Memory Lane

Historia och dåtid har alltid varit ett spännande och intressant ämne för de flesta, även för mig. Men det beror till viss del på vad det är för historia det handlar om, om det är allmängiltig världshistoria eller historia som handlar om mig själv. Det första är lättare och inte lika tyngande som det andra och det är därför lättare att ta till sig sanningen i detta. Det andra däremot är oftast mycket jobbigare att handskas med, i alla fall för mig. Många saker som ses som historia i mitt liv nu vill jag gärna ändra på och det finns många saker därifrån som jag inte riktigt vill röras vid. Men för att kunna gå vidare och leva ett liv jag vill leva måste jag ta tag i och försöka handskas med det förflutna. Gör jag inte detta tror jag att jag kommer att dölja de egenskaper jag egentligen har inom mig och jag kommer inte fullt ut vara den jag verkligen är.

Som ett slags första steg i denna process har jag börjat ta både långa och korta promenader längs med The Memory Lane. De har gett mig tid till att verkligen tänka tillbaka på vissa händelser i mitt liv som jag nu anser vara en viktig del i min personliga utveckling. Tillbaka till en tid då jag inte riktigt såg och tog till mig det som hände runt omkring mig. Vissa gånger ville jag inte heller gå för djupt in i det som hände utan tog några steg tillbaka i stället.

Något som följt mig under en längre tid är en sorts rädsla för att kasta mig ut fullständigt i något för att där tappa kontrollen över det som händer. Jag har alltid valt den enkla vägen och stannat innan jag kommit till den punkt där jag inte längre styr vad som händer. Det har känts som det tryggaste och som om jag inte lika lätt kunnat bli sårad. Om detta beror på en specifik händelse eller inte vet jag inte men jag kan ana att det gör det.

Denna specifika tid var i början behaglig och givande och ju längre det gick desto starkare blev den relation som växte fram. Dock var det en relation jag tog som något den inte var i verkligheten. Alla svar som behövdes låg framför mig men jag var naiv och tog inte till mig alla signaler och tecken som skickades ut mot mig. Nu i efterhand har jag många gånger läst minnen från denna tid. Och med all fakta på bordet framför mig ser jag med klara ögon vad som hände, vad relationen egentligen var och varför det blev som det blev. Kanske skulle jag kämpat mer när allt kom upp till ytan? Kanske gjorde jag helt rätt när jag vände ryggen till?

Det blev helt enkelt för mycket till slut och min ork tog slut samtidigt som viljan började tyna bort allt mer inom mig. Det som i början skapade sådan glädje och upprymdhet förvandlades till något mörkt och tyngande. I stället för att härda ut och tåla skiten valde jag att backa undan och se på allt från ett tryggt avstånd. Kanske var det dumt? Kanske var det ren feghet?

Gjort är gjort och det tog lång tid att återhämta sig. Många svängningar i humöret, många och långa samtal med vänner och många tankar som virvlade runt i huvudet. Efter många om och men började jag så sakta återvända till det vanliga livet igen. Även om de inte försvann helt så kunde jag lära mig att dölja minnena jag hade för att ändå kunna fortsätta leva vidare. Men vid vissa yttre förutsättningar eller dystra stunder kom de tillbaka till mig och försatte mig i ett djupt tänkande.

Ett bra tag senare framträdde en liknande situation framför mig. Och precis som innan var jag lika passiv och ointresserad som förut. Kanske fanns tankarna om vad som hände kvar i bakhuvudet? Kanske var det inte rätt för mig helt enkelt? Jag kan minnas att jag gjorde något tafatt försök att förändra situationen men det blev bara fel. Även denna situation har fastnat i mitt huvud och gör att jag då och då vandrar längs med den väldigt bekanta Memory Lane.

Precis som förut växte en relation fram. Och precis som förut tog jag den inte för vad den verkligen var. Alla tecken låg framför mig återigen och förutsättningarna var klara redan från första stund. Jag märkte inte vändningen utan körde på som om allt var som vanligt. Det som hände sedan minns jag än idag. En utflykt med vänner, ett långt samtal med en vän om de ord som yttrats tidigare och sedan en chockad, förvirrar och nästan skakig färd hemåt.

Jag minns än idag platsen, orden och förvåningen som skapades inom mig och efter detta startade tankarna än mer än vad de tidigare gjort och de finns kvar än idag. Frågorna som väcktes visas fortfarande framför mina näthinnor. Och även om jag antagligen innerst inne vet svaren tror jag inte att jag är redo för att inse sanningen, men jag jobbar på det. Kanske behöver jag gå fler och längre promenader på den berömda minnesvägen?