En ring fylld med minnen

Tiden går och minnena försvinner. Förut tänkte man alltid att "det här kommer jag alltid att minnas". Men tyvärr är det inte så. Minnena av viktiga händelser man varit med om när man var yngre blir allt blekare för varje ögonblick som går förbi. Det är hemskt att nu tänka tillbaka på små detaljer som idag har en väldigt liten plats i mitt minne, trots att de var en stor del av den väg som tagit mig till den plats där jag är idag.

Minnen är en del av det förflutna, en del av min uppväxt och jag är tacksam för de minnen jag skapat. Framgångar som lyft mig till skyarna, motgångar som gett smolk i bägaren, ögonblick av lycka som gjort världen till en bättre plats, ögonblick av sorg som gjort att jag börjat ifrågasätta världen, händelser som format mitt sätt att leva och vara, personer som gjort mig till den jag är.

Ett minne som alltid finns med mig, vart jag än går, är minnet av min mormor. Ringen på mitt vänstra långfinger symboliserar henne och det liv hon levde. Varje gång jag ser ned på den blänkande ringen eller nuddar vid den med mina fingrar dyker minnet av henne upp i mitt huvud.


För ungefär en vecka sedan somnade min farmor lugnt in. Hon lämnade därmed jordlivet bakom sig och jag hoppas att hon funnit en plats fylld med glädje och lugn. Glad och lugn skulle jag bli om jag får äran att bära med mig minnet av min farmor i form av en blänkande och guldig ring på ett av mina fingrar, precis på samma sätt som jag gör med min mormor.