enkelt bättre än oss.

Allt som oftast är det de personer som verkligen vill något som hindras från att göra det. Det slår nästan aldrig fel! Det är så otroligt retsamt, ledsamt, orättvist och allt vad det nu kan kallas att dessa speciella personer inte kan göra det de vill. Jag trodde han där uppe i himlen hade bättre tankar än att göra så här mot dom. De förtjänar verkligen något bättre än all den smärta de upplever.

Just nu handlar det om en ung dam som väldigt länge haft problem med sina ben och jag lider när jag tvingas se och höra hur ont hon har varje träning och match hon spelar. Idag smärtade det ännu mer än vad det gjort innan eftersom jag kunde höra uppgivenheten i hennes röst på ett sätt som jag förrut inte gjort. Hon pratade om att det inte var lönt att fortsätta kämpa och ta en massa smärta utan att istället lägga av med det hon älskar. Hon pratade om att fotboll inte längre var något för henne. Det gör ont i mitt hjärta att höra henne säga sådana saker eftersom jag, precis som hon själv, vet hur mycket hon verkligen älskar fotboll. Utan fotbollen skulle hon inte kunna vara samma person som hon är med fotbollen. Jag hoppas verkligen att hon får uppleva den goda sidan av myntet en dag och att denna dag kommer snart. Som sagt hon förtjänar bättre än all smärta.

Här kommer några rader ur den krönika jag skrivit om detta ämne. "Att dessa personer fortsätter att kämpa mot att bli friska är i mina ögon underbart och något som de ska ha en stor eloge för. Att inte ge upp, trots så lång tid, visar på den enorma vilja, styrka och moral som dessa personer har. Det ni gör bevisar att kärleken till något speciellt är starkare än smärtan ni bär inom er. Med stolthet i bröstet säger jag att utan er hade inte fotbollen varit sig lik."

För att läsa hela krönikan gå in på: http://www.tumstockfestival.se/raadam/arkiv/kronikor/missquotes.php?id=44