Into the wild

Behovet av musik är stort i världen. Många hade inte kunnat leva utan den och jag är en av dom. Det finns något speciellt med att lyssna på alla vackra toner klinga ut från högtalarna och in i ditt hjärta. Jag har hittat en artist som jag förut inte hört talas om, vilket en del kanske tycker är konstigt i och med att det är en så känd person som det är. Artisten jag talar om är Eddie Vedder, sångare i Pearl Jam.

Det hela började med att jag såg ett program på TV för en ny verklighetsbaserad film som heter Into the wild, vilken handlar om Christopher McCandless liv. Filmen i sig verkar vara oerhört bra och gripande om en ung man som efter graduation ger sig ut i vildmarken för att lifta till Alaska. Programmet kom till en viss punkt där de började prata om filmmusiken och vem som gjort den. Och som ni antagligen kan lista ut är det Eddie Vedder som gjort den, en skiva med 11 låtar. Efter att ha hört hans namn på TV´n memorerade jag detta och vandrade sedan upp till datorn för att söka efter honom på YouTube. Naturligtvis hittade jag honom och lyssnade igenom nästan alla låtar på soundtracket, de flesta av dom fantastiskt bra. Men de låtar som fastnat mest, i både mitt huvud och i mitt hjärta, är "Society" och "Guaranteed". De är helt underbara helt enkelt.

Jag längtar redan tills dess att filmen och soundtracket står i min hylla så att jag kan titta och lyssna på dem när som helst.

Sömnproblem + dikt nummer tretton

Visst har jag alltid svårt för att somna, men igår var det värre än vanligt. Det som vanligtvis tar en halvtimme tog igår runt tre timmar och det känns idag kan jag säga. Tröttheten slår emot mig, humöret är allt annat än på topp och jag är allmänt likgiltig inför det mesta.

Oftast är det på natten jag har som mest saker i huvudet, men konstigt nog var det inte så igår. En vanlig kväll kan jag ligga i vad som känns som evigheter och fundera över fotboll, kärlek, skola, livet i allmänhet. Allt mellan himmel och jord! Men igår fanns det ingenting, jag låg bara och stirrade ut i mörkret en lång stund. På ett sätt var det befriande och skönt att slippa de invecklade tankarna, men rastlösheten gjorde sig ännu mer påmind än vad den brukar. Under de tre timmar jag spenderade i sängen utan att kunna somna hann jag läsa klart en bok (Gåtornas Palats av Dan Brown), lyssna igenom tre skivor från första till sista låt och skriva huvuddragen till en ny dikt.

Det jag funderar mest över nu i efterhand är varför jag inte kunde somna och varför de vanliga tankegångarna inte fanns i huvudet på det sätt jag är van vid. Hur mycket jag än tänker på det kommer jag inte fram till något så det är väl lika bra att släppa det för att i stället hoppas på att jag somnar direkt ikväll.

Här kommer dikten jag knåpade ihop igår natt.

Mörkrets och skuggornas land
Jag ligger tyst och lyssnar till mina egna andetag.
Fönstren är helt dolda av de mörka gardinerna.
De släpper varken in eller ut något ljus.
Jag stirrar tomt upp i taket,
Men möts av ett dunkelt djup.
Jag försöker se vad som händer i rummet,
Men allt är oroande stilla.
Det lyser ett svagt sken från stereons skärm.
I tak och på väggar bildas stora och skrämmande skuggor.
Jag blundar och lyssnar uppmärksamt,
Men mina öron noterar bara den taktfasta ljudlösheten.
Tystnaden och den hotfulla atmosfären sluter sig omkring mig.
Den bildar ett sorts skyddande men samtidigt kusligt hölje runt mig.
Jag funderar tyst för mig själv.
Jag kommer fram till att världen är konstigt lockande,
Men samtidigt skrämmande mitt i natten.

Dikt nummer tolv

Tycker det är dags för en ny dikt, det var ju ett tag sedan sist. Denna skrev jag när vi i laget satt inpackade i de små minibussarna och var på väg hemåt från vårt träningsläger i Tyskland. När pennan vidrörde pappret var vi i full gång med att ta oss genom vårt kära grannland Danmark och utanför bilrutorna var solen på väg att försvinna ned i horisonten.

