Hopp om förbättringar (En text från den 24 september 2009)

Ett lag – en enhet som ska och måste fungera tillsammans för att kunna överleva. Ett lag – ett antal människor med olika bakgrunder och förutsättningar som ska och måste hitta ett sätt för att kunna samarbeta. Det må låta enkelt, men ack så svårt det är.

Ett lag kräver att alla bidrar och gör sitt bästa för att tillsammans kunna utvecklas och gå vidare. Men tyvärr finns det många saker som kan sätta stopp för en vidareutveckling. En är att det endast är ett fåtal av människorna som verkligen bidrar med all sin kunskap, vilja och energi. Att stå bredvid och se detta ske framför ögonen på såväl mig som alla andra är otroligt frustrerande. Jag blir förbannad och besviken när jag ser en eller ett fåtal ensamma stackars spelare som behöver dra hela lasset själv, utan hjälp från de andra. Jag vet precis hur det känns, hur hopplöst och frustrerande det är när man befinner sig i samma situation. Jag känner samma hugg i hjärtat som om det vore jag själv som jobbat mest, men ändå inte fått ut så mycket som jag ville.

Jag vet hur det är och hur det känns, men vet likväl inte hur jag ska göra för att förbättra situationen. Jag vill så gärna men känner hopplösheten ta över inom mig. Det är som om en sten fallit på mitt hjärta och som jag inte får bort. Hjälplösheten lyser igenom och förlamar min handlingskraft. Men jag hoppas ändå på att alla ska tänka till och se till så att en efterlängtad förändring till det bättre kan ta plats. Hoppet och viljan att bli bättre borde ju ändå vara starkast. Eller?

Smärta och åter smärta

Jag står och stampar på samma plats och kommer inte längre. För varje litet framsteg kommer ett ännu värre bakslag. Allting runtomkring mig susar vidare i jämn takt och det vore en lögn att säga att jag inte är avundsjuk på detta. Jag vill men kan inte eftersom smärtan sätter stopp gång på gång. Trots att framtiden innehåller en operation och därefter en lång period av rehabilitering är det nu jag vill uppleva den positiva och goda förändringen. Det är nu jag vill vara klar med rehabiliteringen och vara redo för att spela match. Men så är det inte och frustrationen, ilskan och uppgivenheten växer inom mig för varje träning och varje match som vandrar förbi. Glädjen och kärleken till fotboll försvinner sakta men säkert, i takt med att ilskan inom mig tar över.

Det var längesedan jag fick uppleva en hel veckas träningar och matcher utan att känna av smärtan. Senast var nog i januari! Orken tryter, viljan minskar och kämpaglöden brinner ut ju längre tiden går. Jag intalar mig själv att det inte är så lång tid kvar tills denna säsong är över och tills jag äntligen kan få vila och rehabilitera min kropp. Trots detta finns ovissheten över hur ont jag kommer ha imorgon kvar inom mig, samtidigt som frågetecknen över hur mycket mer jag orkar stå ut med tar allt mer plats i mitt inre.

Next step

Då var det bestämt. Nästa steg i min rehabilitering blir (inte oväntat) operation...

Dikt nummer tjugo

Flykten till lugnet
Jag sitter i min bil och kör taktfast framåt.
Blicken är fäst på vägen framför.
Världen susar förbi utanför glasrutorna.
Jag har svårt att behålla min koncentration.
Jag blundar hårt för en kort sekund.
När jag öppnar ögonen igen fångas jag av ljuset på himlen.
Jag dras in i de färger som bildas.
Solnedgången har något speciellt och lockande över sig.
Jag är fast och kan inte dra mig undan.
Drömmar om att för evigt sitta kvar i bilen uppstår.
Jag drömmer om att fortsätta köra tills jag når horisonten,
tills jag når solnedgången och kan uppleva den värme och rofylldhet den inger.
Verkligheten känns avlägsen och kan inte påverka mig längre.
Problemen, tankarna och de svåra besluten lämnar jag bakom mig.
I stället välkomnas jag in i en värld utan bekymmer och utan beslut att fatta.
Till en värld utan sorger och tårar.
Bilen rullar längre och längre på vägen mot solnedgången.
För varje meter känner jag mina axlar bli lättare och lättare.
Känslan är omvälvande och gör att jag omges av lugnet som utstrålas i solnedgångens färger och ljus.
Om än för bara en kort stund kan jag fly alla problem och bara vara.

Ett experiment som inte fungerade

Jag trodde att det skulle gå vägen, att allt nu skulle fungera. Jag trodde jag skulle kunna slippa det vanliga eländet och att jag nu skulle kunna vara bättre och mer förberedd än någonsin. Jag trodde orken, viljan och känslan av att allting klaffar skulle återvända. Men det som kändes bra för lite mer än en vecka sedan återgick i helgen till att vara vad det brukar, med den enda skillnaden att jag inte upplever det alltid.

Vägen till att kunna komma tillbaka i gammal god form, eller rent utav vara bättre än någonsin, känns väldigt lång och krokig just nu och det tär på min vilja och ork att fortsätta. Det har varit och fortsätter att vara ett psykiskt och fysiskt jobbigt år för min egen del och det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör, jag kommer ändå att få uppleva bakslag efter bakslag.

Tankarna och frågorna kring hur jag ska göra rör sig konstant runt, runt i mitt huvud. Men egentligen tror jag att jag redan vet vad och hur jag ska göra. Trots detta är jag i ett tillstånd som jag inte riktigt kan beskriva. Det är en blandning av att redan ha kastat in handduken samtidigt som jag är fast besluten att fortsätta kämpa…

Inlämnat!

Igår, strax efter kl 20.00 lämnade vi äntligen in vår Magisteruppsats. Detta efter åtskilliga veckor, dagar, timmar och minuter samt några major changes den sista dagen. Nu återstår det att se vad handledarna säger om den. Det vill säga om vi får gå upp nu eller i augusti. Naturligtvis hoppas vi på nu.. Det färdiga resultatet ses nedan...

Samma saker hela tiden

Skola, jobb, fotboll, äta och sova. Ungefär så ser mitt liv ut just nu, med fulla dagar från morgon till kväll nästan alltid. Runtinerna är klara och blir allt tydligare ju längre det går. Men snart är en sak avklarad och det är skolan. Magisteruppsatsen ska vara klar och inlämnad den 26 maj, några dagar senare är det opponering och ytterligare någon dag efter det är det examen. Längtan efter denna sista dag är väldigt stor men samtidigt är det lite skrämmande att helt plötsligt, efter ett antal år i skolbänken, ge sig ut i den stora världen och leta jobb. Men den tiden den sorgen, eller hur man ska uttrycka sig. Än är jag inte där, utan det är fortfarande mina rutiner som gäller.

Ps. Barcelona spelade final i Spanska Cupen igår och visade än en gång deras fantastiska storhet. Helt underbart spel och till slut vinst med 4-1. Spelet de visar upp är glädjespridande och gör att man inget annat vill än att kunna spela likadant. Det är dock lite skillnad på stora Barcelona och lilla Råå, stora Camp Nou och lilla Råå IP. Men drömma kan man alltid, det är en av de saker som gör livet värt att leva.