Vad är meningen?

Det var länge sedan jag skrev här, men för att vara ärlig så har jag inte haft något att säga. Det kanske jag inte har nu heller. Kanske är det bara så att jag vill skriva och ordbajsa av mig?

Fotbollssäsongen är igång, men inte för mig. Som så många gånger förr finns jag med i laget, men däremot befinner jag mig brevid planen där jag kör mitt eget lilla race. Det jag, för min sjukgymnast, får lov att göra är att jogga några varv runt planen och göra styrka. Som om jag inte gjort det förut?

Inför höstsäsongen förra året fick jag till slut en efterlängtad känsla av att "nu äntligen kan jag köra på max utan att känna någon som helst smärta". Äntligen var mitt vänsta knä helt igen efter den operation jag gjorde i december 2009. Jag fick mycket riktigt uppleva denna oövervinnerliga känsla, men det varade bara i några månader och sedan var det dags igen. Det var dags för nästa skada, nästa omgång hos sjukgymnasten, nästa operation och nästa rehabperiod för att ta sig tillbaka än en gång. Denna gång var det det högra knät som måste fixas till.

Det börjar bli väldigt tradigt och tjatigt nu. Det känns som att vad jag än gör så blir jag skadad. Så vad är meningen egentligen? Spela för att bli skadad? Som det är nu verkar det som att det är det som är min grej eller mitt öde! Jag kommer inte ihåg när jag senast spelade en hel säsong, utan att missa varken för-, vår- eller höstsäsong. Det var väldigt längesedan i alla fall och jag saknar det jättemycket.

Jag håller för tillfället som bäst på att ta mig tillbaka än en gång och förhoppningsvis är detta sista gången. Jag vet nämligen inte om jag orkar med en skada till.

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk

Jag sitter här flera dagar efter händelsen inträffade. Känslorna sitter kvar inom mig och är svåra att sudda ut. Frustrationen, ilskan, besvikelsen, sorgen, hopplösheten och bitterheten har fastnat i hela mig. I min kropp, mitt huvud och i min själ. Frustrationen över de motgångar vi upplevde, ilskan över den likgiltighet som utspelades. Besvikelsen över vårt uttåg, sorgen över att inte bry sig. Hopplösheten över att inte räcka till och bitterheten över att veta att man själv gjort sitt yttersta samtidigt som man vet att man behöver de andras insatser lika mycket.

Kanske är jag en dålig förlorare? Kanske är jag långsynt? Kanske är det bara jag som sitter och ältar händelserna i efterhand? Kanske är det bara jag som bryr mig? Jag hoppas att jag inte är ensam utan att jag har allierade någonstans där ute. Kanske borde jag vara nöjd över min egen insats? Kanske borde jag acceptera och gå vidare? Men som den tävlingsmänniska jag är, kan jag inte det. Inte när jag vet vad som kunde ha hänt, hur händelserna kunde ha slutat. Det kunde ha slutat i dur men det blev i kolsvart moll.

Det spelar ingen roll hur mycket beröm, lyckönskningar och pris jag får i en situation som denna. Det gör inte så att händelserna slutar i dur, det är bara ett litet erkännande för vad en ensam individ gjort och ändrar inte vad gruppen har eller inte har åstadkommit. Jag är givetvis tacksam och glad innerst inne över alla kommentarer jag fått och tar dem till mig. Men som sagt så ändras ingenting av det som redan skett. Jag önskar mer än något annat att så vore fallet, men det som har skett är redan inskrivet i historieböckerna.

Som många vet finns det ett ordspråk som lyder: "En kedja är inte starkare än sin svagaste länk". Detta var något som jag fick erfara för några dagar sedan. Inte på det lätta sättet utan det svåra, hårda och brutala sättet och det tar lång tid att ta sig upp till ytan igen för att sedan återhämta sig.

Ett litet ljus i mörkret var dock en glad liten pojke som kom springandes mot mig för att ge mig en varm kram. Tack så jättemycket för det Elliot!