En dunkel värld
Världen susar förbi utanför fönstret.
De mötande bilarna bländar mig med sina lampor.
Jag måste titta bort och möts av ett magiskt dunkel.
Träd, hus och öppna fält flyger förbi i hög fart.
Min blick fångas upp av den asfalterade vägen.
Men ojämnheterna i marken drar mig tillbaka till verkligheten.
Borta i horisonten lyser de sista strålarna upp världen.
Molnen på himlen bildar ett mystiskt mönster.
Ett mönster som jag inte riktigt kan tyda.

Att springa men inte komma någonstans

Det finns något väldigt frustrerande i att kopplingen mellan hjärnan och kroppen inte riktigt fungerar. Det är nästan som om det råder en sorts kortslutning och att det kvittar hur gärna huvudet än vill göra något. Man är fortfarande kvar på samma plats eftersom ledningarna mellan kroppens övre del inte längre är sammankopplade med resten.

Igår när jag och några spelar i laget var på väg ut till planen gick vi och diskuterade ett liknande fenomen. Nämligen att springa men inte komma någonstans. Den känslan hade jag, och i alla fall en till av de jag gick tillsammans med, då vi spelade match i helgen. Hjärnan ville hur gärna som helst, men det verkade som att fötterna hade växt fast i gräset och inte kunde röra sig en centimeter därifrån. Det kvittade hur mycket man tog i, hur stor viljan var och hur hög koncentration man hade för att springa på ett effektivt och kraftsparande sätt. Men inte kom man snabbare fram för det.

Våra artister

Ville bara ta tillfället i akt att gratulera våra två artister i laget, Martin och Linda. De har nämligen fått den stora och ärorika chansen att, tillsammans med sina övriga bandmedlemmar i "Urband Mind", vara förband åt Kelly Clarkson imorgonkväll. Då ska det rockas loss som tusan uppe på Anexet i den stora staden Stockholm. Inget litet The Tivoli där inte...

Så grattis, lycka till och hoppas att allt går bra för er.

Mina innersta tankar

Jag sitter med en tom sida framför mig och vet inte riktigt hur jag ska börja denna text. Som vi alla vet är det svåra att komma igång, att hitta orden som inleder på ett bra sätt. Men sedan, när de första raderna eller det första stycket väl är nedskrivet brukar fingrarna börja röra sig ganska fritt över tangentbordet. Det var ett bra tag sedan jag skrev så jag borde ha mycket att skriva. Redan innan jag börjar vet jag hur texten kommer att låta, vilken form den kommer att ta. Om det är en glad eller arg text, lycklig eller sorgsen. Och jag vill redan nu klargöra för er läsare att; om ni inte vill läsa ett patetiskt och självömkande inlägg i denna blogg kan ni stänga sidan redan nu och låta det vara som det är. Jag vill också nämna att det kan låta lite osammanhängande på sina ställen och att jag säkert har upprepat mig en hel del.

Jag tror jag har försökt förneka det uppenbara under en längre tid, men jag har tillslut kommit till en punkt där det inte funkar längre. Jag måste inse att det inte blir bättre genom att skjuta det åt sidan och ignorera det faktum att mitt humör har dalat ju längre försäsongen har pågått. Till en början var det på ett omärkbart sätt men sedan blev det allt tydligare för varje match, träning och dag som passerade. Jag är less på allting och finner inte någon glädje i någonting längre. Nu tänker ni säkert att det är så för alla, att vi alla har så kallade ”down-perioder” där vi inte alls mår bra. Jag vet att det är så, men det sätt jag använder mig av för att bearbeta detta är pennan och papprets makt. Det är där jag kan få ut mina innersta känslor, misstankar och faror. Min gode vän och tränare påminde mig om detta idag och jag tänkte att det kanske var dags att plocka upp den penna som legat slängd på golvet under en längre tid. Jag har inte haft lust att skriva men kände efter samtalet idag att jag skulle ge det en chans.

Tyvärr är jag som jag är och håller allt inom mig och sedan när det väl kommer ut är det i mindre smickrande former. Jag vet hur fel det är men har inte kraften eller motivationen att ändra på det, speciellt inte nu när det känns som om jag struntar i allt. Om jag endast koncentrerar mig på ekvationen JAG + FOTBOLL, märker jag ganska snabbt att jag inte längre känner samma glädje och inspiration varje gång jag snörar på mig mina fotbollsskor för att ta mig ut till planen. Det känns krystat och som att jag egentligen borde vara någon annanstans. Kroppen är ständigt tung och sliten, jag är trött både kroppsligt och mentalt, humöret ligger på bristningsgränsen i stort sett alltid och jag saknar att kunna le ett ärligt och äkta leende till någon.

