Dikt nummer åtta

Tycker det är dags för en ny liten dikt. Även denna har jag skrivit själv.

En ödslig parkering
Mörkret omsluter mig då jag står på den ödsliga parkeringen.
Jag sluter mina ögon och lyssnar på tystnaden.
Den är lugnande och skapar en inre glädje hos mig.
Jag känner en kylig vind som framkallar en rysning längs min rygg.

Sakta öppnar jag ögonen och tittar på ångan som kommer ut från min mun.
Den stiger stilla mot himlen och skingras försiktigt.
Där uppe bildar stjärnorna ett mönster av en stilla oändlighet.
Vart på himlen jag än tittar finns de små blinkande ljusprickarna framför mig.

Plötsligt fångas min blick av ett gulnande löv som singlar ned mot marken.
Jag sträcker ut en hand och det landar mjukt i den.
Med lövet i handen vänder jag åter huvudet mot himlen.
Jag sluter mina ögon igen och tar ett djupt andetag för att kunna insupa den magiska stämningen.

Jag kan känna vinden och det tunna lövet i min hand.
Tystnaden och lugnet som råder finns för alltid inramat i mitt inre.
Med en djup suck återvänder jag tillslut tillbaka till verkligheten.
Tillbaka till den ödsliga och mörka parkeringen.