Vad är meningen?

Det var länge sedan jag skrev här, men för att vara ärlig så har jag inte haft något att säga. Det kanske jag inte har nu heller. Kanske är det bara så att jag vill skriva och ordbajsa av mig?

Fotbollssäsongen är igång, men inte för mig. Som så många gånger förr finns jag med i laget, men däremot befinner jag mig brevid planen där jag kör mitt eget lilla race. Det jag, för min sjukgymnast, får lov att göra är att jogga några varv runt planen och göra styrka. Som om jag inte gjort det förut?

Inför höstsäsongen förra året fick jag till slut en efterlängtad känsla av att "nu äntligen kan jag köra på max utan att känna någon som helst smärta". Äntligen var mitt vänsta knä helt igen efter den operation jag gjorde i december 2009. Jag fick mycket riktigt uppleva denna oövervinnerliga känsla, men det varade bara i några månader och sedan var det dags igen. Det var dags för nästa skada, nästa omgång hos sjukgymnasten, nästa operation och nästa rehabperiod för att ta sig tillbaka än en gång. Denna gång var det det högra knät som måste fixas till.

Det börjar bli väldigt tradigt och tjatigt nu. Det känns som att vad jag än gör så blir jag skadad. Så vad är meningen egentligen? Spela för att bli skadad? Som det är nu verkar det som att det är det som är min grej eller mitt öde! Jag kommer inte ihåg när jag senast spelade en hel säsong, utan att missa varken för-, vår- eller höstsäsong. Det var väldigt längesedan i alla fall och jag saknar det jättemycket.

Jag håller för tillfället som bäst på att ta mig tillbaka än en gång och förhoppningsvis är detta sista gången. Jag vet nämligen inte om jag orkar med en skada till.

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk

Jag sitter här flera dagar efter händelsen inträffade. Känslorna sitter kvar inom mig och är svåra att sudda ut. Frustrationen, ilskan, besvikelsen, sorgen, hopplösheten och bitterheten har fastnat i hela mig. I min kropp, mitt huvud och i min själ. Frustrationen över de motgångar vi upplevde, ilskan över den likgiltighet som utspelades. Besvikelsen över vårt uttåg, sorgen över att inte bry sig. Hopplösheten över att inte räcka till och bitterheten över att veta att man själv gjort sitt yttersta samtidigt som man vet att man behöver de andras insatser lika mycket.

Kanske är jag en dålig förlorare? Kanske är jag långsynt? Kanske är det bara jag som sitter och ältar händelserna i efterhand? Kanske är det bara jag som bryr mig? Jag hoppas att jag inte är ensam utan att jag har allierade någonstans där ute. Kanske borde jag vara nöjd över min egen insats? Kanske borde jag acceptera och gå vidare? Men som den tävlingsmänniska jag är, kan jag inte det. Inte när jag vet vad som kunde ha hänt, hur händelserna kunde ha slutat. Det kunde ha slutat i dur men det blev i kolsvart moll.

Det spelar ingen roll hur mycket beröm, lyckönskningar och pris jag får i en situation som denna. Det gör inte så att händelserna slutar i dur, det är bara ett litet erkännande för vad en ensam individ gjort och ändrar inte vad gruppen har eller inte har åstadkommit. Jag är givetvis tacksam och glad innerst inne över alla kommentarer jag fått och tar dem till mig. Men som sagt så ändras ingenting av det som redan skett. Jag önskar mer än något annat att så vore fallet, men det som har skett är redan inskrivet i historieböckerna.

Som många vet finns det ett ordspråk som lyder: "En kedja är inte starkare än sin svagaste länk". Detta var något som jag fick erfara för några dagar sedan. Inte på det lätta sättet utan det svåra, hårda och brutala sättet och det tar lång tid att ta sig upp till ytan igen för att sedan återhämta sig.

Ett litet ljus i mörkret var dock en glad liten pojke som kom springandes mot mig för att ge mig en varm kram. Tack så jättemycket för det Elliot!