Positivt överraskad

Det känns som att jag är ett litet steg närmre spel på den position som jag egentligen hör hemma på. Jag tränade fullt pass igår, inklusive spel på hel plan. Dock inte löpträning. Kändes skönt att kunna röra sig på stora ytor och det är väldigt positivt att knät inte känns konstigt eller stelt idag. Nästa vecka tänker jag prova i alla fall en träning där jag kör max hela tiden. Förhoppningsvis är jag på rätt väg...

Vila i frid Henrik

Fick för en liten stund sedan veta att en före detta klasskamrat från min tid på Campus i Helsingborg somnade in för sin slutliga vila den 25 januari. Han hade inte ens nått sin 25-års dag då detta hemska hände.

Så det är med sorg i min själ som jag tänker tillbaka på hur trevlig, omtänksam och rolig han var. Han lockade en till skratt många gånger och gjorde föreläsningarna på Campus mycket lättare att stå ut med.

Vila i frid Henrik och hoppas att du mår bra där du befinner dig.

Vårkänslor

Ännu en vecka på år 2010 har startat och även om måndagen började lite grå och tråkig så sken den under dagen upp till en riktig vårdag. Glädjen strålade bland barnen och man kunde inte annat än att ryckas med i solskenet och gå runt med lätta steg och ett leende på läpparna.

Man märker tydligt på jobb när våren börjar ta över. Barnen börjar höras och röra sig mer på skolgården. Idag var det många som spelade basket och blev så varma att deras jackor åkte av, vissa barn hoppade hopprep så att även deras jackor lämnades åt sitt eget öde. Ett fåtal av barnen har börjat ta med sig sina inlines och far runt med stor koncentration och ett stort leende på sina läppar.

Våren står inför dörren men vill inte riktigt bryta igenom helt, det finns alltid några minusgrader kvar som skrämmer bort värmen. Man får helt enkelt vara glad för det lilla vi får och ta vara på dessa få tillfällen.

Nu ser jag fram emot en vecka med många stunder i solen tillsammans med barnen och utan några allvarliga incidenter. Jag vill alltså slippa förra veckans bravader med ett dra ut häftstift från barns fötter, klättra upp i träd för att rädda barn som fastnat, avbryta slagsmål och så vidare. Jag vill alltså ha en lugn och skön vecka, om det nu är möjligt.

Det behövs inte så mycket...

Tänk vad lite det är som behövs för att en människa ska bli glad. I en annars så dyster tid fick jag uppleva en liten strimma av hopp och glädje under veckan som gick. Det var så små saker men ändå ett bevis på att något stort är på väg. Två gånger i veckan har blivit tre och framstegen kommer sakta men säkert. Att få röra sig ordentligt för första gången sedan i november var otroligt skönt, sen att det är i vatten spelar absolut ingen roll.

Detta plus ökning av träningen dagen innan var mina personliga höjdpunkter under veckan som gått. Att få köra ren styrketräning med benpress och liknande övningar var helt fantastiskt och jag vandrade omkring med ett stolt leende på mina läppar. Att få springa, om än i vatten, var även det helt makalöst skönt och jag kan inte beskriva hur skön känslan av att äntligen få ta ut sig och bli anfådd var.

Som sagt det behövs inte så mycket för att en människa ska bli glad.

Nytt år

Då var året numera 2010 och som alltid är det lite svårt att skriva det rätt innan man kommit in i det ordentligt. Så ett lite sent "Gott Nytt År" säger jag.

På tisdag är det två veckor sedan jag opererade mig och då ska jag ta bort stygnen. Ska bli spännande att se hur det ser ut under mitt lilla förband som jag har på knät. Jag har varit hos min sjukgymnast en gång och det gick bra, även om knät var extra stelt och extra ömt efteråt. Det som gäller är endast rörlighets- och stabilitetsträning den första månaden, alltså snart två veckor kvar. Efter det är tanken att jag ska kunna köra på med riktigt styrketräning. När jag kan jogga vet jag inte än, men det kommer. Det är skönt att vara igång med rehabiliteringen i alla fall.

