Snart är det slut...

Varför går jag i skolan egentligen? Denna fråga har blivit mer och mer aktuell ju längre den kurs jag läser nu, har pågått. Jag tror nog aldrig att jag har varit så mycket i skolan som jag varit de senaste åtta veckorna och det känns som att vi fortfarande har en mängd saker kvar att göra. Det är helt sanslöst men jag börjar nu att se slutet på det.

För några timmar sedan kunde vår grupp pricka av två saker till från vår lilla "måste-lista". Det var riktigt skönt, men det var väldigt mycket arbete som låg bakom. Och det var inte heller helt utan komplikationer... Det är otroligt att datorerna och skrivarna på skolan alltid ska strejka samma dag som ett arbete ska in. Jag förstår inte detta! På grund av dessa komplikationer blev vår inlämning några minuter sen, så det återstår att se om vi får någon anmärkning på det.

Även om det slutade på detta, lite mindre roliga sätt, har det ändå varit ett roligt arbete att göra eftersom jag känner att jag verkligen kan ha nytta av det i framtiden. Jag menar, att veta hur projekt och projektledning fungerar är ju aldrig fel. Och personerna som ingått i gruppen har jag haft fantastiskt roligt med. Vi har upplevt många goda och hjärtliga skratt som kommer att finnas kvar i minnet och jag tror att när jag i framtiden kommer att tänka tillbaka på denna kurs är det samarbetet jag kommer minnas.

Men än är det inte över. Vi har fortfarande en jobbig hemtenta att göra. Så mellan måndag och onsdag är det ungefär det jag ska syssla med och inget annat. På det har vi även en presentation av det arbete vi nyss lämnat in kvar.. Så som sagt, än kan vi inte ropa "hej"!

Dagens ljuspunkt var min vandring i Bruces skog. Efter ett antal timmar i skolan tänkte jag att det kunde vara skönt att komma ut i friska luften ett tag, och det var det. Att höra löven och de små stenarna knastra under mina fötter och känna doften av jord blandat med fuktig mossa och gräs gjorde att jag slappnade av en aning. Spänningarna i kroppen försvann när jag gick där och lyssnade på mullret från motorvägen och de kvittrande fåglarna. Och det var förvånansvärt rogivande att känna höstkylan mot mina kinder samtidigt som solen började gå ner mellan trädstammarna. Jag kunde inte tänka mig att något så lätt och okomplicerat kunde ge så mycket tillbaka på välbefinnandet... Ni borde prova på det, om ni inte redan har gjort det vill säga.