Längesedan + dikt nummer sju

En viss person påpekade idag att det är längesedan jag skrivit och jag kan inget annat än att hålla med. Men till mitt försvar kan jag säga att rätt "skrivarkänsla" inte har infunnit sig. Om det nu finns en rätt sådan eller ej, det kan jag inte svara på. Men ni som också skriver vet antagligen vad jag pratar om. Jag har inte haft något behov av att skriva direkt och när jag väl satt mig ned vid datorn har jag inte kommit någonstans. Det som funnits i mitt huvud har inte varit något annat än en blank papperssida. Jag har verkligen försökt att skriva ned något vettigt, men jag har helt enkelt inte kunnat och kan kanske fortfarande inte. Men min förhoppning är att jag snart ska komma igång igen och skriva så att fingrarna glöder. Under tiden ni väntar får ni ta del av ännu en dikt. Denna gång är det jag själv som är författaren och dikten handlar om en liten incident som vissa personer antagligen kan räkna ut själva... Men varsågoda och läs.

Skammen finns alltid kvar
Smärtan kommer alltid att kännas i kroppen.
Skammen är fastetsad i hjärnan.
Blickarna sitter kvar på näthinnorna.
Orden skär i öronen och bildar djupa sår.
Pinsamheten sitter kvar i huvudet.
Kontrollen fanns inte då.
Och den finns inte helt ut nu.

Jag vill inte påminnas varje dag om det som hände.
Jag vill gå tillbaka i tiden.
Jag vill ta tillbaka det jag gjorde.
Jag vill att allmänheten ska glömma bort.
Jag vill rätta till det dåliga jag gjorde.
Jag vill ta tillbaka kontrollen över mig själv.
Jag vill ta bort skammen ur mitt inre.