Efter vissa uträkningar har jag kommit fram till att det ungefär är 100 dagar kvar tills seriepremiären. Jag hoppas på att jag kan vara tillbaka tills dess. Men vi får se eftersom man aldrig vet vad som händer på vägen...

Då var man snittad igen

Det är onsdagen den 23 december och julaftonen närmar sig med stormsteg. Själv ska jag och min familj ta oss uppåt i landet för att fira med en av mina kusiner. Vart ska ni ta vägen?

Igår var det så dags för min andra operation under bara en och en halv månads tid. Ett större ingrepp denna gång och facit blev ett snitt på ungefär en halv decimeter plus en ganska stor bit som plockades ut ur mitt knä. Biten är cirka 2 cm lång, 1 cm bred och 1 cm djup. (Bildbevis finns i burken på bilden nedan. Mobilen är med för att ha något att jämföra med.) Ingen liten bit alltså, så nu är det bara till att hålla både tummar och tår för att jag ska bli frisk och kunna spela fotboll igen utan smärta. Positivt är att jag endast behöver använda kryckor när jag känner att jag har för ont och att jag behöver lite stöd när jag ska gå.

Operation åter igen

Igår fick jag ett samtal som lyfte mina axlar en aning. Samtalet kom väldigt lägligt och två dagar tidigare än beräknat. Jag lade leende på luren då samtalet var avklarat och jag kände en enorm lättnad skölja över mig. Hade jag varit ensam hade jag ropat och skrikit ut min glädje. Det kanske kan verka konstigt att vara glad över att jag fått tid till operation, men jag står för min glädje fullt ut. Alla som varit med under året som passerat ver hur påverkad jag har varit. Så jag säger med glädje att jag ska opereras åter igen tisdagen den 22 december 2009. Det är nära jul och nyår men det ser jag inte som ett problem, snarare som en fördel eftersom det innebär att jag kan vara hemma några dagar och bara ta det lugnt. Jag kan se till så att mitt knä får en bra början på sin läkeperiod. Och det kan behövas eftersom jag ska ägna mig åt rehabilitering i ett antal månader.

3:e plats i Råå Cupen

Råå Cupen spelades idag och jag ger ett stort grattis till våra alldeles egna ljusblå krigare som kom på 3:e plats efter att ha besegrat Kvidinge i bronsmatchen.

Vann gjorde Stattena som besegrade Köpingebro i finalen.

En ren och skär lögn?

Jag som trodde att jag skulle bli bra. Nu verkar det som om allting bara är en ren och skär lögn och det känns som om det lär dröja innan jag blir helt återställd. Att endast göra det lilla när man egentligen kan göra det stora förstod jag inte från första stund då jag hörde vad de gjort. Eller rättare sagt vad de inte gjort. Att jag sedan innan ansträngning visat enorma framsteg betyder just nu absolut ingenting. Samma känsla som innan är tillbaka och det finns även annat som inte känns helt rätt.

Det känns som sagt som om jag hade rätt redan från början, att min skepsis var fullständigt berättigad. Jag förstod inte då och jag förstår fortfarande inte. Alla jag pratar med förstår inte heller så jag förstår inte varför de gjorde som de gjorde i stället för att göra som de borde. Jag tror att de innerst inne vet att de möjligtvis inte tog rätt beslut, men det spelar ingen roll just nu. Gjort är gjort och det är inget man kan ändra på. Jag blir ändå besviken och ledsen över att jag kanske behöver gå igenom samma sak återigen...