Positivt överraskad

Det känns som att jag är ett litet steg närmre spel på den position som jag egentligen hör hemma på. Jag tränade fullt pass igår, inklusive spel på hel plan. Dock inte löpträning. Kändes skönt att kunna röra sig på stora ytor och det är väldigt positivt att knät inte känns konstigt eller stelt idag. Nästa vecka tänker jag prova i alla fall en träning där jag kör max hela tiden. Förhoppningsvis är jag på rätt väg...

Vila i frid Henrik

Fick för en liten stund sedan veta att en före detta klasskamrat från min tid på Campus i Helsingborg somnade in för sin slutliga vila den 25 januari. Han hade inte ens nått sin 25-års dag då detta hemska hände.

Så det är med sorg i min själ som jag tänker tillbaka på hur trevlig, omtänksam och rolig han var. Han lockade en till skratt många gånger och gjorde föreläsningarna på Campus mycket lättare att stå ut med.

Vila i frid Henrik och hoppas att du mår bra där du befinner dig.

Vårkänslor

Ännu en vecka på år 2010 har startat och även om måndagen började lite grå och tråkig så sken den under dagen upp till en riktig vårdag. Glädjen strålade bland barnen och man kunde inte annat än att ryckas med i solskenet och gå runt med lätta steg och ett leende på läpparna.

Man märker tydligt på jobb när våren börjar ta över. Barnen börjar höras och röra sig mer på skolgården. Idag var det många som spelade basket och blev så varma att deras jackor åkte av, vissa barn hoppade hopprep så att även deras jackor lämnades åt sitt eget öde. Ett fåtal av barnen har börjat ta med sig sina inlines och far runt med stor koncentration och ett stort leende på sina läppar.

Våren står inför dörren men vill inte riktigt bryta igenom helt, det finns alltid några minusgrader kvar som skrämmer bort värmen. Man får helt enkelt vara glad för det lilla vi får och ta vara på dessa få tillfällen.

Nu ser jag fram emot en vecka med många stunder i solen tillsammans med barnen och utan några allvarliga incidenter. Jag vill alltså slippa förra veckans bravader med ett dra ut häftstift från barns fötter, klättra upp i träd för att rädda barn som fastnat, avbryta slagsmål och så vidare. Jag vill alltså ha en lugn och skön vecka, om det nu är möjligt.

Det behövs inte så mycket...

Tänk vad lite det är som behövs för att en människa ska bli glad. I en annars så dyster tid fick jag uppleva en liten strimma av hopp och glädje under veckan som gick. Det var så små saker men ändå ett bevis på att något stort är på väg. Två gånger i veckan har blivit tre och framstegen kommer sakta men säkert. Att få röra sig ordentligt för första gången sedan i november var otroligt skönt, sen att det är i vatten spelar absolut ingen roll.

Detta plus ökning av träningen dagen innan var mina personliga höjdpunkter under veckan som gått. Att få köra ren styrketräning med benpress och liknande övningar var helt fantastiskt och jag vandrade omkring med ett stolt leende på mina läppar. Att få springa, om än i vatten, var även det helt makalöst skönt och jag kan inte beskriva hur skön känslan av att äntligen få ta ut sig och bli anfådd var.

Som sagt det behövs inte så mycket för att en människa ska bli glad.

Nytt år

Då var året numera 2010 och som alltid är det lite svårt att skriva det rätt innan man kommit in i det ordentligt. Så ett lite sent "Gott Nytt År" säger jag.

På tisdag är det två veckor sedan jag opererade mig och då ska jag ta bort stygnen. Ska bli spännande att se hur det ser ut under mitt lilla förband som jag har på knät. Jag har varit hos min sjukgymnast en gång och det gick bra, även om knät var extra stelt och extra ömt efteråt. Det som gäller är endast rörlighets- och stabilitetsträning den första månaden, alltså snart två veckor kvar. Efter det är tanken att jag ska kunna köra på med riktigt styrketräning. När jag kan jogga vet jag inte än, men det kommer. Det är skönt att vara igång med rehabiliteringen i alla fall.

Efter vissa uträkningar har jag kommit fram till att det ungefär är 100 dagar kvar tills seriepremiären. Jag hoppas på att jag kan vara tillbaka tills dess. Men vi får se eftersom man aldrig vet vad som händer på vägen...