Dikt nummer fjorton

Minnen är allt som finns kvar
Jag sitter med huvudet nedsjunkit i mina händer,
För att dölja den smärta och ilska som växer inom mig.
Det enda jag vill är att kasta tallriken i golvet,
Ta min väska och gå därifrån med stormande steg.

Jag vill få folk att inse vad som händer,
Men det verkar som att ingen riktigt bryr sig.
Det är dessa tillfällen vi har sluppit en längre tid,
Och det har varit så otroligt skönt.

Jag faller längre och längre ner på min lyckoskala,
Samtidigt som jag så gärna vill att det ska vara annorlunda.
Det är jobbigt att se allt det vi byggt upp raseras så enkelt,
Som om det vore ett skört korthus som står framför oss.

Jag vill skrika ut alla de tankar som finns inom mig,
För att få folk att vakna upp ur sin djupa dvala.
Det som vi hade förut är som bortblåst,
Och kvar finns bara fina minnen av en vacker tid.