Love will find its way

"I guess we are looking for answers. Or someone to give us the answer. But all we need is love. But true love is hard to find. Maybe we should stop looking. Love will find its way to us."

Dikt nummer sexton

De sista strålarna
Skymningen börjar falla runt omkring mig,
Ljuset försvinner i horisonten och lämnar en magisk vy efter sig.
Färgerna på himlen bryter av varandra med skarpa linjer.
Gult blir till ljusblått och det blåa blir till rött.
Ju längre jag tittar desto mörkare blir det och de ljuva färgerna blir till ett dunkelt mörker.
Lugnet har infunnit sig och ger en stillhet som är svår att hitta någon annan stans.

Husen lyser svagt runt omkring mig.
Jag färdas mot horisonten men den försvinner längre och längre bort.
Jag försöker fånga den men jag når inte fram.
Mörkret tätnar och tiden går fortare.
Jag tar tillvara på de sista solstrålarna och insuper dess trygga närvaro.
Snart är mörkret och rädslan för det okända här.
Jag tittar en sista gång bort mot horisonten och ser stilla på när ljuset försvinner.

En skadad fighter

Jag har tre stora kärlekar i mitt liv. Två av dessa lever nära inpå mig dag ut och dag in och de är de som ligger närmst mitt hjärta. Det är de som finns där för mig i glädje och i sorg, när jag uppnått framgång och när jag upplevt motgång. Det sägs att de är människans bästa vän och jag håller helt och hållet med. Den smärta som känns inom en när något inte står rätt till med dem är hemsk och sliter näst intill ut hjärtat ur ens kropp.

Idag har varit en dag med mycket orolig väntan utan att riktigt veta vad som händer. Strax innan lunch ringde telefonen till min mamma och jag förstod direkt vad som hade hänt när jag hörde hur samtalet utvecklades. Direkt målades de hemskaste av hemska bilder upp på näthinnorna framför mig och jag hade svårt att hitta tillbaka till mig själv. En av mina stora kärlekar var skadad och jag visste inte hur allvarligt. Att sedan höra att min kärlek blivit attackerad av ett djur gjorde bara bilderna på näthinnorna än värre.

Som den orädde fighter min kärlek är kan jag om jag tänker efter inte säga att jag är förvånad över att det hände. Trots detta är det så otroligt hjärtskärande när det väl sker och man står där utan att kunna göra något. Det har nu gått ungefär ett dygn sedan jag såg min kärlek sist och jag saknar den något så ofattbart. I stället för att vara hemma i tryggheten ligger min kärlek i en helt okänd omgivning med helt okända människor runt omkring sig. Det glädjande är dock att det är hemfärd imorgon.

Som det visade sig kunde skadan varit mycket värre men det tar ändå hårt när någon så nära en blir utsatt för något den normalt sett inte ska behöva bli utsatt för. Det finns inget annat jag vill än att du ska må bra och bli frisk snart igen. Du är en av mina stora kärlekar här i livet.

Budskap från det undermedvetna?

Är det verkligen så att drömmar är budskap från det undermedvetna? Jag börjar undra och nästan tro på det efter det senaste dygnets händelser.

Jag gick och lade mig i lagom tid igår kväll utan att tänka så mycket på framtiden. Förutom att jag skulle spela kvalmatch idag. Jag somnade och vaknade någon timme senare med ett fundersamt uttryck i mitt ansikte. Drömmen jag haft var nog det som försatte mig i vaket tillstånd igen eftersom det var en ganska hemsk dröm. Jag drömde att jag skulle trilla "fel" på matchen idag och att jag skulle bryta ena handleden så att benpipor skulle sticka ut ur huden o allt.

Matchen spelades och vi ledde med 3-0 när det var tre minuter kvar. Jag gick in hundra procent i en närkamp för att få bort bollen ur vårt straffområde men problemet var att det var någon ur motståndarlaget som tänkte tvärtom, in med den i mål alltså. Hur som helst small det till och jag ligger med smärta i min högerfot.

Var min dröm ett tecken på att jag skulle bli skadad idag eller var det bara en slump? Jag tror på det första faktiskt, hur räligt och märkligt det än låter.

Höstens mörker griper tag i oss

Hösten är här på riktigt nu, med allt det medför. Kalla vindar som gör att din stackars kropp stelnar till av kylan, regndropparna som faller tungt mot ditt huvud och dina axlar när du med nedsänkt huvud går längs med gatorna. Mörkret som ständigt hänger över dig och alltid gör sig påmint. De stora, mörka och hotfulla moln som breder ut sig på en annars så vacker himmel. Du vill inte vara ute, du vill inte se den regnblöta marken utanför, du vill inte frysa till is varje gång du stiger utanför dörren.

