Det är onsdagen den 23 december och julaftonen närmar sig med stormsteg. Själv ska jag och min familj ta oss uppåt i landet för att fira med en av mina kusiner. Vart ska ni ta vägen?
Igår var det så dags för min andra operation under bara en och en halv månads tid. Ett större ingrepp denna gång och facit blev ett snitt på ungefär en halv decimeter plus en ganska stor bit som plockades ut ur mitt knä. Biten är cirka 2 cm lång, 1 cm bred och 1 cm djup. (Bildbevis finns i burken på bilden nedan. Mobilen är med för att ha något att jämföra med.) Ingen liten bit alltså, så nu är det bara till att hålla både tummar och tår för att jag ska bli frisk och kunna spela fotboll igen utan smärta. Positivt är att jag endast behöver använda kryckor när jag känner att jag har för ont och att jag behöver lite stöd när jag ska gå.
Igår fick jag ett samtal som lyfte mina axlar en aning. Samtalet kom väldigt lägligt och två dagar tidigare än beräknat. Jag lade leende på luren då samtalet var avklarat och jag kände en enorm lättnad skölja över mig. Hade jag varit ensam hade jag ropat och skrikit ut min glädje. Det kanske kan verka konstigt att vara glad över att jag fått tid till operation, men jag står för min glädje fullt ut. Alla som varit med under året som passerat ver hur påverkad jag har varit. Så jag säger med glädje att jag ska opereras åter igen tisdagen den 22 december 2009. Det är nära jul och nyår men det ser jag inte som ett problem, snarare som en fördel eftersom det innebär att jag kan vara hemma några dagar och bara ta det lugnt. Jag kan se till så att mitt knä får en bra början på sin läkeperiod. Och det kan behövas eftersom jag ska ägna mig åt rehabilitering i ett antal månader.
Råå Cupen spelades idag och jag ger ett stort grattis till våra alldeles egna ljusblå krigare som kom på 3:e plats efter att ha besegrat Kvidinge i bronsmatchen.
Vann gjorde Stattena som besegrade Köpingebro i finalen.
Jag som trodde att jag skulle bli bra. Nu verkar det som om allting bara är en ren och skär lögn och det känns som om det lär dröja innan jag blir helt återställd. Att endast göra det lilla när man egentligen kan göra det stora förstod jag inte från första stund då jag hörde vad de gjort. Eller rättare sagt vad de inte gjort. Att jag sedan innan ansträngning visat enorma framsteg betyder just nu absolut ingenting. Samma känsla som innan är tillbaka och det finns även annat som inte känns helt rätt.
Det känns som sagt som om jag hade rätt redan från början, att min skepsis var fullständigt berättigad. Jag förstod inte då och jag förstår fortfarande inte. Alla jag pratar med förstår inte heller så jag förstår inte varför de gjorde som de gjorde i stället för att göra som de borde. Jag tror att de innerst inne vet att de möjligtvis inte tog rätt beslut, men det spelar ingen roll just nu. Gjort är gjort och det är inget man kan ändra på. Jag blir ändå besviken och ledsen över att jag kanske behöver gå igenom samma sak återigen...
Igår var det så dags, dagen jag väntat på i evigheter känns det som. Var på sjukhuset i Ängelholm strax innan 8.00 och kom in till operation strax efter kl 10.00. Operation i ca 30 minuter fick jag reda på samt att läkaren valde att inte göra det stora ingreppet som jag förväntade mig. Det blev en titthålsoperation i stället för att snitta upp hela knät, vilket medför att jag slipper hoppa på kryckor. Han tog bort vissa saker men lämnade kvar den lösa biten. Jag kan ärligt säga att jag är lite (kanske mer än lite) skeptisk till om det kommer bli bra eller inte. Men hur som helst, gjort är gjort. Nu ska jag vänta i 4-6 veckor för att se om det blir någon förbättring eller inte. Blir det inte det så är det en operation till att vänta.
Ska till Mia imorgon och höra vad hon tycker och tänker om detta. Själv är jag lite besviken över att han inte fixade allt när jag ändå opererades. Men läkarna ska ju veta mest och bäst, så det är bara till att hålla tummarna för att det blir bra.
Äntligen har jag fått besked om dagen för operation, så nu har jag något att både se fram emot och våndas över. För vem vill opereras egentligen? Hur som helst den 11 november är det dags! Tyvärr missar jag Råå-cupen men det får jag ta igen nästa år...
