Dikt nummer tjugo

Flykten till lugnet
Jag sitter i min bil och kör taktfast framåt.
Blicken är fäst på vägen framför.
Världen susar förbi utanför glasrutorna.
Jag har svårt att behålla min koncentration.
Jag blundar hårt för en kort sekund.
När jag öppnar ögonen igen fångas jag av ljuset på himlen.
Jag dras in i de färger som bildas.
Solnedgången har något speciellt och lockande över sig.
Jag är fast och kan inte dra mig undan.
Drömmar om att för evigt sitta kvar i bilen uppstår.
Jag drömmer om att fortsätta köra tills jag når horisonten,
tills jag når solnedgången och kan uppleva den värme och rofylldhet den inger.
Verkligheten känns avlägsen och kan inte påverka mig längre.
Problemen, tankarna och de svåra besluten lämnar jag bakom mig.
I stället välkomnas jag in i en värld utan bekymmer och utan beslut att fatta.
Till en värld utan sorger och tårar.
Bilen rullar längre och längre på vägen mot solnedgången.
För varje meter känner jag mina axlar bli lättare och lättare.
Känslan är omvälvande och gör att jag omges av lugnet som utstrålas i solnedgångens färger och ljus.
Om än för bara en kort stund kan jag fly alla problem och bara vara.