De kalla höstmånaderna är alltid en dyster tid, i alla fall för mig. Motivationen till att ta sig i kragen försvinner och du stänger dig inne i dina egna dystra tankar. Det är vid denna tid alla problem tycks närma sig sakta men säkert ju mörkare världen utanför blir. Tillslut ligger alla problem tätt runt din hals. Du försöker andas lugnt men kan inte eftersom lufttillgången har minskat i och med problemen som håller ett stadigt grepp runt din hals. Du vill kunna ta tag i dig själv och ruska om, men det går inte. Allt annat än det som är viktigt är mycket viktigare än det borde vara. Alla tankar som du lyckats tränga bort under sommarmånaderna är tillbaka starkare än vanligt. Vem är jag, vad gör jag här, vad ska jag göra i framtiden? Frågorna är många. Till sommaren är jag förhoppningsvis klar med min utbildning, men vad händer då? De planer inför framtiden jag hade för några månader sedan har jag nu börjat tvivla på.

Jag börjar sakta men ändå taktfast sjunka längre ner i mitt eget tanketräsk och min sinnesstämning blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Ork, vilja, motivation och glädje börjar tyna bort samtidigt som dysterhet, ovilja och ledsamhet tar mer och mer plats inom mig. Den glada och temporika musik som för några månader sedan ringlade ut ur mina högtalare har blivit allt tyngre och djupare, som för att spegla det mörker som finns i mitt hjärta och i min hjärna. Jag känner mig precis som personen i en av Lars Winnerbäcks låtar. ”Jag faller, faller, faller.”

Groupies

Tänk vad fel man kan höra. Jag har varit med om ännu en situation där man tror artisterna sjunger en sak men sedan kommer man på att det inte är det som de egentligen sjunger. Jag kan tänka mig att jag inte är ensam om att höra fel sak på denna sång...

When I grow up
I wanna be famous, I wanna be a star, I wanna be in movies,
When I grow up
I wanna see the world, drive nice cars, I wanna have groupies,
When I grow up
Be on TV, people know me, be on magazines...
When I grow up
Fresh and clean, number one chick when I step out on the scene...

De sjunger groupies, inte boobies alltså.. Där ser man. Hm, det lät länge som om de sjöng boobies och det passade in väldigt bra också. Men nu får man lära sig att använda rätt ord i stället...

Magiskapande älvor

Älvorna dansade för oss ikväll och som de dansade. Magi skapades när de virvlade runt på det kortklippta gräset. Vita dimmor bildades runt deras små och sköra kroppar samtidigt som deras långa, vita och lockiga hår sken som en vacker gloria runt deras ansikten. Till en början fanns de mest i skym undan, utan att någon lade märke till dem. Men ju längre tiden gick desto närmre kom de. Till slut nuddade de vid våra bara ben och rosiga kinder. Men innan deras färd gick vidare i världen lämnade de några synbara spår efter sig. Lugnet som infann sig runt omkring oss var ett lugn som jag sällan skådat. Samtidigt kändes en strimma av förunderlig kyla som låg längs marken där deras bara fötter hade trampat.

Det var en helt vanlig torsdag och träning på Heden när dessa mäktiga fantasipersoner dök upp i våra synfält och skapade en magisk stämning bland oss. Man träffas av deras kraft och stannar upp för att titta på det som finns framför en samtidigt som man förundras över det som skapas. Kanske är vi tagna av stundens allvar? Kanske vill vi hellre stå och blicka ut över det som mjukt flyter runt bland oss? Kanske vill vi hellre leva oss in i det skådespel vi just nu bevittnar? Hur som helst är det svårt att koncentrera sig fullt ut när omgivningen är så annorlunda som nu och älvorna ständigt tar nya danssteg framför våra ögon. De trasslar in sig med våra armar och ben, som för att gång på gång påminna oss om deras närhet.

Om några dagar vet vi hur vårt öde ser ut och vi vet om säsongen är över. Vi vet våra placeringar och vi vet om det finns tre matcher till som väntar på oss i form av ett kval mot högre utmaningar. Men i det tillstånd vi befinner oss i nu så är dessa tankar långt borta, det som i stället tar upp vår tankeverksamhet är de magiskapande älvorna som susar omkring på en tung, småfuktig och grön gräsplan. Snart är oktober här och därefter börjar vintern snabbt att närma sig. Men fram till dess kommer vi fortsätta att hålla vår familjesammanhållning vid liv. Vi kommer att fortsätta träffas och känna såväl glädje som sorg tillsammans.

Kanske är det två matcher kvar, sedan är det över för detta år? Kanske är det fem matcher kvar och sedan tid för välbehövlig vila och återhämtning? Än är det inte över och än vet vi inte vad som gäller för framtiden. Tillfällen som det vi upplevde tillsammans idag är något jag värnar om och behåller som inspiration och glädjeframkallare inom mig. Min tanke är att man blir starkare av att få vara med om dessa situationer och att man kan framkalla denna extra styrka genom att tänka tillbaka på det man var med om. För mig skapade dessa dansande och magiskapande älvor en förunderlig känsla inom mig, en känsla som jag nog aldrig upplevt tidigare och jag blev antagligen tagen av den stämning som skapades runt omkring mig. Jag vet inte om det var spänning, trygghet, rädsla, ett mäktigt lugn eller en känsla av att det fanns något övernaturligt som vakade över mig och de andra denna torsdag. Jag bryr mig inte heller om att analysera det för jag är bara glad över att jag fanns på plats för att bevittna detta magiskt underbara ögonblick och kommer behålla det inom mig lång tid framöver.