Åsikterna är många

Människor har väldigt olika syn på saker här i livet. Det kan vara allt ifrån plats att bo på och vilken säng man ska sova i till vem som bestämmer vad och hur saker och ting ska göras. I dag har det varit en del diskussioner som jag antingen varit delaktig i själv eller suttit bredvid och bara lyssnat på. I vilket fall som helst blev jag en aning upprörd över flertalet av diskussionerna. Vissa personer kan inte genomföra en diskussion med andra människor. Det enda som gäller är denna persons synpunkter och ingen annans, även fast denna person sitter och upprepar i princip allt det de andra personerna runt omkring nyss satt och sade. Men det vet inte denna person om att den gör eftersom den aldrig lyssnar på vad människorna runt omkring säger. Den lyssnar bara på sig själv och det enda som är viktigt är personens egna åsikter.

Det finns många sådana personer här i världen så jag är inte ensam, det vet jag. Men jag blir lika trött varje gång det är dags för meningsskiljaktigheter. Man vet redan efter tre meningar att det inte är lönt att fortsätta eftersom det kommer sluta på exakt samma sätt som alla de föregående gångerna. Den personen sitter och älter samma sak om och om igen precis som att ingen lyssnar. Till slut har det gått så långt att man sitter och stirrar ut i tomma intet ett tag för att sedan ta sin tallrik och gå ifrån bordet. Man tar ungefär femton trappsteg upp, svänger till höger och är snart inne på rummet där man antingen sjunker ner i soffan eller sängen och drar en djup suck.

För att ta upp ett exempel på ett märkligt resonemang vill jag ta upp ett citat. Det är kanske inte ordagrant korrekt men innehållet är det rätta. ”Det är inte barnet som bestämmer vilket lag det ska spela i och inte föräldrarna heller utan det är jag som är tränare som gör det.” Det hela kommer från en diskussion som pågick på jobb idag där en förälder till ett av barnen hade en diskussion med en ur personalen, angående dottern som spelar fotboll där denna anställde är tränare. Föräldern hade gått med på att dottern skulle spela med tjejer som är 2-3 år äldre än vad hon är, men enligt tränaren/den anställde var det helt fel. Att bara säga så gjorde att det kröp i kroppen på mig. Det är klart som tusan att det är barnet tillsammans med sina föräldrar som bestämmer i vilket lag barnet ska spela. Det är absolut inte tränarens sak att bestämma. Om nu tränaren tycker det gått så långt kan den berörde sluta precis som den själv sade.

En annan diskussion. Betala eller inte betala när man bor hemma, det är frågan. Jag säger att det är upp till föräldrarna, helt klart. Men det beror också på omständigheterna runt omkring. Visst ska man bidra med hjälp i hemmet, helt klart. Men att som en (annan) ur personalen på jobb sa i dag; ”alla ska betala hemma”, det håller jag inte med om. Jag hamnar i försvarsposition eftersom jag kan lätt säga att långt ifrån alla har fått hjälpa till hemma lika mycket som jag har. Ni vill inte veta vad jag gjort då jag ”hjälpt till hemma”. Förutom student, ungdom och fotbollsspelare är jag även bonde, snickare/byggarbetare och före detta djurskötare till två sorters djur (tre beroende på hur man definierar djur). För bara ett halvår sedan var jag student och fotbollsspelare på heltid samtidigt som jag var bonde, snickare/byggarbetare och djurskötare (varav det sistnämna var inne i sin mest krävande period). Ni vill inte gå igenom allt skitgörat jag gått igenom under hela mitt liv, jag lovar. Så att säga att alla ska betala hemma det håller jag inte med om.

Men detta är ju bara mina åsikter. Och i vissa fall är de inte värda någonting!

Dagens ljuspunkt; ”Du har nog ett gott inflytande på henne.” Det värmde att få höra det! Bakgrunden till det är ett kort samtal på jobb i dag. Jag hoppade in som personlig assistent både i går och i dag, till en liten och väldigt livlig tjej som går i ettan. Efter att skoldagen var slut för barnen var jag och min arbetskamrat (för två dagar) på väg ut från klassrummet samtidigt som vi pratade om hur det hade gått dessa två dagar. Hon sa att den lilla livliga tjejen varit förvånansvärt lugn och relativt lydig under de fåtal timmar vi spenderat tillsammans. Min arbetskamrat avslutade sedan samtalet med den kommentar jag skrev några rader upp i texten. Som sagt, det var kul och inspirerande att höra lite positiv feedback på vad man åstadkommit.

Med detta inlägg söker jag inte tröst, inte på något sätt. Jag vet att det finns människor som har det mycket jobbigare än vad jag har. Men för att få ur detta ur mitt system behöver jag skriva, så det är det jag gör!