Just nu har jag en bra och positiv känsla inom mig. En känsla som säger att detta har alla förutsättningar att gå hela vägen, att detta kan bära något stort med sig. Igår fick jag tillsammans med mina kamrater ett besked. Och om jag ska döma utifrån de reaktioner och kommentarer som sades, tror jag att 2010 kan bli ett år utöver det vanliga. Att se leendena och den nöjdhet som uppstod i mina kamraters ansikten när de hörde beskedet var fantastiskt och gjorde mig glad och varm inombords. Allt kändes helt rätt.
Så, snart är det dags att säga farväl till det gamla och hälsa det nya välkommet. Men jag är för evigt tacksam för de år som varit och den resa jag fått vara med på. All glädje, kamratanda och framgång. Men nu ser jag fram emot ett nytt år tillsammans med nya ansikten och nya utmaningar. Jag känner på mig att 2010 kommer att bli ett fantastiskt år!
Ett lag – en enhet som ska och måste fungera tillsammans för att kunna överleva. Ett lag – ett antal människor med olika bakgrunder och förutsättningar som ska och måste hitta ett sätt för att kunna samarbeta. Det må låta enkelt, men ack så svårt det är.
Ett lag kräver att alla bidrar och gör sitt bästa för att tillsammans kunna utvecklas och gå vidare. Men tyvärr finns det många saker som kan sätta stopp för en vidareutveckling. En är att det endast är ett fåtal av människorna som verkligen bidrar med all sin kunskap, vilja och energi. Att stå bredvid och se detta ske framför ögonen på såväl mig som alla andra är otroligt frustrerande. Jag blir förbannad och besviken när jag ser en eller ett fåtal ensamma stackars spelare som behöver dra hela lasset själv, utan hjälp från de andra. Jag vet precis hur det känns, hur hopplöst och frustrerande det är när man befinner sig i samma situation. Jag känner samma hugg i hjärtat som om det vore jag själv som jobbat mest, men ändå inte fått ut så mycket som jag ville.
Jag vet hur det är och hur det känns, men vet likväl inte hur jag ska göra för att förbättra situationen. Jag vill så gärna men känner hopplösheten ta över inom mig. Det är som om en sten fallit på mitt hjärta och som jag inte får bort. Hjälplösheten lyser igenom och förlamar min handlingskraft. Men jag hoppas ändå på att alla ska tänka till och se till så att en efterlängtad förändring till det bättre kan ta plats. Hoppet och viljan att bli bättre borde ju ändå vara starkast. Eller?
Jag står och stampar på samma plats och kommer inte längre. För varje litet framsteg kommer ett ännu värre bakslag. Allting runtomkring mig susar vidare i jämn takt och det vore en lögn att säga att jag inte är avundsjuk på detta. Jag vill men kan inte eftersom smärtan sätter stopp gång på gång. Trots att framtiden innehåller en operation och därefter en lång period av rehabilitering är det nu jag vill uppleva den positiva och goda förändringen. Det är nu jag vill vara klar med rehabiliteringen och vara redo för att spela match. Men så är det inte och frustrationen, ilskan och uppgivenheten växer inom mig för varje träning och varje match som vandrar förbi. Glädjen och kärleken till fotboll försvinner sakta men säkert, i takt med att ilskan inom mig tar över.
Det var längesedan jag fick uppleva en hel veckas träningar och matcher utan att känna av smärtan. Senast var nog i januari! Orken tryter, viljan minskar och kämpaglöden brinner ut ju längre tiden går. Jag intalar mig själv att det inte är så lång tid kvar tills denna säsong är över och tills jag äntligen kan få vila och rehabilitera min kropp. Trots detta finns ovissheten över hur ont jag kommer ha imorgon kvar inom mig, samtidigt som frågetecknen över hur mycket mer jag orkar stå ut med tar allt mer plats i mitt inre.
