Under de år jag varit i min kära förening har alltid kollektivet placerats i första hand. Kollektivet har alltid varit det viktigaste och varit det som legat till grund för de positiva resultat vi åstadkommit, både på och utanför plan. Kollektivet har varit det som alla värnat om och alltid gett de bästa förutsättningarna. Kollektivet har varit som en familj, försiktigt och omtänksamt styrd av ett fåtal människor med hjärtat på rätt plats. Vi lyfte upp varandra när vi märkte att någon inte mådde bra och skrattade med varandra när vi var på det humöret. Vi kunde lita på varandra fullt ut och vi var som en knut som inte kunde knytas upp.
På sista tiden har kollektivet äventyrats allt mer och snart är det bara individualitet som värdesätts. Men inte varje persons individualitet, bara vissa som är speciellt utvalda. Känslan av att vara en familj börjar försvinna samtidigt som oron blir mer märkbar och frågorna blir fler. De bra förutsättningar som byggts upp för kollektivet under de senaste åren börjar suddas ut och bli till något där familjen inte är värt någonting. Vissa försöker fortfarande lyfta upp varandra men viljan och motivationen börjar tryta samtidigt som glädjen blir mindre. Det är skrämmande hur lite som behövs för att fullständigt rubba den balans som tidigare var så trygg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hejsan. Jag kan hålla med dej, har känt samma känsla när jag spelade, allt blir bara så himla fel o man kan inte riktigt sätta fingret på de.... Vi har fått några samtal hem hit ( till Niclas) och de som hör av sej är mycket missnöjda...Du vet säkert vad jag menar??? Ha de så bra o bit ihopa, ställ upp för varandra i laget...
Ja, man känner att det inte är riktigt samma känsla nu som det var när jag va uppe och tränade 2007/2008. Det har förändrats en del nu på senaste tiden. Eller bara på dessa månaderna måste jag säga. Men vi får göra det bästa av situationen helt enkelt. Försöka få tillbaka den där känslan som va där innan. kram
Skicka en kommentar