Opererad

Igår var det så dags, dagen jag väntat på i evigheter känns det som. Var på sjukhuset i Ängelholm strax innan 8.00 och kom in till operation strax efter kl 10.00. Operation i ca 30 minuter fick jag reda på samt att läkaren valde att inte göra det stora ingreppet som jag förväntade mig. Det blev en titthålsoperation i stället för att snitta upp hela knät, vilket medför att jag slipper hoppa på kryckor. Han tog bort vissa saker men lämnade kvar den lösa biten. Jag kan ärligt säga att jag är lite (kanske mer än lite) skeptisk till om det kommer bli bra eller inte. Men hur som helst, gjort är gjort. Nu ska jag vänta i 4-6 veckor för att se om det blir någon förbättring eller inte. Blir det inte det så är det en operation till att vänta.

Ska till Mia imorgon och höra vad hon tycker och tänker om detta. Själv är jag lite besviken över att han inte fixade allt när jag ändå opererades. Men läkarna ska ju veta mest och bäst, så det är bara till att hålla tummarna för att det blir bra.

Äntligen

Äntligen har jag fått besked om dagen för operation, så nu har jag något att både se fram emot och våndas över. För vem vill opereras egentligen? Hur som helst den 11 november är det dags! Tyvärr missar jag Råå-cupen men det får jag ta igen nästa år...

Ett fantastiskt år att vänta

Just nu har jag en bra och positiv känsla inom mig. En känsla som säger att detta har alla förutsättningar att gå hela vägen, att detta kan bära något stort med sig. Igår fick jag tillsammans med mina kamrater ett besked. Och om jag ska döma utifrån de reaktioner och kommentarer som sades, tror jag att 2010 kan bli ett år utöver det vanliga. Att se leendena och den nöjdhet som uppstod i mina kamraters ansikten när de hörde beskedet var fantastiskt och gjorde mig glad och varm inombords. Allt kändes helt rätt.

Så, snart är det dags att säga farväl till det gamla och hälsa det nya välkommet. Men jag är för evigt tacksam för de år som varit och den resa jag fått vara med på. All glädje, kamratanda och framgång. Men nu ser jag fram emot ett nytt år tillsammans med nya ansikten och nya utmaningar. Jag känner på mig att 2010 kommer att bli ett fantastiskt år!

Hopp om förbättringar (En text från den 24 september 2009)

Ett lag – en enhet som ska och måste fungera tillsammans för att kunna överleva. Ett lag – ett antal människor med olika bakgrunder och förutsättningar som ska och måste hitta ett sätt för att kunna samarbeta. Det må låta enkelt, men ack så svårt det är.

Ett lag kräver att alla bidrar och gör sitt bästa för att tillsammans kunna utvecklas och gå vidare. Men tyvärr finns det många saker som kan sätta stopp för en vidareutveckling. En är att det endast är ett fåtal av människorna som verkligen bidrar med all sin kunskap, vilja och energi. Att stå bredvid och se detta ske framför ögonen på såväl mig som alla andra är otroligt frustrerande. Jag blir förbannad och besviken när jag ser en eller ett fåtal ensamma stackars spelare som behöver dra hela lasset själv, utan hjälp från de andra. Jag vet precis hur det känns, hur hopplöst och frustrerande det är när man befinner sig i samma situation. Jag känner samma hugg i hjärtat som om det vore jag själv som jobbat mest, men ändå inte fått ut så mycket som jag ville.

Jag vet hur det är och hur det känns, men vet likväl inte hur jag ska göra för att förbättra situationen. Jag vill så gärna men känner hopplösheten ta över inom mig. Det är som om en sten fallit på mitt hjärta och som jag inte får bort. Hjälplösheten lyser igenom och förlamar min handlingskraft. Men jag hoppas ändå på att alla ska tänka till och se till så att en efterlängtad förändring till det bättre kan ta plats. Hoppet och viljan att bli bättre borde ju ändå vara starkast. Eller?

Smärta och åter smärta

Jag står och stampar på samma plats och kommer inte längre. För varje litet framsteg kommer ett ännu värre bakslag. Allting runtomkring mig susar vidare i jämn takt och det vore en lögn att säga att jag inte är avundsjuk på detta. Jag vill men kan inte eftersom smärtan sätter stopp gång på gång. Trots att framtiden innehåller en operation och därefter en lång period av rehabilitering är det nu jag vill uppleva den positiva och goda förändringen. Det är nu jag vill vara klar med rehabiliteringen och vara redo för att spela match. Men så är det inte och frustrationen, ilskan och uppgivenheten växer inom mig för varje träning och varje match som vandrar förbi. Glädjen och kärleken till fotboll försvinner sakta men säkert, i takt med att ilskan inom mig tar över.

