3:e plats i Råå Cupen

Råå Cupen spelades idag och jag ger ett stort grattis till våra alldeles egna ljusblå krigare som kom på 3:e plats efter att ha besegrat Kvidinge i bronsmatchen.

Vann gjorde Stattena som besegrade Köpingebro i finalen.

En ren och skär lögn?

Jag som trodde att jag skulle bli bra. Nu verkar det som om allting bara är en ren och skär lögn och det känns som om det lär dröja innan jag blir helt återställd. Att endast göra det lilla när man egentligen kan göra det stora förstod jag inte från första stund då jag hörde vad de gjort. Eller rättare sagt vad de inte gjort. Att jag sedan innan ansträngning visat enorma framsteg betyder just nu absolut ingenting. Samma känsla som innan är tillbaka och det finns även annat som inte känns helt rätt.

Det känns som sagt som om jag hade rätt redan från början, att min skepsis var fullständigt berättigad. Jag förstod inte då och jag förstår fortfarande inte. Alla jag pratar med förstår inte heller så jag förstår inte varför de gjorde som de gjorde i stället för att göra som de borde. Jag tror att de innerst inne vet att de möjligtvis inte tog rätt beslut, men det spelar ingen roll just nu. Gjort är gjort och det är inget man kan ändra på. Jag blir ändå besviken och ledsen över att jag kanske behöver gå igenom samma sak återigen...

Opererad

Igår var det så dags, dagen jag väntat på i evigheter känns det som. Var på sjukhuset i Ängelholm strax innan 8.00 och kom in till operation strax efter kl 10.00. Operation i ca 30 minuter fick jag reda på samt att läkaren valde att inte göra det stora ingreppet som jag förväntade mig. Det blev en titthålsoperation i stället för att snitta upp hela knät, vilket medför att jag slipper hoppa på kryckor. Han tog bort vissa saker men lämnade kvar den lösa biten. Jag kan ärligt säga att jag är lite (kanske mer än lite) skeptisk till om det kommer bli bra eller inte. Men hur som helst, gjort är gjort. Nu ska jag vänta i 4-6 veckor för att se om det blir någon förbättring eller inte. Blir det inte det så är det en operation till att vänta.

Ska till Mia imorgon och höra vad hon tycker och tänker om detta. Själv är jag lite besviken över att han inte fixade allt när jag ändå opererades. Men läkarna ska ju veta mest och bäst, så det är bara till att hålla tummarna för att det blir bra.

Äntligen

Äntligen har jag fått besked om dagen för operation, så nu har jag något att både se fram emot och våndas över. För vem vill opereras egentligen? Hur som helst den 11 november är det dags! Tyvärr missar jag Råå-cupen men det får jag ta igen nästa år...

Ett fantastiskt år att vänta

Just nu har jag en bra och positiv känsla inom mig. En känsla som säger att detta har alla förutsättningar att gå hela vägen, att detta kan bära något stort med sig. Igår fick jag tillsammans med mina kamrater ett besked. Och om jag ska döma utifrån de reaktioner och kommentarer som sades, tror jag att 2010 kan bli ett år utöver det vanliga. Att se leendena och den nöjdhet som uppstod i mina kamraters ansikten när de hörde beskedet var fantastiskt och gjorde mig glad och varm inombords. Allt kändes helt rätt.

Så, snart är det dags att säga farväl till det gamla och hälsa det nya välkommet. Men jag är för evigt tacksam för de år som varit och den resa jag fått vara med på. All glädje, kamratanda och framgång. Men nu ser jag fram emot ett nytt år tillsammans med nya ansikten och nya utmaningar. Jag känner på mig att 2010 kommer att bli ett fantastiskt år!

Hopp om förbättringar (En text från den 24 september 2009)

Ett lag – en enhet som ska och måste fungera tillsammans för att kunna överleva. Ett lag – ett antal människor med olika bakgrunder och förutsättningar som ska och måste hitta ett sätt för att kunna samarbeta. Det må låta enkelt, men ack så svårt det är.

Ett lag kräver att alla bidrar och gör sitt bästa för att tillsammans kunna utvecklas och gå vidare. Men tyvärr finns det många saker som kan sätta stopp för en vidareutveckling. En är att det endast är ett fåtal av människorna som verkligen bidrar med all sin kunskap, vilja och energi. Att stå bredvid och se detta ske framför ögonen på såväl mig som alla andra är otroligt frustrerande. Jag blir förbannad och besviken när jag ser en eller ett fåtal ensamma stackars spelare som behöver dra hela lasset själv, utan hjälp från de andra. Jag vet precis hur det känns, hur hopplöst och frustrerande det är när man befinner sig i samma situation. Jag känner samma hugg i hjärtat som om det vore jag själv som jobbat mest, men ändå inte fått ut så mycket som jag ville.

Jag vet hur det är och hur det känns, men vet likväl inte hur jag ska göra för att förbättra situationen. Jag vill så gärna men känner hopplösheten ta över inom mig. Det är som om en sten fallit på mitt hjärta och som jag inte får bort. Hjälplösheten lyser igenom och förlamar min handlingskraft. Men jag hoppas ändå på att alla ska tänka till och se till så att en efterlängtad förändring till det bättre kan ta plats. Hoppet och viljan att bli bättre borde ju ändå vara starkast. Eller?

Smärta och åter smärta

Jag står och stampar på samma plats och kommer inte längre. För varje litet framsteg kommer ett ännu värre bakslag. Allting runtomkring mig susar vidare i jämn takt och det vore en lögn att säga att jag inte är avundsjuk på detta. Jag vill men kan inte eftersom smärtan sätter stopp gång på gång. Trots att framtiden innehåller en operation och därefter en lång period av rehabilitering är det nu jag vill uppleva den positiva och goda förändringen. Det är nu jag vill vara klar med rehabiliteringen och vara redo för att spela match. Men så är det inte och frustrationen, ilskan och uppgivenheten växer inom mig för varje träning och varje match som vandrar förbi. Glädjen och kärleken till fotboll försvinner sakta men säkert, i takt med att ilskan inom mig tar över.

Det var längesedan jag fick uppleva en hel veckas träningar och matcher utan att känna av smärtan. Senast var nog i januari! Orken tryter, viljan minskar och kämpaglöden brinner ut ju längre tiden går. Jag intalar mig själv att det inte är så lång tid kvar tills denna säsong är över och tills jag äntligen kan få vila och rehabilitera min kropp. Trots detta finns ovissheten över hur ont jag kommer ha imorgon kvar inom mig, samtidigt som frågetecknen över hur mycket mer jag orkar stå ut med tar allt mer plats i mitt inre.