Dikt nummer nio

Här kommer ännu en dikt. Jag skrev den igår efter att jag kommit hem från en lång och påfrestande dag.

En måndagskväll i januari
Kroppen säger stop, nu räcker det, gå av i stället.
Men huvudet håller inte med.
Därför biter jag ihop och låtsas som ingenting.
Jag har svårt att andas och det snurrar för ögonen.
Men jag bryr mig inte utan kör vidare.

Jag vill inte visa mig klen och gå av för en bagatell.
Jag vet att jag gör fel men det finns ingen spärr.
Någon måste säga till mig för att jag ska gå av.
Tröttheten slår emot mig och försöker få stop på mig.
Men det hjälper inte, inget hjälper.

Jag sätter mig på huk och försöker lugna ner mig.
Illamåendet vänder upp och ned på min mage.
Tårarna bränner innanför mina ögonlock.
Jag vänder ryggen emot för att dölja mina fuktiga ögon.
Jag vill inte vara kvar här utan försvinna långt härifrån.