Det var längesedan jag fick uppleva en hel veckas träningar och matcher utan att känna av smärtan. Senast var nog i januari! Orken tryter, viljan minskar och kämpaglöden brinner ut ju längre tiden går. Jag intalar mig själv att det inte är så lång tid kvar tills denna säsong är över och tills jag äntligen kan få vila och rehabilitera min kropp. Trots detta finns ovissheten över hur ont jag kommer ha imorgon kvar inom mig, samtidigt som frågetecknen över hur mycket mer jag orkar stå ut med tar allt mer plats i mitt inre.

Next step

Då var det bestämt. Nästa steg i min rehabilitering blir (inte oväntat) operation...

Dikt nummer tjugo

Flykten till lugnet
Jag sitter i min bil och kör taktfast framåt.
Blicken är fäst på vägen framför.
Världen susar förbi utanför glasrutorna.
Jag har svårt att behålla min koncentration.
Jag blundar hårt för en kort sekund.
När jag öppnar ögonen igen fångas jag av ljuset på himlen.
Jag dras in i de färger som bildas.
Solnedgången har något speciellt och lockande över sig.
Jag är fast och kan inte dra mig undan.
Drömmar om att för evigt sitta kvar i bilen uppstår.
Jag drömmer om att fortsätta köra tills jag når horisonten,
tills jag når solnedgången och kan uppleva den värme och rofylldhet den inger.
Verkligheten känns avlägsen och kan inte påverka mig längre.
Problemen, tankarna och de svåra besluten lämnar jag bakom mig.
I stället välkomnas jag in i en värld utan bekymmer och utan beslut att fatta.
Till en värld utan sorger och tårar.
Bilen rullar längre och längre på vägen mot solnedgången.
För varje meter känner jag mina axlar bli lättare och lättare.
Känslan är omvälvande och gör att jag omges av lugnet som utstrålas i solnedgångens färger och ljus.
Om än för bara en kort stund kan jag fly alla problem och bara vara.

Ett experiment som inte fungerade

Jag trodde att det skulle gå vägen, att allt nu skulle fungera. Jag trodde jag skulle kunna slippa det vanliga eländet och att jag nu skulle kunna vara bättre och mer förberedd än någonsin. Jag trodde orken, viljan och känslan av att allting klaffar skulle återvända. Men det som kändes bra för lite mer än en vecka sedan återgick i helgen till att vara vad det brukar, med den enda skillnaden att jag inte upplever det alltid.

Vägen till att kunna komma tillbaka i gammal god form, eller rent utav vara bättre än någonsin, känns väldigt lång och krokig just nu och det tär på min vilja och ork att fortsätta. Det har varit och fortsätter att vara ett psykiskt och fysiskt jobbigt år för min egen del och det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör, jag kommer ändå att få uppleva bakslag efter bakslag.

Tankarna och frågorna kring hur jag ska göra rör sig konstant runt, runt i mitt huvud. Men egentligen tror jag att jag redan vet vad och hur jag ska göra. Trots detta är jag i ett tillstånd som jag inte riktigt kan beskriva. Det är en blandning av att redan ha kastat in handduken samtidigt som jag är fast besluten att fortsätta kämpa…

Inlämnat!

Igår, strax efter kl 20.00 lämnade vi äntligen in vår Magisteruppsats. Detta efter åtskilliga veckor, dagar, timmar och minuter samt några major changes den sista dagen. Nu återstår det att se vad handledarna säger om den. Det vill säga om vi får gå upp nu eller i augusti. Naturligtvis hoppas vi på nu.. Det färdiga resultatet ses nedan...