Flykten till lugnet Jag sitter i min bil och kör taktfast framåt. Blicken är fäst på vägen framför. Världen susar förbi utanför glasrutorna. Jag har svårt att behålla min koncentration. Jag blundar hårt för en kort sekund. När jag öppnar ögonen igen fångas jag av ljuset på himlen. Jag dras in i de färger som bildas. Solnedgången har något speciellt och lockande över sig. Jag är fast och kan inte dra mig undan. Drömmar om att för evigt sitta kvar i bilen uppstår. Jag drömmer om att fortsätta köra tills jag når horisonten, tills jag når solnedgången och kan uppleva den värme och rofylldhet den inger. Verkligheten känns avlägsen och kan inte påverka mig längre. Problemen, tankarna och de svåra besluten lämnar jag bakom mig. I stället välkomnas jag in i en värld utan bekymmer och utan beslut att fatta. Till en värld utan sorger och tårar. Bilen rullar längre och längre på vägen mot solnedgången. För varje meter känner jag mina axlar bli lättare och lättare. Känslan är omvälvande och gör att jag omges av lugnet som utstrålas i solnedgångens färger och ljus. Om än för bara en kort stund kan jag fly alla problem och bara vara.
Jag trodde att det skulle gå vägen, att allt nu skulle fungera. Jag trodde jag skulle kunna slippa det vanliga eländet och att jag nu skulle kunna vara bättre och mer förberedd än någonsin. Jag trodde orken, viljan och känslan av att allting klaffar skulle återvända. Men det som kändes bra för lite mer än en vecka sedan återgick i helgen till att vara vad det brukar, med den enda skillnaden att jag inte upplever det alltid.
Vägen till att kunna komma tillbaka i gammal god form, eller rent utav vara bättre än någonsin, känns väldigt lång och krokig just nu och det tär på min vilja och ork att fortsätta. Det har varit och fortsätter att vara ett psykiskt och fysiskt jobbigt år för min egen del och det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör, jag kommer ändå att få uppleva bakslag efter bakslag.
Tankarna och frågorna kring hur jag ska göra rör sig konstant runt, runt i mitt huvud. Men egentligen tror jag att jag redan vet vad och hur jag ska göra. Trots detta är jag i ett tillstånd som jag inte riktigt kan beskriva. Det är en blandning av att redan ha kastat in handduken samtidigt som jag är fast besluten att fortsätta kämpa…
Igår, strax efter kl 20.00 lämnade vi äntligen in vår Magisteruppsats. Detta efter åtskilliga veckor, dagar, timmar och minuter samt några major changes den sista dagen. Nu återstår det att se vad handledarna säger om den. Det vill säga om vi får gå upp nu eller i augusti. Naturligtvis hoppas vi på nu.. Det färdiga resultatet ses nedan...
Skola, jobb, fotboll, äta och sova. Ungefär så ser mitt liv ut just nu, med fulla dagar från morgon till kväll nästan alltid. Runtinerna är klara och blir allt tydligare ju längre det går. Men snart är en sak avklarad och det är skolan. Magisteruppsatsen ska vara klar och inlämnad den 26 maj, några dagar senare är det opponering och ytterligare någon dag efter det är det examen. Längtan efter denna sista dag är väldigt stor men samtidigt är det lite skrämmande att helt plötsligt, efter ett antal år i skolbänken, ge sig ut i den stora världen och leta jobb. Men den tiden den sorgen, eller hur man ska uttrycka sig. Än är jag inte där, utan det är fortfarande mina rutiner som gäller.
Ps. Barcelona spelade final i Spanska Cupen igår och visade än en gång deras fantastiska storhet. Helt underbart spel och till slut vinst med 4-1. Spelet de visar upp är glädjespridande och gör att man inget annat vill än att kunna spela likadant. Det är dock lite skillnad på stora Barcelona och lilla Råå, stora Camp Nou och lilla Råå IP. Men drömma kan man alltid, det är en av de saker som gör livet värt att leva.
Denna helg är en helg med ett stort H inom fotbollsvärlden. Det är en viktig helg och en helg som kommer vara en start för resten av året. För någon timme sedan spelade vårt fantastiska U-lag sin seriepremiär borta mot Teckomatorp. Tyvärr blev det förlust med 2-0 men det finns inget som säger att det kommer påverka utfallet av serien. Det ser vi först i början av oktober.
I morgon är det ännu en stor premiär, a-laget åker söderut för att möta Team Sandby i sin seriestart. Det blir säkerligen en svår match men skam den som går in med huvudet hängande redan från första stund. Jag vill se kämpaglöd och viljan att uträtta något fantastiska lysa redan då vi träffas strax innan 10.30 i morgon förmiddag.
Seriepremiären i morgon kommer att vara väldigt annorlunda för min del eftersom jag kommer att stå brevid och hejja på i stället för att springa runt på planen. Känslorna inför detta är spridda. Fjärilarna kommer säkert att flyga runt lite i magen ändå och den fantastiska känslan av en seriepremiär kommer finnas inom mig. Hos min finns även frustrationen och ledsamheten över att inte få kunna vara med och hjälpa laget till framgångar.