Jag kan ärligt säga att jag inte varit riktigt nöjd efter en enda träningsmatch hittills i år. Det känns som att jag går omkring på planen i stället för att springa och att jag inte gör det som jag vet att jag är kapabel till. Jag går inte in ordentligt i närkamperna utan väljer i stället att vika undan när det kommer en motståndare i närheten. Den säkerhet jag kände förra året finns inte kvar längre utan jag känner mig som en utböling varje gång jag går ut på planen. När jag får beröm utifrån, av tränare eller spelare, ler jag bara lite och säger kanske ett tyst tack. Men det är allt, för inombords har jag inte alls varit nöjd med mina insatser. Det är smickrande att höra att andra tycker man gjort en bra match, men det känns inte bra att inte kunna ta det åt sig eftersom man tänker som man tänker. Jag vill mer än gärna höra slutsignalen och för en gångs skull vara glad för de 90 minuter som nyss passerat. Men det går inte, jag har försökt men får inte fram det.

I dagsläget hade jag nog ganska lätt kunnat kasta in handduken för att försöka ta tag i mig själv och mitt liv. Men det kan jag inte och det vill jag innerst inne inte heller. I och med att jag tillhör laget har jag en skyldighet att vara där och stötta och ställa upp för de andra. Jag vill vara lika glad och uppåt som alla andra när de träder in i vårt omklädningsrum. Jag vill inte vara den som ständigt sitter med en sammanbiten min då alla andra har ett leende på läpparna. Jag vill kunna ta åt mig den kritik jag får under träningar och matcher utan att ta det på fel sätt och istället bli irriterad. Som det är nu visar jag det inte, men blir aggressiv varje gång någon säger något som kommer ut på fel sätt. Ibland skriker jag ut min ilska och det känns bättre. Men bara under tiden jag skriker för efter det att det sista ljudet lämnat min mun kommer allting tillbaka till mig igen.

När jag funderar över vad orsaken kan vara kommer jag inte fram till någonting. Absolut ingenting! Skolan kan det inte vara, jag är aldrig där och vi gör inget än så länge på vår kandidatuppsats. Har jag varit hemma för mycket med ingenting att göra? Har jag varit för nära inpå min familj så att det har blivit för mycket med vissa personer? Vad är det som är fel? Är jag bara på ett mindre bra humör under en tid som sedan försvinner när serien startar? Har det blivit för mycket fotboll på sistone?

Folk börjar märka att allting inte står rätt till och vissa frågar vad det är. Det känns hemskt att behöva säga till sina lagkamrater att man inte tycker det är roligt att spela längre och att det känns som ett tvång att komma dit varje gång. Det ska inte vara så här! Innerst inne är fotbollen det som jag och mitt hjärta brinner för, det är det som brukar göra mig glad. Det är det som brukar fungera som en avslappnande kraft där jag kan släppa allt runt omkring mig för att bara koncentrera mig på det. Men nu tar jag med mig allting in på plan, in i omklädningsrummet, överallt. Vart jag än vänder mig finns det där och flåsar mig i nacken. Det fanns till och med nedpackat i mina väskor under träningslägret. Under den sista dagen kunde jag inte hålla emot längre och tårarna bara kom. Det blev för mycket helt enkelt. Jag lät det regna som den tröstande personen sade till mig när jag satt lutad mot stolpen.

Jag har aldrig varit den som visat mina känslor öppet och kommer kanske aldrig att bli det heller. Detta tror jag är något som jag måste lära mig, att jag inte alltid kan hålla allt inom mig. Och absolut inte låta det komma ut på det sätt som det gör. Det är lätt att skriva det här, det vet jag, men jag ska försöka bättra mig. Jag har sagt det förr och hoppas att det verkligen blir en förändring denna gång. Jag kan själv känna sorgen och tårarna bränna i ögonen vid många tillfällen och vill inget annat än att släppa efter. Men eftersom jag är som jag är biter jag ihop, vänder bort blicken och andas tungt för att samla mig. Även om det kanske inte alltid syns på min utsida, kan mitt inre vara i uppror. Nu syns det tydligt på mig, det vet jag, men det är på grund av att mitt inre just nu upplever en stor storm som inte tycks ha ett slut.