Så i stället för att vara delaktig fullt ut genom att spela, är i morgon min och resten av Råå IF:s supportars stora uppgift att stötta och försöka lyfta upp laget till höga höjder bredvid planen. Och det kommer vi förhoppningsvis att lyckas med.
Ska jag eller ska jag inte? Kan jag eller kan jag inte? Vill jag eller vill jag inte? Det är de stora frågorna jag går och funderar över just nu och det var ett samtal någon timme innan jag skulle iväg och träna som startade dessa tankar och de har funnits i bakhuvudet hela tiden sedan dess. Jag har försökt att vrida och vända på det men inte blir jag klokare för det. Jag har till och med försökt göra plus och minus listor i mitt huvud. Tyvärr har inte det heller hjälp.
Listan, som jag kommit på hittills, är enligt följande;
Idag fick jag ett blå-aktigt kuvert i min brevlåda. Ett sådant där man först ska vika och riva längs perforeringen på tre av sidorna för att sedan vika upp det och se vad det står. För mig var brevet i brevlådan en positiv sak eftersom jag, efter att ha gjort det som står i brevet, snart kommer få veta vad som är problemet och vad som kommer att göras åt det.
Så nu går jag i väntans tider på att det ska bli den 23 april. Då sätter jag mig i min silvriga bil för att ta mig till Ängelholm. Väl där kommer jag att gå in genom huvudingången och vidare mot ortoped-avdelningen. Där anmäler jag mig och sedan är det ett besök hos både en sjukgymnast och en doktor som kommer att ske.
Vad de kommer att säga och vad de bestämmer sig för vet jag inte nu. Det enda jag vill är att de fixar till mitt knä så fort som möjligt så att jag kan börja ta fotbollen på allvar igen.
Det sägs att varje ny dag innebär nya möjligheter och jag betvivlar eller motsäger mig inte över huvud taget att så är fallet. Varje morgon då man slår upp sina ögon möts man av nya förutsättningar och möjligheter till att leva det liv man vill och strävar efter. En ny dag innebär en ny start där nya krafter samlas och nya tag tas.
Men så är det inte alltid. Varje ny dag innebär även nya problem och detta betvivlar eller motsäger jag inte heller. Egna erfarenheter och upplevelser både säger och visar att ett mynt har två helt olika sidor som ger helt olika förutsättningar.
Just nu är det otroligt tungt att vakna varje morgon och känna all vikt på mina axlar. Minuter och timmar vandrar vidare och tynger ner mina axlar ännu mer. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar utan att ge upp och i stället flyga som en lössläppt drake i en hård vind.
Min kropp, mitt hjärta och mitt huvud skriker olika saker och jag kan inte få grepp om hur jag ska göra. Jag vill ta några steg tillbaka för att kunna få en överblick och ett perspektiv på allting som susar både i mitt huvud och runt omkring min kropp. Å ena sidan vill jag fortsätta kämpa för att allt ska förbättras och för att jag ska kunna ta mig upp ur djupet. Å andra sidan vill jag ge upp och låta allt jag jobbat hårt för att nå, falla hårt till marken och därefter låta det ligga.
Jag älskar det så otroligt mycket men tvivlar på om det är en kärlek som är värd att behålla. Jag undrar om denna kärlek kan finnas på annat håll eller om den är fast förbunden med den plats jag nu befinner mig på. Jag undrar om det är en kärlek som är värd att slåss för, om jag ska offra blod och tårar på att få tillbaka samma känsla igen. Just nu är jag osäker, om jag ska vara ärlig.
För att min älskade och jag ska hitta tillbaka till varandra krävs en stor förändring, och med det menar jag en avsevärd förbättring från ett visst håll.
Att vara lyhörd, att visa förståelse, att ha förmågan att läsa andra, att vilja lära sig, att vara konsekvent, att lita på och ha förtroende för andra, att utveckla en social förmåga, att visa respekt, att visa glädje, att berömma, att ge konstruktiv kritik, att vara tydlig, att skapa delaktighet, att vara en ledare och att få alla att dra åt samma håll är bara några av de förändringar jag vill se. Det är förändringar som krävs för att min kärlek ska komma tillbaka. Det är en nödvändighet för att jag inte ska ge upp här och nu.
Varje ny dag innebär som sagt möjligheter men även problem och jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa för något som har varit.
